Prs med Wolf

Minosa rycktes ur sin trans när Sham ropade åt henne. Hon såg yrvaket och förvirrat omkring sig.
"Vad är det som...?" när hennes blick föll på Sham och hans skada flämtade hon högt, "Sham! Vad har hänt!?"
Astrid såg förvånat på Minosa men hade inte tid att förklara något.
"Vi hinner inte med detta! Minosa, jag tror att du får bära Sham..."
"VAD!? Jag kan inte bära honom han är på tok för tung...!" Minosa stirrade nästan äcklat på Astrid.
"Vi hinner inte! Bara lyft honom Minosa! Vi kommer aldrig härifrån annars! Och jag vet att du skulle kunna lyfta en häst om du bara ville..."
"Men..."
"LYFT!"
Astrids sista order var så bestämd att Minosa inte vågade annat än att lyda. Hon böjde sig ner mot Sham och tog ett stadigt tag under hans armar och knän och lyfte med stor möda upp honom från golvet.
"Jag...kommer...tappa...honom..." flämtade hon.
"Bara vi kommer utanför slottsområdet så kan vi hitta ett annat sett" svarade Astrid kort och vände sig mot Anaid, "Kommer du?"
Anaid skakade på huvudet.
"Nej, jag måste stanna, ta er dit Rascal sa, vi möter er där"
Astrid tvekade.
"Men Anaidelle...är du säker?"
"Ja! Spring Astrid! Nu innan det är försent!"
Astrid fortsatte att tveka.
"SPRING!" beordrade Anaid och Astrid gjorde som hon blev tillsagd.
Så fort Astrid försvann rusade Anaid till Rascals och Aimils hjälp. Norman var i full färd med att hålla Adam och Vagn i schack så Anaid och vargarna fick ta hand om soldaterna själva. Hon fokuserade alla sina krafter och slungade ett dödligt eldklot mot närmaste fiende. Med ett plågat skrik förvandlades han på några sekunder till en hög med aska och svartnat järn.
Anaid sneglade på Rascal för att se hur det gick för honom.

Sham gjorde en ansats att protestera, men tystnade när Minosa lyfte upp honom och bar iväg med honom som en prinsessa. Han blev röd i ansiktet och såg generat bort och koncentrerade sig på kampen istället. Så snart de kommit ut i trädgården vände han sig till Minosa och bad henne sätta ner honom.
"Jag kan springa själv, låt mig bara... Luta mig mot dig", sade han skamset, återigen frustrerad över hur mycket han sinkade dem.

Aimil hade inga problem med att ta ut soldaterna och med Anaids hjälp gick det ännu fortare. Rascal behövde inte hjälpa dem, så istället vände han sig till Norman som ensam kämpade mot sina två bröder. Rascal slickade sig stressat om läpparna innan han rusade till hans hjälp. Han duckade under Normans ena arm och blockerade ett sving från Adam med sin kniv.
"Behöver du assistans?" frågade han mellan sammanbitna tänder och vinklade kniven för att parera ännu ett sving från Adams sida.

Anaid dödade två soldater till innan hon var tvungen att vila upp sig. Andfått stod hon vid den öppna porten och flämtade av ansträngningen. Att använda magi var jobbigare än man kunde tro. Anaid kände sig något yr när hon tittade upp på sin bror och vargarna under striden. Hon kunde inte låta bli att både skrämas och imponeras av Aimils stryka och skicklighet mot soldaterna. De föll som flugor för hennes käftar och klor allihop. Det slog Anaid att det kanske inte var Aimil som varit naiv när hon följde med Rascal, det var minst lika mycket hon själv. Hon undrade om det vargarna sagt om attacken för tre år sedan var sant.
Hon visste att det vargkvinnan sagt om Jessa inte var sant, men det andra? Hade Aimil varit med att nästintill krossa Anaids hem och mörda hennes familj?
Anaid avbröts plötsligt mitt i sina tankar när nuet kom allt för snabbt emot henne. Två soldater hade slitit sig från klungan runt Aimil och kom istället rusande mot Anaid. Innan hon visste ordet av hade en utav dem slagit henne tre gånger i ansiktet och sparkat henne i magen ut genom den vidöppna porten. Sparket var det värsta. Det träffade henne i den skadade sidan och rev upp en del av det läkta, tunna skinnet. Anaid flämtade efter luft och hostade stora mängder blod omkring sig. Vita ljusfläckar glimmade framför ögonen och gjorde det svårt att se. Utanför porten stod de fem soldater Adam inte tagit med sig in. Två av dem började släpa med sig den omtumlade och svaga flickan mot sina hästar utanför slottets grindar.

Astrid såg tveksam ut åt Shams förslag.
"Nej Sham, jag tror det är bäst om..."
"Gärna för mig!" avbröt Minosa henne och satte genast ner Sham på marken igen.
Hon ville inte erkänna det men att bära Sham i famnen var lika generande för henne som för honom.
De såg till att Sham kunde stötta sig på Minosa innan dem fortsatte genom trädgården.

Rascal var för uppslukad av striden för att notera hur soldaterna sparkade Anaid medvetslös och släpade henne ut genom porten.
Aimil däremot hade blivit förvånad när flera av dem avlägsnat sig från henne och istället omringat Anaid. Hon såg hjälplöst på när de anföll henne, oförmögen att hjälpa då de kvarvarande soldaterna blockerade vägen för henne. När de sparkade hennes skadade sida och öppnade upp såret gjorde de dock ett grovt misstag. De väckte Aimils läkarsida och med den hennes överbeskyddande natur för sina patienter. Med ett nästintill monstruöst vrål trängde hon sig förbi soldaterna, när de försökte stoppa henne med svärden väjde hon skickligt undan och navigerade genom vapenstormen med blott instinkt och mordisk målmedvetenhet. I samma stund hon störtade ut genom porten öppnade sig himlen och vräkte ur sig ett regn som blötte hennes päls ända in på skinnet. Hon stirrade vilt omkring sig tills hon hittade Anaid och sprang efter henne samtidigt som en vit blixt klöv himlen itu.

Sham lättades över regnet. Inte bara för att det svalkade hans varma kropp utan också för att det dämpade alla ljud och dofter från kampen som hotade att överväldiga honom. Stöttad mot Minosa skyndade de sig ut genom ett valv i trädgårdens västra sida som tog dem utanför slottets murar.

Anaid var bara vagt medveten om vad som hände. Hon kände inte av regnet som iskallt föll över hennes kropp, eller den svidande smärtan i benen när soldaterna släpade henne över grus och vassa småstenar. Knappt märkte hon att de slängde upp henne på mage över en av sina hästar. Allting verkade vara en dröm. Hon märkte inte att de två soldater som släpat henne kastade sig upp på varsin häst, varav en hon själv låg på, och galopperade bort från slottet.
Fem av de sex kvarstående soldaterna -tre från slottet och tre från trädgården- ställde sig alla mellan vargen och utgången från trädgården och högg med sina svärd för att hindra henne från att följa efter de som rövat bort Anaid. Den sjätte soldaten rusade in i slottet och skrek åt sina befälhavare;
"Sir, Mylord! Vi har förräderskan, häxan!" varpå han skyndade sig tillbaka till de andra soldaterna.

Norman svängde runt så fort han hörde soldaten ropa. Inte säker på om han reagerade på titeln "mylord" eller nyheten om Anaid.
Det gav Adam och Vagn ett stort övertag. Så fort Norman vände sig om igen slog Vagn svärdet ur hans hand och skar honom i benen så att han föll ihop på golvet. Adam slog kniven ur handen på Rascal och hånlog över sin och sin äldre brors triumf.
Vagn skrockade tillgjort.
"Kära lillebror, trodde du verkligen att ni och era tama hundar hade någon chans mot oss? Pfff...du är så naiv lillen"
Norman bet ihop tänderna så hårt att det gnisslade. Inte för smärtan i benens skull, utan för sin äldre brors ord. "Lillen" var Normans smeknamn precis som Anaids "kortis" och det gnagde i honom av ilska varje gång han hörde det.
"Ni kommer inte undan med det här..." Norman gjorde ett bittert försöka att ge igen, "Jag vet att det någonstans långt in river i dig för det här, som det alltid har gjort för dig när du gjort något fel..." Norman hade fortsatt om inte Adam sparkat honom i ansiktet.
Han flämtade och tryckte hårt händerna mot sin näsa där Adams fot träffat. Han förbannade sig själv för sin egen dumhet.
"Det räcker lillen" sade Adam irriterat, "Jag vill hinna tillbaka innan solen går upp"
Han vände sig mot Rascal.
"Ur vägen byracka, så kanske du slipper en förbannelse"
Norman morrade i frustration.
"Låt dem inte gå förbi dig Rascal!" ropade han från golvet.

Aimil duckade för svärden och tvingades tillbaka flera steg. Hon såg hur Anaid försvann bortom muren och såg sig stressat om efter en utväg. Slottet var omgivet av en mur och även om den på vissa ställen hade murknat var den fortfarande hög och tjock. Sham och de andra hade tagit sig ut på den motsatta sidan, men om hon sprang ut där skulle hon aldrig hinna ikapp Anaid.
Hon lät tungan falla ut ur munnen och flämtade. På en del av muren växte murgröna, den skulle inte kunna hålla hennes tyngd, men kanske kunde den underlätta hennes klättring något.
Jag vet inte förrän jag testar, tänkte hon och började springa mot stenmuren. Med lyft svans och blixtrande ögon kastade hon sig mot den. Hennes tassar gled över den regnvåta ytan, men hon lyckades kila in ena bakbenets klor mellan två stenar och trycka ifrån. Aimil hängde sig i murgrönan och med hjälp av bakbenens sats kunde hon häva sig upp över kanten. Hon tog några sekunder åt att hämta sig innan hon hoppade ner och satte av efter Anaid.

När Norman föll ihop på golvet och nyheten om Anaid slog honom distraherades Rascal och lät greppet om sin kniv mjukna tillräckligt för att Adams slag skulle slå den ur hans hand. Sliten mellan sitt begär att hjälpa Norman och instinkten som sade åt honom att kasta sig efter kniven, stod han villrådig kvar med handen halvt öppen. Men Adams spark fick honom att vakna ur sin trans och dyka ned på golvet efter sin kniv. Han svepte upp den med en enda rörelse och rullade runt tills han blockerade utgången för bröderna.
"Jag hade inte planerat det", svarade han Norman och hukade sig. Hans reflexer hade aldrig varit skarpare. Han tänkte inte förlora.

Adam började bli irriterad. Han suckade överdrivet högt och stack svärdet i sidan.
"Byrackor är visst dummare än jag trodde..." sedan vevade han handen i en cirkel och en låga flammade upp framför hans fingrar, "Det här är sista chansen hårboll, flytta på dig nu, eller säg farväl till din rufsiga kalfus till hår du har!"
Adam styrde handen mot hamnskiftaren i dörren och såg hotfullt mot sin motståndare. Ett hånleende spred sig över hans ansikte. Vagn däremot såg ut att ha ätit en citron.
"Adam! Är du inte riktigt klok!? Ingen magi!!" morrade han i sin brors öra.
Adam fnös.
"Ändamålet hälgar medlerna"
Vagn sneglade på Norman på golvet och sedan upp på Rascal. En ondsint plan tog fart i hans huvud.
"Säg mig byracka, hur kommer det sig att du är så fäst vid Anaidelle?"

Anaid och soldaterna var långt från slottet på nolltid. Träd och slätter svichade förbi som i en dröm och hon kom inte längre ihåg vad som hände.

Rascal rörde inte en min. Han tänkte inte ge bröderna tillfredsställelsen att se hur hårt hans hjärta bultade i bröstet. Han koncentrerade sig på Adams ansikte och kände hur hatet brann inom Rascal, hetare än den eld som dansade framför hans ögon.
Han försökte stänga ute Vagns ord och bytte grepp om kniven samtidigt som han slickade sina tänder.
"Du är inte mycket bättre än Anaid om du använder magi lika frikostigt som hon", hånade han Adam i ett försök att förmå honom släcka elden.

Aimils lungor flämtade efter luft och det brände i halsen, men hon vägrade ge upp. Det var längesedan hon förlorade synen av Anaid, men förnuftets röst överröstades av ilskans och envishetens. Hon saktade inte in utan fortsatte sin jakt på sin vän.

Adams hånleende ändrades ganska snabbt till en ilsken grimars. Han hatade verkligen den här hamnskiftaren.
"Det var droppen!" morrade han, "Nu är han död!"
Adam vevade hela armen i en båge och skulle just skjuta sin dödliga eld mot Rascal när Vagn hejdade honom. Han var smartare än sin bror. Rascals reaktion var nästan precis vad han hade hoppats på.
"Vad är det nu då?" morrade Adam frustrerat.
"Tålamod, lillebror..." han tog ett haltande steg åt sidan. Bitarna började falla på plats för honom. Anaids rymning, förräderiet, Adams pil i hennes sida, Normans oväntade allians med hamnskiftarna, Rascals handlingar för att rädda Anaid. Vagn log belåtet över sig själv.
"Jag tror att jag vet varför du är så fäst vid henne" han tog ett haltande steg framåt medan Adam förbryllat stod stilla och stirrade dumt på sin bror.
Vagn granskade Rascal.
"Säg mig hundskrälle, vad är ditt namn?"

Rascal lät ett omedvetet morrande slippa ur honom när Vagn tog ett steg närmare.
"Rascal." Han visste inte varför han svarade honom. Det betydde inte bara att han lydde honom utan också att han lystrade när han kallade honom hundskrälle. Kanske hade han svarat för att han ville att Vagn skulle veta vem han hade att göra med, men förmodligen hade han bara råkat säga det utan att tänka efter. Han var dock glad att Vagn lyckats stoppa Adam från att bränna honom, men det tänkte han inte avslöja.
Rascal passade på att kasta en blick på Norman för att försäkra sig om att han var okej.