rollspelare & tippest prs

"Jag behöver en underskrift från dig på att bröllopet sker när jag anser att det ska ske. Senast du sa att det skulle bli av ville du ha mig ute från Frankrike några timmar efter att ha meddelat om bröllop." sade hon lugnt och kollade på kungen med ett vänligt leende. "Och eftersom ett äktenskap är av bådas intressen så ser jag inte problemet med att Ni låter mig välja datum." sade hon lent.

"Om du ordnar ett kontrakt så ska jag se till att skriva på det", svarade hans far med samma lugna röst. "Det enda kravet jag har är att äktenskapet blir av inom sex månader, då jag har planer på att abdikera efter den tiden." Henri tittade chockat på sin far. Abdikera? Ingen gjorde det. Alla brukade dö på tronen! Vad hade flugit i hans far? Var det därför han var så lugn? Men hur kunde han vara så lugn om han skulle abdikera?

"Jag ska se till att du får kontraktet senast om fyra dagar." sade Sophia, förvånad av den senare nyheten men hon ville inte snoka. Hon log tacksamt mot kungen innan hon vände blicken till sin tallrik. Hon kände sin moders brännande blick men brydde sig inte om det alls. Hon hade menat varenda ord. Hon var drottning och det var hennes egna beslut att ta.

Henri, som fortfarande var chockad över sin fars erkännande, gapade. På riktigt, alltså. Ofta är det bara ett bildspråk; men Henri gapade verkligen. Han hade svårt att tro sina öron. Vad hade flugit i hans far?
”Ursäkta mig”, sa han och torkade sig runt munnen innan han reste sig upp och började lämna matsalen. Han kunde inte sitta runt samma bord som den där förrädareb. Visst ville han ju själv bli kung - men om hans far abdikerade visade det på svaghet vilket skulle få folket att tro att han själv var minst lika svag! På vägen ut ur dörren mötte han Juliette, som log stort mot honom. Han ville le tillbaks men han var alldeles för chockad för att ens kunna göra det. När Juliette inte fick ett leende som svar så slogs hennes ansikte snabbt i spillror och hon gick förbi honom snabbt.

Sophia såg efter Henri och rynkade lite på pannan, hon tänkte inte gå efter honom även fast hon ville. Han hade varit otroligt elak och hon tänkte inte förlåta honom för det, men hon behövde säkra en allians med Frankrike då det inte ens var säkert att Spanien var villiga att ta Skottland som sina allierade. Hon tänkte ställa in sig på att aldrig öppna sitt hjärta för Henri igen, att allt mellan de skulle vara politiskt. Hon svalde hårt och la ner gaffeln efter en stund, mådde illa av tanken på att hålla honom på en armlängds avstånd för resten av livet. Hon andades lättat ut när kungaparet lämnade bordet, ville inte sitta kvar längre än nödvändigt. Hon reste sig upp en liten stund efter dem och skyndade sig mot sin kammare.

Han lämnade matsalen med snabba, men samtidigt väldigt tunga steg. Tankarna gick åt alla håll och kanter; de hindrade honom från att faktiskt kunna tänka klart. Han visste inte var han skulle ta vägen, det enda han visste var att han var arg, ledsen, förvirrad. Trött. Trött på alliansen, trött på att vara kunglig, trött på det livet som han fått. Trots det visste han ju att han hade en extrem tur att kunna leva i den lyx som han gjorde; men i det läget han var i nu skulle han lätt kunna ge upp det. Till slut slutade han att gå runt planlöst och gick ner till en av korridorerna. Korridoren som han visat Sophia, hennes första dag på hovet. Korridoren där de för första gången hade pratat med varandra på riktigt.Han slog sig ner på en av bänkarna och hans blick fastnade på det hemska porträttet av han själv.

Sophia sa till vakterna att ingen skulle bli insläppt i hennes kammare innan hon stängde dörrarna efter sig. Hon visste om att hennes mor skulle göra allt för att få henne att ta tillbaka sina ord och inte garantera ett äktenskap med Henri. Hon suckade högt och gick fram och tillbaka i rummet, visste inte vad hon skulle ta sig till längre. Hon satte sig vid sitt skrivbord och funderade på kontraktet, vilka krav skulle hon ställa på Frankrike och vad räknades som rimliga krav? Vad kunde Skottland ge? Hon suckade högt och skakade på huvudet, behövde hjälp av rådet för att skriva ett kontrakt.

Tankarna vandrade tillbaka till då han och Sophia skrattat med varandra för första gången. Det kändes som evigheter sedan, men det var inte sanningsenligt. Konstigt var det förstås inte att det kändes som för länge sedan. De två hade gått igenom mycket, nästan för mycket, tillsammans på den korta tiden de haft.
Han gillade fortfarande Sophia. Älskade henne. Fan, det gjorde han verkligen. Förmodligen hatade hon honom så... Vad skulle han ta sig till? Han hade förstört alltihop.
Det var säkerligen försent att kunna inleda ett kärleksfullt äktenskap med Sophia. Alldeles för sent. Henri, sluta tänk på henne. Sluta sluta sluta.
I ett desperat försök att göra något som fick honom att sluta tänka på Sophia så reste han sig upp, tog det förjävliga porträttet och knäade rätt igenom duken. Slog sönder porträttet helt och hållet. Men fortfarande, långt, långt, bak i huvudet satt Sophia.

(vet inte ens om et svar här är relevant längre men aja)

Sophia la sig ner i sängen istället och stirrade upp i taket, kunde inte tänka på annat än Henri. Hon ville inte binda honom vid sig utan att hans vilja men hon ville inte heller söka upp honom och fråga hur han ställde sig i frågan gällande äktenskap. Hon antog helt enkelt att deras bråk, orden och hoten han slängt ut sig var i ren ilska och att han egentligen kände likadant för henne som hon för honom. Hon resonerade även fram att det var hans slott, om han ville henne något fick han söka upp henne.

Efter några timmars funderande på vad hon skulle göra med Henri, sin mor, kungen och allt annat där mellan så tröttnade hon på sitt tysta och instängda rum. Hon reste sig upp och hummade lite för sig själv innan hon skickade efter sina damer. Hon tänkte ta en liten paus från hovet och rida till hamnen, men behövde lite bekvämare kläder för att göra det. Hon satte sig i soffan medan hon inväntade flickorna, det dröjde inte länge förrän de kom och gjorde som hon velat. Hon tackade snällt och gick ut från rummet, sneglade mot Juliettes och spände sina käkar. Hon bad en tyst bön att Henri inte befann sig där, men hon kunde inte vara säker. Nyfiket ställde hon sig vid dörren och gav en av vakterna en blick så att han knackade på dörren åt henne. Hon visste inte riktigt vad hon tänkte säga när, och om, hon mötte Henri.

En vakt drog undan Henri från porträttet som han utövat sin dolda aggression på. Då Henri trots allt var kronprins och snart kung så vågade vakten inte att skvallra om vad som hänt. I alla fall såg han till att vara diskret med sitt skvaller om han nu bestämt för att göra det ändå.
Inte för att Henri skulle bry sig så mycket. Hans mor skulle tjata om att det porträttet var underbart, oersättligt - allt sånt skit som Henri inte kunde bry sig mindre om.
Efter incidenten hade han återvänt till sin kammare. Sagt nej till Russell när han kom och ville fäktas, något han inte brukade tacka nej till. Henri gillade att umgås med sin lillebror - det gjorde han verkligen. Men han skulle inte kunna fäktas då Sophia poppade upp i hans tankar jämt och ständigt. Ville hon verkligen gifta sig med honom? Eller var Spanien bara tomma ord och hon blev tvungen att hålla sig fast vid alliansen?

Till slut poppade ett annat ansikte upp i hans tankar. Juliette. Hur krossad hon blivit när han inte bemött hennes leende. Gud, han hade verkligen inte sådana känslor för henne egentligen; hans hjärta tillhörde Sophia, men han kunde inte låta henne må sådär. Han ville inte vara ett rövhål mot henne.
Så han begav sig till hennes kammare kort efter middagen. Han visste nämligen att hon alltid drog sig ditåt vid den tiden. Juliette var en tjej som var tydlig med små, onödiga rutiner.

Hon öppnade dörren och Henri bad direkt om ursäkt. Hon accepterade ursäkten minst lika snabbt. Hon var desperat, det märktes. Ville ha honom direkt. Och även fast Sophia satt kvar i bakhuvudet på Henri kunde han inte säga nej.
Dörren knackade inte kort efter de var färdiga. Då Juliette hade mycket mer jobb med att få på sig sina kläder så fick Henri ställa upp. Snabbt drog han på sig byxorna och skjortan, men orkade inte lägga ner tiden på att knäppa alla knapparna innan han öppnade dörren och möttes utav Sophia.

Sophia. Helvete. Han kunde inte få fram något att säga. Blev helt stum. Stod bara och tittade på henne.