The Beauty and the Womanizer

Jack hade ätit och gått och letat efter Stella då han fann henne. "Stella" sa han mjukt och fångade upp henne. "Jag vann allt igår, men jag fick några slag" berättade han.

Stella stod framför honom med nedslagen blick och dolt ansikte och med en skål gröt i handen.
"Vad duktig du är, jag sa att du skulle klara det och tack för jag fick sova med dig." sa hon med ansträngd lätt röst men då hon hörde om skadorna såg hon förskräckt upp och rörde vid hans läpp.
"Har du ont?" sa hon mjukt och insåg försent att det syntes vad Max gjort. Läppen var åter sprucken och det blödde från örat av örfilen, men hon skämdes för det, det var ju hennes fel.

Jack log, lite stolt av berömmet. Han märkte inte att något var fel med henne fören hon såg upp. "Stella!" Sa han förskräckt och kupade händerna om hennes ansikte. Han torkade försiktigt bort blodet. "Kom" han började dra med henne mot en brunn.

Stella följde motståndslöst med till brunnen.
"Det är inte så farligt." protesterade hon men faktum var att det hade börjat göra ordentligt ont och ett ihållande svagt tjut hördes som hon inte sa något om.

Jack tog upp vatten och tvättade försiktigt av hennes läpp och öra innan han såg på henen igen. "Det är lika farligt som mitt" sa han bara, han visste att det gjorde ont.

Stella bara skakade på huvudet men lät honom hållas.
"Jag skulle lämnat in pengarna tidigare, det är mitt fel, jag försov mig." mumlade hon fram men log sedan svagt som tack. Mest var tacken att han verkade bry sig, hon var förvånad över det.

Jack såg på henne en stund. "Om det händer igen, eller om du får lite pengar, kom till mig, jag kan ge dig en massa, jag fick hälften av allt jag tjänade in" berättade han och log sedan. Han strök henne lätt över håret utan att tänka på det innan han vände sig för att gå.

Stella såg förvånat på honom då han vände sig om för att gå och hon tog sin skål för att sätta sig att äta.
"Jack, varför är du så snäll om du inte vill ha något för det?" frågade hon för chockad så hon glömde att tacka.

Jack slog sig ner vid ett träd. "Jag vet inte" mumlade han till Stella. "Man är väl bara snäll". Han log lite till henne.

Stella satte sig försiktigt vid honom och började äta.
"Det är inte ofta folk är det utan bakomliggande orsaker, särskilt män." mumlade hon fram och rörde frånvarande vid örat då hon åt. Det gjorde ont och det där pipljudet nästan som ett svagt tjut hördes än.