Asgeir - Voldemorts Högra hand

vad bra!

Såå bra! Älskar den!

ny läsare här! *bevakar*

gillar verkligen hur du skriver.
du beskriver allting väldigt bra och du skriver på ett spännande sätt som får en att vilja läsa mer. Du är också bra på att få det dom säger att låta bra.

du skriver super bra helt enkelt!
meeeeeeeer!

Tackar!
_________________________

Kapitel 3

Med stapplande steg gick han mot det stora huset. Drakfontänen i mitten av gården såg levande ut där vattnet sprutade ur gapet på den likt en eldflamma och middagssolen som fick rubinerna i drakens ögonhålor att gnistra. Av ren vilja fortsatte han att gå, han tryckte handen hårt mot sin vänstra sida och mellan fingrarna så forsade det ut blod. Det var lite komiskt, han som hade överlevt Numergards alla tortyrer går och förlorar ett gatuslagsmål, mot en vilt främmande man. Det gjorde ont. Smärtan i sidan brann och det kändes som att detta var slutet, slutet som inte slutade lyckligt. Vad var det han tänkte? Hur skulle någon del i hans liv kunna sluta lyckligt efter allt han hade gjort? Världen snurrade till för hans ögon, han orkade inte mer, detta var slutet.
Med dessa tankarna snurrande i huvudet föll Zack till marken, framför det stora huset med ett gapande sår i sidan där blodet rann ut och bildade en liten pöl under honom. En tjänsteflicka såg det från dörren, hon ropade något till någon och snart strömmade ett flertal tjänare ut och bar in den nu, till synes livlösa kroppen in i huset.

Dagen hade börjat bra för Asgeirr, han hade gått upp och som vanligt tagit sig ned till matsalen. Bellatrix hade lämnat huset för att göra något jobb, vilket gjorde det möjligt för honom att ha en liten pratstund med Afrodite vid frukosten. Även denna dag lät han henne prata mer om sig själv, då det var så ofantligt mycket trevligare att lyssna till, än hans egna röst. Flickans röst var en så skarp kontrast till hans egentliga liv, den var mjuk och behaglig. Till skillnad från det liv han levde, där allt var hårt, skarpt och strävt. Det liv Voldemort hade byggt upp åt honom var fullt av död och förruttnelse, medan hennes röst klingade så livfullt i hans öron. Medan hon berättade om sitt liv, så bredde han på smör och ett tjock lagar med sylt på hans tekaka, som ackompanjerades av en kopp te med honung i. Afrodite tittade hungrigt på hans smörgås, med ett leende så sköt han över frukosten till henne.
"Som jag har sagt tidigare, varje gång du sitter här som min gäst så är allt mitt, ditt. Ta för dig bara." Sa Asgeirr och tittade nyfiket mot henne, hon log. Snabbt tog hon en tekaka och gjorde i ordning den, som om hon vore rädd för att han skulle ändra sig. När hon hade gjord i ordning den och tagit en tugga så blundade hon, njöt av tuggan.
"Jo jag växte upp på landet, mina föräldrar var inte önskvärda som man kallar det nu för tiden...", Sorgset blickade hon upp i taket, det såg ut som att hon blinkade bort tårarna, "och vid 11 års ålder började jag på Hogwarts, där jag hamnade i Ravenclaw. Tyvärr så han jag bara avsluta mitt femte år, innan sådana som jag blev utslängda, ratade av andra som om vi bar på en hemsk sjukdom." Sa hon och nu kunde han tydligt se tårarna av ilska i hennes ögon och av någon konstig anledning gjorde det honom arg. Det nya styret hade skadat så många människor, så många liv hade krossats.
"Förlåt" Sa Asgeirr, svagt men ändå hörbart. Men hon skakade bara på huvudet.
"Nej, jag gillar inte det du gör. Men du gav mig ett jobb, ett hem trotts att jag var det jag var. Du räddade förmodligen mitt och andras liv när du valde att ha mugglarfödda som tjänare. Det var modigt, med tanke på hur nära du står honom." Sa Afrodite med ett svagt, sorgset leende och med ögonen fortfarande fulla av tårar. Även om han inte kände att han förtjänade det så log han lite svagt mot henne och hon återgäldade leendet, det här var en konstig känsla. Dem borde egentligen hata varandra tänkte han, han hade hjälpt till att rasera hennes framtid så hennes hat var befogat - men han skulle bara hata henne av princip. Det var sjukt, egentligen. Detta var den världen hade hjälpt till att bygga upp, där blod gick före handlingar. Medan dessa tankar virvlade i hans huvud så uppstod en pinsam tystnad mellan dem, Afrodite blickade förläget ned i sitt knä - med en lätt rodnad i sitt vackra ansiktet. Han själv, Asgeirr däremot tittade på sina händer, händer som för hans syn var helt röda av blodet från hans handlingar. Blodet som hade gjort honom så mäktig han var idag. Snart avbröts dock tystnaden, men inte av de två individerna i rummet utan av en tredje part som sprang in i rummet - förfärad.
"Asgeirr, mästare, din bror ligger dödligt sårad nere i hallen. Han tappade medvetandet ute på gården, men vi lyckades bära in honom." Sa tjänaren, förmodligen förskräckt i tron att hans herre skulle skjuta budbäraren. Asgeirr reste sig häftigt ur stolen och med ögonen fulla av rädsla sprang han ut ur rummet.

Färden mellan matsalen och hallen hade aldrig gått så snabbt för husets herre. Med ögonen fulla av rädsla och ett ansikte där det såg ut som att musklerna hade låst sig stod han snart i hallen. På andra sidan, i närheten av dörren låg hans bror, Zack livlös på marken och blodet sipprade ut ur sidan på honom. Tjänarna hade hjälpts åt att sköta såret och försökte hejda blodflödet så gott det gick. Den yngre broder sprang fram och föll ned vid sin bror, det var första gången på många år han hade känt sig så maktlös. Sorgligt nog så låg hans kunskaper enbart inom förstörelsens krafter och inte den kraft som behövdes nu, kunskapen att återuppbygga, kunskapen att läka.
"Är det någon som har kontaktat Sankt Mungos?!" Skrek han ut, i ren vanmakt och oförmåga att göra något annat än att stirra på sin broders bleka, döende ansikte. Tjänarna ryggade tillbaka som om han hade riktat ett slag mot honom, men en av kvinnorna yttrade sig.
"Det var det första vi gjorde, herre. Dem borde vara på väg just nu." Sa hon, utan en enda darrning på rösten. Asgeirr nickade och stirrade ned i hans broders ansikte, det var overkligt. Skulle det sluta såhär för hans bror? Sluta så här för giganten som hade klarat sig genom helvetets alla prövningar? Fanns det ett svärd som var skarpt nog att döda en demon? Tankarna for genom hans huvud, det var osannolikt att hans bror hade den mänskliga förmågan att dö, efter alla liv han hade tagit. Men det var då det gick upp för honom, på riktigt, hans bror var inget annat än en människa. Lika bräcklig som alla andra, trotts att hans grymhet översteg de flestas. Rädslan över att förlora den enda personen han fortfarande verkligen älskade fick det att strama åt över bröstet på honom, han kunde inte andas. Blodet fläckade hans klädnad, men han brydde sig inte - det enda han ville var att det bleka ansiktet som låg i hans knä skulle återfå all sin färg och återigen håna honom, som hans storebror alltid gjorde. Men denna gången skulle inte önskningar göra jobbet, bara en annan människas kunskap. En liten tår rullade nedför hans kind och träffade den äldre broderns ansikte. Tårar? Varför skulle han börja gråta inför alla sina tjänare? Varför var han tvungen att visa sin svaghet när han var tvungen att framstå som stark, han, Asgeirr klarade inte av det här. Han hade äntligen funnit en enorm rädsla, rädslan av att människor han älskade skulle dö.
Snart hördes det ett flertal knallar och en botartrupp stormade in i huset, de tittade på Asgeirr och den blödande brodern.
"Akta er, vi måste behandla det här fort!" Sa en av botarna och snabbt skingrade sig människorna från Zack, där han låg. Några ur truppen bar ut honom, medan en av dem stannade kvar och vände sig mot husets herre, som tillfälligt var nedbruten i spillror. "Vi kan inte lova något, men vi ska göra allt vi kan för att rädda honom, det lovar jag. När det är klart skickar vi er en uggla och på så sätt vet du när du kan besöka honom, eller ta ett sista farväl. Jag är ledsen." Sa botaren, med ett neutralt ansiktsuttryck, Asgeirr kunde dock höra den uppriktiga sorgsenheten i hans röst. Trött och rädd stapplade Asgeirr därifrån, han ville helst av allt vara själv.

Snart satt han i sitt arbetsrum, i en av dem mjuka fåtöljerna och eldstaden som nyss hade varit död, var nu i full fart. Med lågor som muntert dansade runt veden i en förstörelses omfamning. Ögonparet som så länge hade varit fulla av kyla och mord, tittade med tårar in i elden. Tårar som hölls tillbaka med alla krafter, men det var lönlöst. Det var som att en ensam man skulle hålla tillbaka en bristande damm. En knackning, dörren till arbetsrummet öppnades och hoppade tvärt upp ur fåtöljen, med ögon som sköt blixtar.
"Jag sa åt er att låta mig var.." Sa han, men hejdade sig när han såg att det var Afrodite, den tjänaren han på senare tid hade haft fått en bra kontakt med.
"..Ah, det var du, kom in." avslutade han och med kinder som gav ifrån sig nästan lika mycket hetta som elden. Tveksamt steg hon in i rummet, men när hon såg sin Herre, förkrossad så rusade hon och slog armarna kring halsen på honom, i en omfamning. Men det konstiga var att hon snyftade med ansiktet pressat mot hans bröstkorg.
"Hur kan du älska någon som din bror så mycket, men hata mig för något jag föddes till?" Snyftade hon mot hans klädnad. Ett gråtmilt leende syntes i hans ansikte och han lät henne gråta, innan han satte fingrarna under hakan på henne och ledigt gjorde så att han kunde se in i hennes tårfyllda ögon.
"Jag? Hata dig? Nejdå, det gör jag verkligen inte." svarade han henne. Det som hände sedan var något som egentligen inte vore möjligt, som denna världen nu förbjöd. Tjänarinnas och hennes herres läppar möttes, det var ett fel i denna världen. Världen som förbjöd kärleken mellan mugglarfödd och trollkarl, det var ett fel, förbjudet. Men de här två människorna brydde sig inte om det, brydde sig inte om sina olikheter och nu hade dammen brustit för Asgeirr. Känslorna inom honom brände sönder hans inre och tårarna som rann nedför hans kinder var frukten av tillbakahållna känslor, som äntligen hade hunnit ifatt honom. Asgeirr, dödens sändebud, grät och om det var för hans lycka över att äntligen känna sig älskad och få älska, eller om det var för att hans bror höll på att dö kunde han inte avgöra. Det enda han visste var att tårarna som rullade nedför hans kinder var välkomna, mer välkomna än något annat denna världen kunde bjuda på. För första gången på många år kände han sig levande och för första gången på många år kände hon sig älskad.
____________________________________

Hoppas det dög, nu kände jag att det var pangbombang med en massa händelser. Men ja, hoppas ni anser det läsvärt.

jag tyckte om det och jag gillade att det hände lite olika saker och jag älskar dina ordval och hur du bygger upp meningarna jag är uppriktigt oroad över Zack men det beror på att alla karaktärer som jag gillar alltid dör! och jag gillar att Asgeirr visar kännslor och jag tycker du ska vara grymt nöjd med kapitlet nej nu ska jag sluta skriva innan jag lyckas skriva en hel roman xD längtar efter mer

Trevligt att du tyckte om det! Kommer nog inte komma mer förrän nästa helg, alternativt onsdag/torsdag - då det är på helgerna jag har tiden att skriva.

det gör inget jag borde göra annat än att läsa xD så som plugga och i så fall kan jag tvinga mig själv att plugga annars får jag inte läsa xD men ta den tiden du behöver

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Tackar.
____________________________

Kapitel 3, fortsättning

Hennes läppar nuddade hans, hennes doft och smaken av henne uppfyllde honom. För en stund var dem ett allt, tårarna rullade nedför bådas kinder, för detta var den stund där dem för första gånger på många år hade känt sig älskade. Mannen tryckte kvinnan mot sig och hon höll ett krampaktigt tag om kragen på hans morgonrock - som om dem var rädda att förlora varandra ifall dem släppte taget. Efter vad som kändes som minuter, dagar, år släppte dem varandra som om dem hade bränt sig - dem visste mycket väl att en sådan akt förenades med straff, kärleken mellan en mugglarfödd och renblodig var en skymf, ett misstag. Generat stod Afrodite och tittade snett ned i golvet, Asgeirs ansikte var en stel mask, omöjlig att läsa av. Den besvärade tystnaden som hade uppstått av handlingen stördes enbart av det muntra sprakandet i eldstaden. Snabbt torkade Asgeir bort de sista tårarna innan han vände sig mot brasan och stirrade in i den, bekymrat. Flickan stod fortfarande och såg generad ut, men skymten av tårar syntes fortfarande i de gröna ögonen. Förmodligen var hon rädd att bli avvisad, eller på något annat sätt ratad. Försiktigt började hon att dra sig bort från honom, ut ur rummet, men när hon lade handen på dörrhandtaget yttrade sig mannen som precis hade kysst henne med all den kärlek han kunde uppbringa.
"Nej gå inte, stanna. Du måste förstå, jag är rädd. Rädd för att detta ska drabba dig, mina minnen är inte en säker plats att befinna sig i...", en tung suck lämnade honom, "speciellt när man har det blodet du har." Avslutade han tungt.
Innan hon svarade så hörde han en kort snyftning, detta fick det att slita i bröstet på honom. Smärta. Smärtan att vålla någon annan skada genom att vara den man var, det var tungt.
"Så då gör något sådant och sedan gnäller du om det! Säger att det inte är säkert! Varför göra det då?! Vad är det för fel på dig?!" Skrek hon ut och det var han inte beredd på. Varje ord, varje fråga och stavelse kändes som ett slag i ansiktet på honom, ursinne växte upp inom honom.
"Det var inget jag hade planerat!" Asgeirr vände sig tvärt och gav tillbaka. Han såg hur flickan han älskade ryggade tillbaka vid orden, återigen rev det inom honom. Rätten att älska henne hade han förlorat sedan länge, hon var till och med rädd att han skulle göra något mot henne, rädd att han skulle skada henne. Känslan av förtvivlan och ursinne byggdes upp inom honom, sjukt. Det var så länge sedan han verkligen hade älskat någon att han hade glömt hur man uppför sig, glömt innebörden av mjuka beröringar och lena ord. Nu däremot, så hade han svårt för ömhet och än mindre lena ord. Nu för tiden var hans tunga till för att utdela dödsstraff, inte komplimanger i kärleksfull anda.
"Jag borde gå". Sa hon och började backa ut ur rummet. Hon tog tag i dörrhandtaget, i färd med att öppna dörren. Snabbt som en orm, i ren reflex drog Asgeirr upp trollstaven och riktade den mot dörren, mot henne. Skräcken i hennes ögon lyste upp, förtvivlan och sorg. I den stunden passerade förmodligen hennes liv framför hennes ögon, innan den döden skulle ta henne. Men dem ord som kom var inte ett dödsstraff.
"Colloportus" viskade han och i samma stund såg han hur Afrodite föll till marken. Helt vit i ansiktet och ögonen fulla av rädsla. Förmodligen i tron att han tänkte skada henne, kanske till och med döda henne.
"Jag har sagt till dig att du inte behöver vara rädd för mig, så varför fortsätter du?" Frågade han svagt, men svaret han fick var inte oväntat. Bara en idiot förstod inte hennes anledning till att rädas honom.
"Jag vet vad du gör, du dödar, det är ditt jobb. Varje gång du kommer hem så ser jag ett större tomrum i dina ögon. Som två stora gapande hål." Svarade hon honom, rösten var ostadig. Sorgset tittade han på hennes hopkrupna gestalt, sedan lyfte han trollstaven och fick den gamla grammofonen att spela en lugn melodi.
"Kan du dansa?" Frågade han vänligt och sträckte ut en hand mot henne. Hon gav honom ett osäkert ögonkast innan hon greppade hans utsträckta hand. Asgeirr märkte snabbt att hennes ben var ostadig och log förstående mot henne.
"Jag är ledsen för det där, jag ville inte att du skulle försvinna. Du hade sprungit och sedan hade jag aldrig mer fått träffa dig. Det var allt för längesedan jag hade med kärlek att göra, så all mänsklig finess är som bortspolad." Sa han enkelt och med en ärligt förlåtande ton. Afrodite tittade fortfarande bistert på honom, men snart var dem involverad i en lugn dans i det mörka lilla rummet. Den enda ljuskällan var eldstaden som kastade ett mysigt sken över golvet där dem dansade fram.

Efter en halvtimme, kanske en timme hade hon mjuknat upp ännu en gång och för första gången någonsin hade han fått höra hennes bubblande skratt, vilket hade fått han att skratta lite. När dem var klara så kysste han hennes hand, lite ironiskt innan han återigen drog upp sin trollstav och riktade den mot sin utsträckta hand.
"Orchideus" Viskade han lättsamt och en handfull röda rosor hade dykt upp i hans hand. Leende räckte han över dem till henne, förvånad och besvärad sa hon.
"Men, jag kan aldrig gå runt med dem här i huset. Alla kommer undra vad jag har fått dem ifrån." Sa hon misstroget.
"Säg bara att några blommor skulle bytas i mitt arbetsrum och att du fick dem gamla att göra vad du ville med." Svarade han henne lugnt. För en gångs skull såg han ett äkta leende i hennes ansikte, innan hon backade ut ur rummet och försvann ut ur dörren, som han återigen hade låst upp.
Leende över att allt inte skulle gå åt helvete idag satte han sig i fåtöljen framför brasan, som nu endast var en bädd av glöd och med en loj viftning fick han gardinerna att säras och på så sätt släppte han återigen in det starka solljuset. Nu var det, det tråkiga kvar - väntan på hans brors öde. Skulle dem klara av att rädda honom? Eller skulle han bli den enda ättlingen från hans familj och på så sätt döda linjen om han inte fick några barn? Tankarna var många och svaren desto tråkigare. Men han visste att han någon gång var tvungen att ta itu med problemen och desto snarare han gjorde det, desto bättre. Tungt tog han ett glas och fyllde på det med bärnstensfärgad vätska, med lite hjälp från hans trollstav. Långsamt lyfte han glaset till munnen och smuttade på det, men innan glaset återigen var tillbaka på bordet så hörde han några lätta knackningar på fönstret. Chocken av det oväntade ljudet fick honom att rycka till, snabbt ställde han ned glaset, ställde sig upp och med snabba steg var han framme vid fönstret. På andra sidan glaset såg han en uggla som var en typisk uggla från Sankt Mungos, med fumliga händer öppnade han fönstret och plockade av brevet som var fastknutet vid ugglans ben. Nervöst slickade han sig om läpparna och öppnade brevet med händer som nu skakade av nervositeten. Snart var brevet uppfläkt och brevet befann sig i mottagarens hand, som var i full färd med att läsa det. Allt eftersom han läste brevet så såg man hur tårar uppstod i Asgeirrs ögon, för andra gången på en dag.
________________________________

Hände inte så mycket, men kände för att mysa till det och inte hasta. Hoppas det dög i alla fall.

Det var riktigt bra jag gillade deras kärleksscen den var riktigt bra beskriven och jag gillar att de inte har ett problem fritt förhållande o jag undrar vad Bella ska sägs o jag undrar hur det går för Zack ska bli spänande att läsa fortsättningen