Allmänt rollspel! {HP}

Cassandra hade varit ute och flugit ganska länge nu. Kylan bet tag i henne och det snöade mer och mer. Hon visste inte riktigt vart hon var, hon hade bara flugit i en riktning och inte vänt sig om. Det blev allt kallade och kallare och hon kände att snön hade gjort hennes kläder blöta och kalla. Hon kunde inte fortsätta längre utan att riskera att falla omkull så hon styrde sig allt längre och längre ned mot marken. Hon landade mjukt och huttrade till. Det var ännu kallare nu när hon stod still. Hon såg två gestalter lite längre bort. Kanske kunde hon fråga dem vart hon var. När hon kom allt närmare hoppade hennes hjärta till. Det var anthony.

Anthony borstade ut snör ur håret, och fortsatte framåt. Han fick snart syn på en person som han kände igen väl. Hennes silvriga hår hände vackert över axlarna, och hon höll en kvast under armen. Han stannade till, och det gjorde även Lydia.

"Är det där tjejen du gillar?", undrade Lydia då hon såg sin brors rodnande ansikte.
"Ja, och håll tyst!", väste han när Cassandra kom allt närmare. Anthony märkte hur Cas blev besvärad när hon märkte att det var en tjej som Anthony gick med. Lydia verkade också märka det, och sträckte hastigt fram sin hand. "Hej, jag är Lydia. Anthonys syster."

Cassandra pustade ut inombords när tjejen presenterade sig som Anthonys syster och log sedan mot dem.
"Cassandra", svarade hon och skakade leendes Lydias hand. Hon huttrade till ännu en gång och försökte gnugga händerna med varandra i hopp om att få lite värme.
"Ehm, skulle ni ha något emot att jag värmde mig lite hos er? Jag kan inte flyga tillbaka i det här vädret och det är riktigt kallt", frågade hon sedan och kollade blygsamt mot dem.

Lydia ryckte på axlarna och log. "Visst. Våra föräldrar är ändå inte hemma. Men en liten varning, vi har det rätt trångt för tillfället", menade hon. Hon sträckte fram sin arm mot Cassandra, som ett tecken på att de skulle transferera sig.

Adeleine kände hur tårarna hade tagit slut, och snart hade hon tystnat helt. Nu tog hon bara djupa, långsamma andetag. Efter allt gråtande de senaste dagarna så var hon helt slutkörd. "Förlåt", viskade hon till Ethan. "Du får alltid träffa mig när jag ser ut som skit", fortsatte hon och såg långsamt upp på honom.

Cassandra mumlade ett tyst "tack" innan hon tog tag i Lydias arm. Det välbekanta suget tog tag i dem och ganska snabbt kom de fram till det som troligtvis var deras hus. Hon skakade på sig för att det lilla illamåendet som alltid dök upp skulle försvinna, och efter ett tag var det helt borta.

Ethan log mot Adeleine.
"Nej, du är alltid jättefin. Och varför ber du om ursäkt? Han lade huvudet på sned.

Anthony drog upp nycklarna och låste upp dörren som han höll upp för Cas med ett leende.
~~
Adeleine suckade. "För att vi inte träffats på länge, och när vi väl gör det så blir det konstigt", förklarade hon. Hon höll nästan på att drunkna i hans fina, gröna ögon. Hur kunde någon vara så fin?

Ethan bet sig i underläppen och log igen.
"Ja men, inget är väl perfekt?" frågade han och drog handen genom sitt eget hår, som blivit ostyrigt efter resan i brasan. "Utom du", viskade han.

Erik kolade avundsjukt på i mörkret

Excuse moi men är du med? : )