Flygande giraffer!

Rachel tappade sin båge och sin haka med. Hon stirrade på David, hon hade vetat att han levde men trodde aldrig att hon skulle få se honom igen, men nu gjorde hon det. "Nej, jag är inte död". sa hon sedan med grumlig röst då detta var en aning för mycket för henne, hon hade inte pratat med någon på veckor, månader, och nu David.
"Jag använde magi för att överleva under vattnet, men jag vågade inte gå tillbaka, de skulle bränna mig då...Så jag gömde mig här" berättade hon och drog djupa andetag för att inte gråta, hon stod annars som förstenad.

"Åh." sa David och stirrade på henne.
"Jag hade glömt att du var en häxa." sa han än dummare och bara stirrade på henne i flera minuter utan att göra något.
"Jag har saknat dig så." sa han sedan med tårarna sakta rinnandes längst kinderna och kom fram till henne, han ville krama henne. Han hade inte visa känslor på år och nu brast allt, det var omanligt men allt brast.

Rachel bara stirrade tillbaka på honom och kämpade med tårarna men då han kom fram brast det för henne med. Hon började gråta hon med och kunde inte hindra sig utan kramade om honom hårt. "Jag har saknat dig med" grät hon och kramade honom hårt, som om hon aldrig tänkte släppa.

David kramade om henne med och Herkules gnäggade glatt och trippade runt dem. Han tänkte att allt var hans förtjänst, vilket det var en del.

Rachel kramade om honom en lång, lång stund, flera minuter innan hon tillslut släppte. Hon kupade händerna om hans ansikte och såg på honom och log sorgset. "Du har magrat David...Blivit smalare, hur mår du?". Hon ville kyssa honom men lätt bli, de hade bara utdelat en enda kyss förut och hon ville inte skrämma bort honom, och han kanske hade ändrat sig.

David studerade henne, hon hade ändrats hon med. Hon verkade sorgsen, men mer friskare, smidigare och friare.
"Hur jag mår? Magrat? Jag vet inte." mumlade han, inget han hade tänkt på.
"Hur jag mår? Jag mår inte alls." sa han med rynkad panna innan han böjde sig fram och kysste henne mjukt.

Rachel släppte hans ansikte tillslut och bara såg på honom igen. "Vet du inte? Vad har du gjort David? Äter du inte?" sa hon och rynkade på pannan. Allt det försvann dock då han kysste henne. Hon slappnade av och drog sig tätt intill honom och besvarade den medan hon slöt ögonen. Tillslut drog hon sig undan lätt. "Jag har drömt om dig David" mumlade hon mot hans läppar. "Om att återvända men jag har inte vågat".

"Äter? Gjort?" sa han, han verkade förvirrad av hennes frågor då han inte tänkt på det, bara levt som i en dimma.
"Jag har studerat." sa han slutligen, det visste han i alla fall.
Då de kysstes fylldes han med lugn, han andades tungt och kramade henne hårt med slutna ögon.
"Men du kan, du måste. Mor och far skulle aldrig avisa dig. Vi gifter oss, gifta kvinnor kan de inte anmäla." sa han mjukt.

"Ja, du är mager" sa Rachel igen bara och såg upp på honom och kramade om honom. Bågen låg bortglömd på marken. "Det är bra sen" mumlade hon och kände sorg, sorg att hon aldrig kunnat följa med honom utan levt här. Hon kunnat dö lika gärna.
"Gifta oss?" sa hon sedan och funderade på det, varför inte? "Men om du vill att vi ska gifta oss, älskar du mig?" mumlade hon och kysste honom lätt igen, även om det kanske var en dum fråga. "Men jag gör det, jag vill inte lämna dig" mumlade hon.

David såg ner på sig själv, han kanske var det?
"Jo, visst älskar jag dig. Det visste jag efter du dog." sa han med sorg i blicken och suckade igen.
"Sen är det mor och far med, de är döende. Döende i farsoten som härjade här. Jag vet inte hur länge de lever." mumlade han, hon var tvungen att veta. Han ville ha det innan de dog, att skänka dem det som en gåva.