prs yehet & kkaebsong

Joshua skakar lätt på huvudet och sluter ögonen, känner värmen från täcket sprida sig över ansiktet.
"Jag tror inte att det är du, min kropp är bara utmattad," mumlar han med en gäspning, känner Zihao intill sig medan fingrarna pillar med lakanet. "Mm.. Det är inte optimalt direkt."

Zihao drog lite på munnen.
”Men vi är i alla fall två om det, så det är okej”, sade han och virade sina armar omkring en av Joshuas. Sedan nafsade han löst i skinnet på den andre med lätt vilda ögon. Nu var han där igen, med tänderna i den andres arm. Han hade legat stilla alldeles för länge. I vanliga fall brukade han ut och springa minst fem gånger i veckan, men nu hade han inte haft möjligheten att göra det. Antagligen hade väl energin byggt upp utan att kunna utnyttjas, vilket resulterade i hans konstiga beteende.

"Det har du rätt i," mumlar Joshua, faller in i den andres armar utan några motstånd och kan inte hindra sig själv från att le. Han känner sig hemma där på något sätt, säker och hemma. Zihao gnager till i sextonåringens arm mitt från ingenstans, vilket får honom att skratta lätt roat. "Du har några udda vanor du."

”Är det en dålig eller bra sak?” Undrade Zihao och övergick till att bita Joshua löst i halsen. Udda vanor hade han hundratals av, däremot hade han inga direkt bra vanor. De var extremt få faktiskt. Han gled med tungan upp mot den andres käkben där han ännu en gång började gnaga på den yngre.
”Det kliar i tänderna, jag måste sysselsätta den”, förklarade han mellan gnagandet och såg ytterst oskyldig ut. Däremot insåg han själv hur underligt det hela måste ha, både, sett ut och känts.

Huvudet faller lite åt sniskan, tja, Joshua tycker inte att det är så obehagligt att han definitivt vill att den äldre ska sluta. Nej, det kittlas och närheten är tröstande.
"Hm.. för nuvarandet är det rätt bra," påpekar sextonåringen tyst, finner sig själv tyst skratta till när Zihao nästintill slickar honom över käkbenet. Det kittlas något hysteriskt, men Joshua gillar det. "Jag förstår det."

Belåten, det var känslan som beskrev Zihaos humör för tillfället. Att Joshua accepterade alla hans konstigheter gjorde honom alldeles varm inombords. Inte ens hans kompisar, som han känt i över sex år, hade lärt sig att finna sig i hans underliga fasoner. Men nu hade han äntligen hittat någon som gjorde det.
”Jag tycker väldigt mycket om dig”, sade han tyst och lät ett finger slingra sig nerför den andres ansikte, fullständigt betagen av sextonåringens drag.

Orden ekar i Joshuas huvud, får honom att betrakta den andre i tystnad innan läpparna spricker upp i ett leende. Han finner sig själv väldigt tacksam, att Zihao inte hade gjort det sextonåringen trött under gårdagen.
"Jag tycker väldigt mycket om dig," svarar den yngre, låter ögonen drunkna i Zihaos svarta iris.

Tystnaden lade sig mellan dem och Zihao tittade in i Joshuas mörka ögon som var fästa i hans egna. De var ett väldigt udda par, om man nu kunde kalla dem för det. Sextonåringen som excellerade i nästan allting och han själv som var den raka motsatsen. Men plus och minus dras till varandra, som hans mor brukade sägs. Det var tydligen så hans föräldrar funnit varandra.
”Blir du arg om jag säger att jag är hungrig och vill ha frukost?” Frågade han plötsligt när hans mage bröt tystnaden genom att skrika efter mat.

Huvudet faller åt sidan, ögonen fortfarande vilandes i den andres under tystnaden i sovsalen. Dock varar inte tystnaden så länge, då Zihao frågar om frukost.
"Ja, jag blir skitsur," skämtar Joshua ironiskt och sätter sig trött upp i sängen, blicken glider över sina sovandes vänner. "Gå ner och ät du, madam Pomfrey letar nog efter dig."

”Men jag vill inte att hon ska hitta mig”, påpekade Zihao och grävde ner ansiktet i Joshuas axel. ”Och jag vill inte äta själv”, klagade han. Som vanligt var han lite väl barnslig för sin ålder, men det kunde verkligen inte hjälpas. Han kände sig lite som en femåring ibland och idag var en sådan dag. Inte nog med det så kändes allting förfärligt tungt och han ville inte lämnas ensam.