Snape's försvunna dotter.

hihi, ja. c:

hähähäh....

Bra!

Jättebra!

~ Kapitel 4.

Whitney var rätt trött den kvällen. Dels för att hon vänt på dygnet, och dels för att på barnhemmet gjorde man ingenting som tog energi.

Hon satt bekvämt tillbakalutad i Uppehållsrummets skönaste fåtölj undertiden hon bevakade Amber som gjorde sin Försvar mot svartkonst-läxa med Mary. Hon visste att hon egentligen borde göra sin läxa med William nu, men hon kom hela tiden på ursäkter för att inte behöva gå och prata med honom.
Efter en stunds tänkande kände hon hur någon lätt knackade på hennes axel. Hon vände sig om och såg William stå där, det kändes nästan som om han hade läst hennes tankar.
"Borde vi inte börja med läxan?", frågade han med sin spanska brytning. Whitney hade aldrig hört honom prata så tydligt.
Egentligen ville hon börja direkt och lära känna honom, men hon visste samtidigt att det kunde uppstå en pinsam tystnad mellan dem.
"Okej.", sa hon tillslut. Han log till svar, vände sig och gick till killarnas sovsalar för att hämta sina böcker. Whitney gjorde lika dant, och hämtade också en pergamentrulle som Professor Nectheart utdelat till dem. De skulle fylla hela rullen med tre fot och två tum om Kingsley Crome som skyddat ett dussin byar från en massa varulvar 1713.

När hon kommit tillbaka till Uppehållsrummet igen hade William redan tagit ett bord åt dem. Hon satte sig mittimot och han började genast styra upp hur de kunde jobba.
Efter tjugo minuter hade Whitney upptäckt att William inte alls var en av de tysta, han var pratglad och rolig. Men endå kunde hon inte låta bli att tycka att han var lite mystisk.

Det tog ungefär en timme för dem att bli klara. Rummet hade tömts på elever och klockan hade blivit elva fast än det kändes som om hon nyss ätit middag. Hon antog att det var för att hon varit förtrollad av Williams nötbruna ögon.

När hon kom tillbaka till sovsalen fann hon Amber sittandes på hennes säng, med Whitneys sänglampa tänd. Hon såg väldigt ivrig ut, trots att klockan var över elva.
"Sååå?", sa hon ivrigt när Whitney stängt dörren bakom sig.
Till svar fick hon bara ett mycket förvirrat ansiktsuttryck.
"Hur var han?", frågade hon och himlade med ögonen åt hur trögtänkt Whitney var för tillfället.
"Han var okej.", svarade Whitney.
"Okej?? Vad menar du med okej? Ge lite mer beskrivningar.", sa Amber otåligt.
"Han var pratglad."
Amber suckade. "Du är hopplös Whitney Baker.", sa hon innan hon gick tillbaka till sin egen säng och la sig under täcket.
Whitney flinade, hon älskade att reta Mary. Hon bytte om till nattkläder, lade sig i sängen och somnade snabbt.
----
wihoo, sorry för att det tog tid. Hade nästan skrivit klart ett kapitel och sedan råkade jag ta bort det. " "
Kanske skriver mer ikväll.

Super mega awesome bra!!

jättebra!

Tack! ^^