Life - Lupple & Medi PRS

Ethan lyckades snart sluta att gråta och torkade bort tårarna och såg på henne.
"Men jag vill inte bli det nu. Jag minns vad du har sagt. Man måste kunna kontrollera sin hunger innan man får en dagsring. Jag vill inte missa Olivias bröllop."
Han såg på henne och nickade.
"Det kan jag tåla."

Mi hjälpte honom att torka bort tårarna och nickade sakta. "Klokt val. Du bestämmer tiden." Viskade hon mjukt och smekte hans kind. "Precis så." Log hon och la rätt hans hår och log stort. "Åh det kan vi inte missa." Viskade hon.

Han såg på henne och lade huvudet på sned.
"Min födelsedag. Februari" sa han mjukt.
"Då hinner jag vänja mig." Han smekte hennes kind.
"och du minns min födelsedag älskade?"

(14 Februari)

Mi såg på honom och nickade sakta. "Det är en bra tid." Viskade hon och smekte hans kind. "Självklart, fjortonde februari." Viskade hon.

Han nickade och höll om henne.
"Åh hur ska vi fra mer? jag vill inte bara släppa allt nu!"

Hon funderade lite. "Åh du får välja. Jag vill bara spendera tid med dig." Viskade hon glatt.

Olivia gäspade.
"Får jag lägga mig? jag är så trött." Hon reste sig.

Ethan såg på Mi och nickade.
"Vi hjälper Olivia först sen firar vi vidare."

Mi vände blicken mot Olivia. "Självklart. " Sa hon allvarligt. Hon såg på henne. Hon hade inte behövt fråga. Mi nickade mot Ethan innan hon skyndade sig fram till Olivia för att hjälpa henne upp.

Olivia reste sig och såg på dem med ett svagt leende.
"Tack. Grattis igen Ethan. Mi Grattis på er årsdag. Allt ståhej har gjort mig så sömnig bara. Sen är det min fästman med."

Mi nickade sakta. "Det är förståeligt." Viskade hon. "Jag hjälper dig upp." Log hon. "Och tack, det betyder mycket att du gratulerar." Log hon.