Förändrad värld Lupple & Medi

"Det är ganska sorgset men jag minns inte." Hon såg på sina händer och höjde dem mot nu den mörka himlen.

"Så Dorian borde bakna nu." Miriam såg på sin klocka.

Rafael nickade sakta. Hon betedde sig underligt.

Lathan nickade sakta. "Vill du ha med honom till Allan? För nu är inte ett bra tillfälle." Sa han ärligt.

Solen steg ned och Dorian slog upp sina ögon. Han var fortfarande hungrig. För hungrig. Han reste sig snabbt upp och tog sig ut genom dörren och gick ned till köket för att ordna med blod till sig själv.

Hon vände sig om och lade sig ner när hon såg Alexander och hon drog ett djupt andetag.

"Eller så tar jag med dig. Bara någon som är starkare än mig. Jag tror Allan och jag är lika starka. Eller så är jag starkare om jag är närmare den originella vampyren."


Maria var redan där och räckte honom en gigantisk mugg.
"Här du dricker allt." sa hon och såg på honom.

Alexander log mot henne. "Hur mår du?" Undrade han och ställde dit en tillfällig droppställning och hängde upp hennes påsar noggrant.

"Jag följer med." Sa Lathan lugnt. "Behöver ändå flytta mig." Sa han lugnt och tog Miriams hand och ledde ut henne från köket.

Dorian såg på sin mor, irriterat. Han såg på muggen, med avsmak. "Jag vill jaga." Sa han kort. Han var alltid vresig efter sömn, speciellt efter påtvingad sömn. Men han var alltid värst efter att han hade skadat Halo. Det gjorde så ont i honom att han hade skadat henne, att han bara ville ha mer av henne. Han skämdes så innerligt. Han visste att han någonstans borde låta bli att dricka från henne, alltid. Men det var omöjligt, hennes lockelse var för stark.

"Jag mår nog bra. Jag har berättat att jag minns något." Hon pekade mot en plats på himlen.
"Vad tror du stjärnorna tänker?"

Hon log och började att gå.
"Låt honom inte se att vi håller samman. Då skulle han gå i taket."

"Du dricker den här, SEN kan du jaga." Hon såg på honom.
"Du kom ju till köket för blod eller hur?"

"Frisk luft är alltid bra." Log Alexander och studerade sedan upp. "Jag tror de tittar med avund på oss. Jag menar, jorden är vacker. Visst tycker vi att de är underbart vackra men tycker de själva det?" Undrade han leendes.

Lathan nickade lugnt. "Jag lovar." Sa han leendes.

Dorian såg på sin mor, hatiskt. "Nej det gjorde jag faktiskt inte." Svarade han irriterat. Men eftersom han stod med en blodpåse i handen var hans avsikt lite väl uppenbar. Han kastade tillbaka påsen in i kylskåpet, greppade muggen och började att dricka. Det var vedervärdigt, som alltid efter att han smakat av Halos blod. Om hon var som den godaste köttbiten så var detta som en torr gammal macka. Han försökte tvinga i sig blodet men kunde inte. Han hade druckit kanske halva innan han ställde ifrån sig den. Än mer irriterat. "Det smakar." Började han men tystnade. Tittade bort från henne.

"Det tror jag." Hon blev tyst och såg sedan på Aöexander.
"Nu är månens barn lyckliga. Hon är full ikväll." Hon vände sig sedan om.

Hon började gå.
"Jag tar deras bil och så får ni den ur vägen." Sa hon.

"Inte det?" Sa hon lugnt och såg påsen och såg sedan på honom och lade huvudet på sned.
"Jaga på vår mark. Kom hem säkert och ring sedan Bhal." Sa hon mjukt.
"Du ska skärpa till dig och inte låta så bitter då."

Alexander log mjukt. "Månens barn?" Frågade han ömt. Nyfiket.

"Mer än gärna." Log Lathan ömt.

"Varför skulle jag ringa till Bhal? Tycker du att jag ska attackera hennes syskon också? Är det inte nog med en?" Frågade han irriterat. Han hörde att hon var ömsint, han hörde att hon försökte och han skämdes över sitt beteende. "På vår mark." Viskade han som ett löfte innan han lämnade huset och gick iväg in mot skogen.

Hon nickade.
"Ja det är en gammal saga om jag inte minns fel?" Hon öppnade ögonen.
"En romsk kvinna var desperat efter kärleken. Bad till månen efter detta. Månen sa att hon kunde fixa det MEN det skulle kosta henne hennes första barn."

Hon kom snart byn och släppte hans hand. Gick fram till huset och gick ner.
"Allan?"

"Nej du ska prata med din fru." Sa hon och gav honom en blick.
"Spring av dig din bitterhet."

Alexander nickade roat. "Det är en bra saga." Log han.

Allan tittade upp på henne och log svagt. "Miriam." Viskade han och höll ut sina armar mot henne. "Ska vi?" Började han men tystnade när han kände av Lathans närvaro. Han släppte ned sina armar och snörpte ihop munnen.

Dorian hade hört henne men svarade inte. Vad skulle han ens säga till Halo? Men såklart behövde han prata med henne. Inom kort så började han att springa. Han sprang och sprang fällde ett rådjur, två, tre rådjur innan han klättrade högst upp i ett högt träd och satte sig. Tittade på sina blodiga händer och skakade på huvudet. Det var fruktansvärt.