Skriva av sig-tråden

kinshaw - finaste elin, du vet att jag finns om du vill prata ♥

fannyy
tack underbara du ♥ vi får som sagt ses snart och snacka och ha det trevligt!

Jag är så förvirrad, arg, ledsen och kär.
Jag vill prata med någon, men vem?
Vem skulle kunna förstå?
Det är så mycket i mitt huvud som jag inte orkar tänka på, jag vill bara få ut det... men det går inte...

du kan prata med mig om du vill! ♥

Du kan prata med mig, men jag förstår kanske inte riktigt angående dina kärleksproblem... ♥

Var och hälsade på min kära morfar idag på ålderdomshemmet.
Mitt i allt så frågade han när skolan börjar, och jag skulle precis utan att tänka på det säga 1 september men avbröts av att mamma sa "i början av augusti".
Hatar att bli påmind på det sättet...vill bara här ifrån, lämna allt.

Du kan prata med mig, om du vill... ♥

JAG ORKAR INTE!!
Jag hatar det, men jag kan inte göra något.
Jag hatar att det hände, jag vill ha en tidvändare, kunna åka tillbaka i tiden.

Jag hatar att hon kom tillbaka, igen.

Jag orkat inte med henne längre.

Jag vill bara dö, jag vill inte att hon ska kunna förstöra mitt liv.
Jag vill bara falla net ocj inte kliva upp igen.

Nu vill jag bara iväg. Det ska bli så skönt, men ändå inte. Jag kommer hata att höra dom prata om det sen, att inte ha varit med om det. Vill iväg, men ändå inte.

There's this guy. han är supertrevlig, söt, charmig, snäll, snygg och helt sjukt underbar. Han får mig att må bra och jag lämnar aldrig våra konversationer utan ett leende.
Men, tillsammans med den här killen så finns det ett problem.. han bor i Australien. Han skulle lika gärna kunna bo i Narnia! Australien ligger liksom 1400 mil härifrån!
Och inte nog med att det är långt, tidsskillnaden är hemsk! Och eftersom att han jobbar just nu och jag är ledig så måste jag passa in mina tider efter honom för att vi ska kunna snacka. Jag sitter uppe till 5-6 på morgonen för att kunna snacka med honom när han är på jobbet (han har tillgång till dator där, så vi kan prata nästan hela tiden). Sen går jag upp vid 10-11 för att kunna snacka med honom innan han går och lägger sig. Och trots att vi bara snackat några dagar nu så tar min kropp stryk av det här, men jag vill inte missa en enda sekund av honom för att sova.
Han har lovat mig att i helgen, när han är ledig, ska han anpassa sig efter mina tider, så att när jag är vaken är han också det, vilket jag tycker är helt underbart gjort av honom.
Det här känns så jobbigt. Han bor så långt bort och det är så svårt. Men jag mår riktigt bra av honom och han får mig att le.
Sen har jag riktigt stor ångest för när jag börjar jobba och han också gör det. Eller när vi båda börjar skolan igen. Jag har svårt att se hur vi ska kunna passa in tider efter varandra då..

Är det någon här som har varit med om någon liknande situation? Jag skulle älska tips och ideer på hur det ska gå lite lättare! Eller om någon bara har lust att prata med mig när jag har ångest över det här så skulle jag uppskatta det också!

cannedcorn: Kan inte påstå att jag är i samma situation direkt men det låter jätteromantiskt ♥♥♥♥ hoppas ni typ träffas och gifter er och skaffar 37 barn