Från elände till lycka

Verkligen jättebra, förbättring hmm ... nej jag vet ingte du stavar bra har mycket dialog och beskriviningar Keep up the good work

Bra!

Another chapter!


16. Halsbandet

Under middagen satt Mira och funderade. Varför hade Professor Kirke egentligen slagit Professor Black? Han hade kallat henne smutsskalle precis som Mira hade hört Slytherinpojken göra.
”Mira, ryck upp dig. Du är väldigt tyst.” Sade Lily som hade märkt Miras frånvaro i samtalet. Mira såg upp från sig tallrik med potatismos. Både Jane och Lily såg uppfodrande på henne.
”Bry dig inte om den där lappen Mira”, sade Jane, ”det vad ju en olyckshändelse, eller hur?” Mira mumlade något till svar och de gick tillbaka till sällskapsrummet. På andra våningen när de gick förbi en oanvänd dörr hörde Mira plötsligt något.
”Vänta...” sade hon, ”lyssna, hör ni?” Lily och Jane såg frågande på henne.
”Nej, inte mer än något som gurglar.” Sade Jane osäkert. Men det Mira hörde var inte något som gurglade. Hon gick försiktigt fram till dörren och öppnade den.
”Nej Mira!” Viskade Lily, plötsligt rädd.
”Låt det bara vara.” Uppmanade Jane. Mira lyssnade inte. Dörren gnisslade till och gled upp. Det var ett rum med kranar och toalettbås, och ett övergivet sådant. Det såg inte ut att ha använts på år. Mira hörde nu ordentligt vad det var som lät. En ljus ton som vagt ekade genom rummet. En förtrollande röst sjöng ord på ett språk som Mira aldrig hade hört förut. Toner som höjdes och sänktes i en harmonisk takt.
”Hör ni sången?” Frågade Mira förundrat till sina vänner. Men Lily och Jane hade backat bort från badrummet och stod nu utanför.
”Mira, kom vi går nu.” Sade Jane. Men Mira skakade på huvudet och gick längre in i rummet. Tio handfat bildade en cirkel mitt i och dystra bås stod uppradade längst väggarna. Sången kom ifrån det närmsta handfatet. Mira gick förundrat fram till det och skruvade på det. Ingenting hände. Och så hördes ett skrik bakom henne och en vit skepnad kom susande mot Mira. Hon backade förskräckt in i handfatet och drog efter andan när skepnaden flög rakt igenom henne. Hon hörde sedan en flicka börja gråta och överröstade den vackra sången. Ett spöke hade flugit igenom Mira och satt nu i fönstret nära taket.
”Jag vill inte ha några besökare!” Snyftade spöket och tittade menande på Mira.
”Men det här är väl en toalett?” Frågade Mira, hon lade märke till att spöket var en väldigt ung flicka.
”Jag vill inte! NEEJ!” Tjöt spöket och flög iväg till närmsta bås, det hördes ett gurglande ljud från toaletten och spöket var försvunnet. Chockad vände sig Mira om och såg ner i handfatet. På botten glimmade nu en vit kedja med en blå pärla på. Hon tog förundrat upp den och hörde att den svaga sången kom inifrån den slipade, havsblåa pärlan som hade samma storlek som en nagel.
”Mira, det här är ingen bra idé”, hördes det utifrån korridoren, ”vi går tillbaka nu. Det här stället ser övergivet ut, det ligger något kusligt över stället!” Lilys röst skälvde. Mira stoppade ner smycket i fickan och sprang ut till Jane och Lily.

ÅHHHH vad bra, sjuuuuuuuuukt spännande ju! ♥ ♥ ♥

meeeer snäääla

Sorry, jag är lite dålig på att uppdatera Men varsågoda ♥

17. Halloween

Det blev halloween och Mira som hade blivit väldigt förtjust i sitt halsband bar det hela tiden. Sången som kom ifrån pärlan hördes knappt men hon kände sig ändå då lugn och harmonisk när hon då och då hörde melodin. Ingen annan verkade höra, men Mira funderade inte mycket över det eftersom hon var överförtjust över sin nya ägodel.

”Tänk om det är någon annans smycke då?” Sade Lily när de var på väg ner till stora salen för att äta en storslagen middag.
”Det tror jag inte, varför skulle det då ligga på en övergiven och hemsökt toalett?” undrade Mira och tog fram halsbandet för att studera det.
”Jag gillar det ändå inte. Det bästa skulle vara att låta det vara.” Suckade Lily.
”Lily, det här är det första smycket som jag äger, nånsin. Jag gillar det.” Försvarade Mira halsbandet.
”Jaha, verkligen? Har du inga andra smycken?” Frågade Lily förvånat och Mira Skakade på huvudet. De klev in i stora salen som dagen till ära var pyntad med levande fladdermöss som susade runt bland väggarna, pumpalyktor som kusligt svävade ovanför borden och all övrig utsmyckning gick i svart och orange. Mira och Lily stannade ett ögonblick vid porten för att beundra alltsammans men satte sig sedan bredvid Lilys bror Albus vid Gryffindorbordet. Mira hängde halsbandet runt halsen och hörde ett ögonblick hur en vag ton sjöngs fram ur den blå pärlan.

”Albus, kan du skicka den röda såsen?” Frågade Mira försiktigt. Albus gav den till henne och log. Mira lade märke till hur gröna och klara hans ögon var, inte som Lilys nästan bruna. Albus återgick till att prata med en blond pojke bredvid honom och besviket hällde Mira på såsen på sin tallrik. Varför hon var besviken visste hon inte riktigt. Kanske hon hade velat prata med Albus. Men han ser väl mig som någon fånig kompis till hans lillasyster. Tänkte hon förbittrat, Mira var liten och så var det helt enkelt. Kanske var det för att hon ätit så mycket, men hon kände hur hon blev allt sömnigare och allt runt omkring henne blev luddigt. Mira gäspade stort och försökte se sig omkring, men allt var bara en formlös massa. Vad gör det? Var hennes sista tanke och hon kunde höra de lugnande tonerna från sitt älskade halsband.

ohhhhhhhhh vad braaa! ♥ ♥

Jätte super bra

Super bra!

jäätebra!!
MER