Förändrad värld Lupple & Medi

Hon gav honom en blick.
"Oh husch på dig. Nu är det jag som tar hand om dig. Du säger inte hur jag ska göra." Hon såg på Lathan.
"Nyckeln?"



"Ser du? Nu syns stjärnorna. Snart kommer månen upp med.." Hon såg på sitt hår so gnistrade.

Allan såg på henne och knep ihop munnen. Detta kändes osäkert, men de hade ett kort fönster. Han kastade nyckeln till henne.

Han log ömt. "Jag ser dem, men jag ser dig också." Log han.

Hon fångade den och började låsa upp dem och brände sig på metallen. Kved innan hon fick av dem.
"Sådär." Sa hon och hjälpte honom upp.

"Och jag ser dig." Hon såg på honom och hon såg sig om.
"Att du gjorde allt... Är jag helt förundrad över."

Allan kände sig ganska så svag. Kedjorna hade varit väldigt starka, ingen mat. Han höll henne i händerna och började långsamt att gå.

Han log snett. "Jag ville visa dig något vackert." Log han.

"Ett steg i taget." Viskade hon och hjälpte honom upp.
"Så försiktigt. Vi måste gå sedan men sen åker vi. Jag kan kanske ge dig blod?" Frågade hon.

"Men du är ju vacker. Kunde ha sett på dig." Hon satte sig upp och såg ut över trädgården där man snart kunde se gula ögon.

Allan skakade lite på huvudet. "Låt oss bara åka." Viskade han och höll hårt i henne och fortsatte att gå försiktigt.

Han skrattade lågt. "Inte lika vacker som ditt leende." Log han.

Hon började leda honom tillbaka mot huset och hon kunde höra vargarna inte så långt ifrån dem.

"Men nej du är vacker." Hon såg på honom och blickade sedan mot vargarna som nu syntes tydligt.

Allan såg skräckslaget mot vargarnas håll. "Vi måste skynda oss." Viskade han.

Rafael studerade vargarna, roat.

"Vi är på Vinthers mark men okej." Hon tog upp Allan i sin famn och började springa. Vid garaget tog hon sig in och öppnade dörren för honom.
"Så sätt dig bror." Sa hon ömt.

"De är så stora!" Viskade hon ömt.

"Det är fullmåne Miriam." Svarade han bara för att sedan känna hennes väldigt starka grepp om honom och så sprang de. Eller ja hon sprang. Detta var det pinsammaste han upplevt. Men när bildörren öppnades så satte han sig i bilen utan att klaga. "Tack." Viskade han bara till henne.

Rafael flinade lite. "Väldigt stora." Log han.