Förändrad värld Lupple & Medi

Han såg på honom och nickade sakta. Men han inte skulle med Miriam, vart skulle han då? Han kände hur tungan började torkas ut och han bet lite på tungan men han hade kkännsel kvar och skskade på huvudet.

"Jag älskar det." Hon såg på honom.
"Jag skulle älska ha ett rum med glastak. Att se himlen hela natten, åh va vackert."

"Du har andra alternativ när du är redo att prata om det." Avslutade Alexander. Han ville inte skicka någon som någonsin varit nära Allan, tillbaka till Allan.

Han log. "Det gör mig glad." Log han ärligt. Han kände sig stolt över vad han gjort åt henne. Han tyckte om att hon tyckte om det.

Han såg på honom med frågande blick innan han lutade sig mot kudden igen. Sakta började tungan att domna bort.

"Tänk dig hur vackert det kan bli när solen går ner? Att himlen brinner och jag får se det. Att stjärnorna lyser eller hur målnen jagas." Hon slog ihop händerna.
"Åh jag skulle älska att ha ett rum med ett kupol tak."

Alexander inväntade hans signal, förberedde sprutan som skulle in i hans tunga.


Det var en intressant tanke på ett tanke för henne, men det var inget han bara kunde göra. Han behövde fundera lite. Prata med sin bror.

Han öppnade ögonen och ryggade tillbaka. Sprutan var så stor och han vände bort ansiktet. Det såg hemskt ut.


Hon såg på honom och såg den vackra himlen bli svagt blåare.
"Åh man kan redan se stjärnorna!" Utbrast hon och hon såg på honom.

Alexander la bort sprutan så han inte kunde se den. "Charles. Du kommer inte känna sticket." Sa han allvarligt. "Det är därför du har fått salvan." Förklarade han.


Rafael tittade upp och log. "De är vackra." Log han ärligt.

Skulle han inte få bedövning med? Men sprutan skrämde honom fortfarande och han nickade och gjorde tummen upp. Tungan var mer eller mindre bedövad.


"Ja otroligt vackra." Hon såg på honom.
"Jag tycker synd om stjärnorna dock. De ser att vara nära varandra men de är dom inte. Att vara flera mil från varandra. åh va jag skulle hata det."

Alexander nickade sakta. "Jag vill att du blundar. "Sa Alexander lugnt. Han tänkte inte sticka honom på en gång.

Han nickade sakta. "Jo det är nog ensamt." Sa han tankfullt och studerade dem.

Han slöt ögonen och försökte inte att lyssna efter något. Han höll andan för inte ens doften av hanskarna lugnade honom.
Det skrämde honom och han inväntade honom.


"Det är det. Tänk dig att vara däruppe och aldrig få se dinna nära och kära. Och sedan dö.... helt ensam utan vetskapen att de är där."

"Du spänner dig." Viskade Alexander och smekte honom lätt på huvudet för att försöka lugna honom.

Rafael fann hennes ord lite underliga. Det är det? De var stjärnor, just nu fanns inte de stjärnor de tittade på. Inte alla i alla fall. "Hemskt." Instämde han tyst.