Life - Lupple & Medi PRS

Han såg på henne och höll upp en hand.
"Men får jag hämta MIN present till dig först?" frågade han och såg ivrigt på henne.
"Det är en sak jag har hållit gömd i 5 år snart."

Mi såg på honom. Varför kunde han inte bara öppna kuvertet? Hon kände sig otålig men samtidigt så såg hon hans iver. Hans lycka. "I fem år? Bra jobbat." Fnissade hon och la handen för munnen. " Hämta det." Bad hon glatt och kände sig genast lite blyg. Vad skulle hon få? Vad hade han gömt för henne?

Han log och ställde ner skålen.
Ethan försvann och kom snart tillbaka med ett paket i handen. Det var inte det finaste inslaget och han sträckte över det. Det var en vacker fotoram han hade hittat liggandes i slottet och i ramen var ett foto på dem på deras första Dejt. Han log stort och sate sig nära henne.

Mi tog emot paketet, försiktigt. " Åh spännande." Viskade hon och pussade hans kind och öppnade varsamt paketet. När allt papper var borta såg hon den vackra fotoramen men sedan fokuserade hon på bilden. Deras första dejt. Hon mindes dagen som om det varit igår men att se det, på bild. För alltid bevarat fick henne att skina upp. "Åh älskling." Viskade hon och det kändes som om hennes hjärta växte. "Det är en perfekt gåva." Viskade hon och kysste honom och kramade om honom.

(Armelle gör combacl xD)

Etha log och smekte hennes kind.
"Fottot är lite tummat men jag hittade ramen och valde att sno den." sa han och började att gräva i skålen. När han fick tag i pappret såg han på henne.
"Papper i godisskålen?"

( Hahhaha alltså så trött XD ändrade det xd)

Mi såg på honom. "Det är som sagt perfekt." Viskade hon och såg lyckligt på det för att sedan varsamt lägga ned det på bordet och vände sig mot Ethan. Hon ville minnas vartenda ögonblick nu. " Papper." Viskade hon och väntade nervöst, spänt och förväntansfullt på att han skulle läsa det.

Han tog lappen och satte sig i hennes famn. Nervöst läste han lappen och blev vit i ansiktet. Hans läppar darrade och han vände sig mot henne.
"Mi?" Frågade han och tårar rann ner för hans kinder.
"Är det sant?"

Hon la armarna omkring honom. Njöt av att ha honom i famnen. Hon följde noggrant hans reaktioner. Och hans tårar fick henne orolig. Så himla orolig. Hans fråga var så oväntad. Hon skulle aldrig ljuga eller skoja om en sån här sak. "Ja älskling. Det är sant." Viskade hon. " Jag kan inte leva utan dig, det bara går inte." Förklarade hon ärligt.

Han slog armarna om henne och började att gråta.
"Tack Mi." sa han och han klamrade sig hårt fast och skakade av lycka och sorg samtidigt.
"Håll om mig snälla" bad han och hulkade sig. Han skulle bli fortare trött och han grät nu.
"Jag är så lycklig."

Mi höll honom tätt intill sig och höll ett fast och stadigt grepp om honom. "Jag håller om dig." Viskade hon och smekte hans rygg sakta, lugnade. Hon förstod inte varför han grät. Var det lyckotårar? "Jag är också lycklig." Viskade hon.