Förändrad värld Lupple & Medi

"Tror du månen är skurken?" Frågade hon och såg på sina händer.

Hon kramade om honom och log.
"Ja låt oss." Hon såg på honom.
"Han har nycklarna så se inte så sur ut."

Alexander funderade lite. "Jag tror att månen var väldigt ensam." Viskade han tankfullt.

Allan kramade henne, länge innan han släppte. När hon pratade om nycklarna så sken han upp. Om än lite.

"Men ska man då lura kvinnor?" Frågade hon och såg på Rafael.
"Förlåt." Viskade hon och satte sig upp.
"Vet du vilken vi pratar om?"

"Så jag kommer ta dig hem. Du kommer inte göra något mot mig?" Hon såg på honom och smekte hans kind.
"Jag är fortfarande din yngre syster"

Rafael såg på henne med road blick. "Ja jag vet om den. " Sa han enkelt. "Såklart inte, säger inte att månen gjorde rätt." Sa Alexander ärligt. "Nåväl, allt ser bra ut. Jag lämnar er." Log han och lämnade sedan balkongen.

Allan lutade kinden mot hennes hand. "Lovar du?" Viskade han oroligt men nickade sedan. "Jag ska inte göra något mot dig." Lovade han. Det var ju hans Miriam.

"Om jag har ont så säger jag till-" Sa hon och såg på honom.
"Rafael.

"Jag lovar om du håller ditt löfte du gav Familjen Vinther." Sa hon och såg på Larhan.

"Vet du att di syster kan köra bil?"

Rafael såg på henne och log. "Ja." Sa han mjukt.

Allan såg på henne. "Vilket av dem?" Frågade han. Han hade lovat mycket de senaste dagarna. Lathan såg trött mot honom, han hoppades att Allan enbart spelade för mer tid. Allan log svagt. "Är det sant?" Sa han och smekte hennes kind lätt.

"Vill du ligga vid min sida sen? Så jag kan hålla om dig medan vi ser stjärnorna?"

"Alla de bad om?" Sa hon och log.
"Men det viktigaste att intne skada någon mer." Sa hon och flinade.
"Japp så din syster kommer köra."

Allan nickade sakta. "Ja jag ska hålla dem. Så länge jag slipper träffa Dorian." Sa han sammanbitet. Lathan log. "Åh du kommer inte träffa någon av oss om du inte ger oss anledning till det." Svarade Lathan mjukt, men samtidigt kallt.

Rafael log mjukt. "Det kan jag göra. Men du kommer bli kall." Viskade han.

Miriam nickade.
"Jag kommer behöva ha samtal dock för att förklara din godhet. Men det är för oss båda. Våran skull."


"Men du kan ligga på täcket. Så blir det inte så kallt." Sa hon och nickade sedan.

Allan såg på henne och svalde hårt. "Visst. Men du kan ha dem på telefon." Sa han allvarligt.

Han skrattade lågt. "Det kan jag." Log han mjukt.