Den stora vildmarken

- Tack vara dig förlorade jag hela min familj, skrek jag.

"Det var inte meningen!" skrek jag gråtande. "Han... han slog mig... han... han var på väg att mörda mig med! Jag visste inte att han skulle mörda er! Snälla..." slutade jag bedjande.

- Han borde ha dödat dig, skrek jag och slog Katie.

"Jag vet!" sa jag gråtande. "Slå mig igen, jag förtjänar det, gör det! När vi kommer tillbaka får han döda mig! Jag lovar! Jag är ingen bra person, jag är ett missfoster! Slå mig, jag förtjänar det!"

Jag fortsatte att slå Katie och skrek massa elaka saker om henne.
- Jag hatar dig, skrek jag.

"Jag hatar mig också!" skrek jag. "Tack, tack för att du gör det här! Jag är inte värd mer!"

- Du är ett jävla missfoster, skrek jag och slog Katie hårt i magen.

"Ja!" sa jag.
Jag kände att jag hade fått det jag borde fått för länge sen. Jag skulle be min fosterfar att döda mig när jag kom tillbaka. Det skulle han säkert göra ändå, med tanke på hur länge jag varit borta.

Jag slutade slå Katie för jag kunde inte.
- Du ska inte dö, sa jag.

"JO!" skrek jag. "Det är det enda jag duger till, att dö! Det har han sagt själv!"