Prs(Dragon Fantasy)

"Ja. Det är i alla fall något att börja med!" mumlade Uriah och log. Han såg bekymrat på maten. "Nej, du borde äta det."

Mina skakade på huvudet.
"Är inte hungrig." säger hon, det som hon brukade säga då hon inte åt, sedan log hon som för att skämta bort det hela.
"Du äter ju för både dig och mig så det räcker." ler hon lätt.

"Nej Mina, ät!" sa Uriah allvarligt. "Du har magrat."
Så log han stolt. "Ja, det har du helt rätt i!"

Mina skakar på huvudet ställer sig upp och slänger sin mat och de andras skräp.
"Jag klarar mig." svarar hon bara och ser på dem andra, "Mot Olympen då." säger hon trött.

Uriah såg ogillande på Mina. Han kände sig besviken över att inte kunna få henne att äta. Han vände sig mot de andra och nickade. "Vi går."

Mina hade egentligen ingen lust. På Olympen fanns de andras föräldrar inte hennes. Men hon följer med de andra, de går då inte avståndet är så långt. Hon är tyst och frånvarnande men har trätt sin hand i Uriahs.

Uriah kramade Minas hand i sin. De kom till Empire State Building. Uriah log, åter skulle han se sin far. De gick mot hissen. Sonja pratade lågmält med Arnold, som nickade allvarligt och ibland sneglade mot Uriah och Mina.

Mina undrar vad Sonja och Arnold viskar om men orkar inte riktigt bry sig. De är snart inne och alltför snart i hissen som bara åkte upp, upp. Mina ville därifrån, en gång på Olympen räckte en gång för att se att hennes mor inte hade en tron.

Uriah kände hur trött han blivit efter måltiden. Hans ögonlock sjönk längre och längre ner för varje våning de passerade. Vid våning hundra sov han som en stock, tur att det var sjuhundra våningar kvar så att han fick sova lite.

Mina såg på honom och stödjer lätt upp honom. Att någon kunde äta så snabbt och somna så snabbt var ett under. Då de närmar sig Olympen ruskar hon till honom för att han skall vakna.