The rich man's daughter(PRS)

"Det var vad jag sa, vad skulle jag annars säga? Tror du att jag hade klarat honom på något annat vis? Jag har letat efter dig sedan, men de höll mig kvar i lägret. Hilde och Edwards stuga är nerbrunnen de är troligen hängda båda två." sa han och tog sedan tag i hennes handled och såg ofokuserat på henne, han luktade sprit.
"Du ska inte dö, snälla gör inte det." sa han vädjande.

Mona såg på honom, han hade ändrats som henne. Han var stilig men härdad. Hon höll hårt i brödet. "Hilde är inte död, men nästan" sa hon och mindes att hon var kvar i gränden.
Hon försökte dra loss sin hand och såg upp på honom. "Varför inte? Jag har inget att leva för, jag är en ägodel för min man och har ingen som älskar mig, och jag älskar ingen".

"För att då ger du bara upp. Om Hilde inte är död men nästan är det, tror du hon gett upp? Jag har befunnit mig i lägret med dessa män i hopp om att finna dig igen, tror du jag gett upp?" sa han och nämnde inte ens Edward, stackars Hilde troligen var han död.
"Även om du inte bryr dig om mig, lev och rädda Hilde." sa han och kastade åter en blick mot männen, han var tvungen att återvända till dem.
"Då gud stänger sin dörr öppnar han samtidigt ett fönster, tänk på det." sa han och något av den gamla fina Lance kom fram innan han var beredd att återvända mot männen.

"Hilde har gett upp, hon är skin och ben och gravid med ett barn" sa Mona förtvivlat. Hon kanske kunde rädda henne, men sen då? "Har du hoppats finna mig? Varför?" sa hon sen förvånat och blev stum till resten av hans ord.
Hon sträckte ut en hand utan att tänka på det smekte hon hans kind. "Det är det värsta" sa hon grumligt. "Jag bryr mig om dig". Under all sorg så fanns det intensivare känslor som lyste mot Lance genom hennes ögon.

"Vad brukar man annars vara gravid med?" sa han med ett flin åt hennes uttryck och såg på henne.
"Har du själv några barn?" frågade han och slöt ögonen lätt då hon smekte hans kind.
"Inte här, din man kan få nys om det, folk ser." sa han även om han ville det.
"För att jag älskade dig, eller det kunde bli något. Jag ville i alla fall inte att du skulle tro att jag menade det jag sa, det var bara för att rädda oss båda." sa han med ostadig röst.

Mona log darrigt, det första leendet på länge. Hon hade inte ens skrattat på ett tag. "Nej" sa hon och skakade på huvudet. Hon hade i smyg ätit örter då och då så hon inte skulle bli det.
Då han sa att han älskade henne snuftade hon tyst till "Jag älskar dig med, jag vill inte skiljas igen". Hon drog undan sin man. "Snälla, kom till lord Everetts herrgård, jag kan se till att du får jobb och äen få dit Hilde" bad hon.

Lance log halvt och nickade.
"Gärna, jag har betalat av min skuld till gänget, jag är fri." sa han även om han knappast var det, han tog till flaskan för det minsta lilla. Men han ville vara samman med Mona och bli en bra människa igen.
"Var är hon?" sa han slutligen och syftade på Hilde. Hilde var en vän till honom, hon hade många gånger hjälpt honom och nu var det alldeles tydligt att hon behövde hjälp.

Mona såg glad ut för en kort stund. "Följ med nu!" bad hon då hon ville vara säker att han verkligen kom. Hon höll än i bröden. "Hon är i gränden där" sa hon och pekade mot en gränd. Hon sneglade nervöst omkring sig. "Jag måste gå snart, åka hem. Trlor du att du kan få med dig Hilde dit?".

Lance nickar och kommer efter henne.
"Det kan jag, ska vi gå som man och hustru? Är hon gravid kommer det inte ses med blida ögon." sa han men tystnade då de kom fram. Det var inte den Hilde han kände igen som satt lutad mot husväggen, det var som Mona sagt en Hilde som gett upp. Hilde skulle aldrig nedlåta sig att gå på gatan, men det hade alltså hänt, hon var knäckt av livet.

Mona nickade sakta. "Gör det..." sa hon tyst även om hon inte gillade iden riktigt. Hon ville ha Lance helt själv även om det inte var möjligt.
Då de kom fram gav hon brödet till Hilde. "Här ät" sa hon mjukt. "Och sen hjälper Lance dig till mitt hem, jag ska ta hand om er" sa hon än mjukt och såg sedan upp. De letade nog efter henne. "Jag måste gå nu" sa hon snabbt och gick iväg, hon kom snart tillbaka till sina tjänare och vagnen. Hon klev in och de började åka hemåt.