Inez Malfoy är tillbaka! ~2

Ja börja på trean NUUUUUUUUUUU

Tack! Det var tråkigt att vara död.... -.-

Självklart ska du börja på en till del i denna fantastiska bok ♥

Jaha mina kära kära vänner ♥ Då var det sista kapitlet i Inez Malfoy är tillbaka skrivet och även upplagt här till er Hoppas att ni gillar Inez andra år minst lika mycket som hennes första! Jag är sjukt tacksam för att alla ni vill följa med mig på Inez resa! Hade det inte varit för er så hade jag aldrig kommit såhär långt!!
Haha jag menar det är ju helt sjukt att jag ska börja på typ "bok" 3 nu!

Jag ska försöka skapa en ny tråd till nästa bok snart Jag har redan skrivit första kapitlet på bok 3 men
det behöver finslipas lite hihi
PLUS att jag ska försöka göra en liten sån dära fråge-grej som jag gjorde i slutet av den första boken som du kanske kommer ihåg om du läste den första i samma veva som jag la upp den

Jaja nu ska jag inte uppehålla er någemer Detta kapitlet blev lite längre oxå Dagen till ära! Jag menar det är ju faktiskt valborg! hihi
ÄLSKAR ER SÅÅÅ MYCKET!!!! ♥





Del 41 Hej då, Inez

Melanie la ifrån sig sina böcker på bordet i uppehållsrummet och gick upp för trappan till sovsalen. Hon stannade i dörren och tittade på mig. Jag låg fortfarande kvar i sängen.
”Inez, kom nu. Minnesstunden börjar om en stund”
Jag var vaken. Jag hade inte kunnat sova på hela natten. Jag hade legat exakt likadant sen jag la mig där kvällen innan, och bara tittat rakt fram.
Melanie gick fram till min säng och satte sig på kanten. Hon la sin hand på mina ben och suckade djupt.
”Jag tror att vi alla behöver gå dit... och inte bara för att vi måste utan för att vi... vi behöver det Inez! Med allt som hänt... och han förtjänar det! Jag menar han.. han är borta. Jag kände inte ens Cedric Diggory, jag tror faktiskt aldrig jag ens pratat med honom... Men jag vet att du gjorde det. Du behöver gå dit Inez, för att smälta det här. Han hade säkert velat det..”
Jag bara skakade på huvudet och kände hur tårarna som gömt sig bakom mina ögon sakta började tränga sig fram. Ända sen Harry och Cedrics kropp kom tillbaka med flyttnyckeln hade jag velat gråta. Faktiskt ända sen jag började här på Hogwarts! Det kändes som om det var då allt blev värre... inte för att det var så himla bra innan heller. Men jag hade inte tillåtit mig själv att gråta. Mina tårar skulle inte göra något bättre.
Melanie drog upp mig och kramade om mig och jag stod och grät mot hennes axel en stund, sen gick vi ner till stora salen för minnesstunden för Cedric Diggory.

De sista dagarna innan sommaren svepte förbi som om jag låg i dvala. Jag minns inte mycket. Jag minns bara att Dumbledore kallade mig till hans kontor några gånger och försökte prata med mig om allt som hänt och skulle hända men jag kände bara att jag hade inte plats för att tänka mer på det just då. Jag bad Dumbledore att låta mig bara få gå igenom de sista dagarna under detta skolåret, sen kunde han få gå tillbaka till att ge mig uppdrag. Inte ens Riley kunde få mig att må bättre. Han försökte få mig att bli glad över att Harry överlevt tävlingen, men jag visste att du vet vem var tillbaka. Det var det Harry hade sagt. Voldemort är tillbaka. Varje gång jag tänkte på det kunde jag känna en känsla av mörker och ondska.
Jag försökte vila för att lugna ner mig men varje gång jag slöt ögonen kom de hemska drömmarna om mörker och Hogwarts i lågor. Vad jag än gjorde så oroade jag mig.

Tillslut kom den sista dagen på skolåret. Det var dags för Beuxbaton och Durmstrang att åka hem. Alla tog farväl av sina vänner och det var snart dags att packa sina grejer och resa... hem. Jag tittade på min tomma säng. Jag hade precis packat ner allt jag skulle ta med mig ifrån Hogwarts till Malfoy Maner. Jag tittade sorgset på min väska och sträckte mig efter den när jag plötsligt hörde någon komma in i sovsalen.
Min första tanke var att det var Melanie som skulle säga åt mig att det var dags att gå ner till tåget men till min förvåning såg jag istället en gammal man med långt vitt skägg.
”Då var det dags att resa hem” mumlade Dumbledore och tittade på min väska. Jag nickade sammanbitet. Dumbledore närmade sig min säng.
”Jag vet att detta året varit väldigt jobbigt för dig Inez. Jag har begärt mycket av dig och...du har varit till större hjälp än jag kunnat önska. Men ännu en gång måste jag begära mer av dig än en flicka i din ålder borde behöva vara med om...”
Jag tittade konstigt på Dumbledore.
”Du vet såklart att han-som-inte-får-nämnas-vid-namn är tillbaka. Detta har gett stora konsekvenser och jag behöver din hjälp. Men jag ska låta min käre kollega få förklara resten..” Dumbledore vände sig om och gjorde plats för personen som med släpande fötter tog sig uppför trappan till sovsalen.

När jag såg det svarta håret hängande till axlarna och den svarta långa klädnaden så blev jag inte förvånad. Dumbledore litade ju så mycket på Snape... vilket jag inte än var riktigt säker på om det var ett så värst klokt val.
”Miss Malfoy” Snape tittade mot mig och vi utbytte blickar.
”Professor Snape” svarade jag, mest för att Dumbledore stod bredvid och jag visste att han ville att jag skulle visa Snape lite respekt.
”Jag tänker gå rakt på sak. Du är Inez Malfoy. En medlem i familjen Malfoy som under den mörka tiden, för 13 år sedan var trogna tjänare till han-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Detta kommer de fortsätta vara vilket gör att mörkrets herre även kommer att erbjuda en tjänst till... dig, om du visar dig trogen.”
”Men det kommer jag inte göra! Det skulle jag aldrig göra!” utbröt jag men blev stoppad av Snape som fortsatte sin lilla berättelse.
”Fel Miss Malfoy! Det är precis vad vi vill att du ska göra! Du ska visa din lojalitet för din familj och för mörkrets herre. De kommer först inte tro dig men då ska du berätta för dem vilken perfekt spion du skulle kunna vara! Du är en Gryffindor vilket betyder att du kan hjälpa dem att spionera på Harry Potter...”
”Men...” försökte jag. Jag var förvirrad och förstod inte riktigt vad det var Snape ville av mig. Plötsligt hoppade Dumbledore in och försökte förklara.
”Inez, vi vill att du ska vara en slags dubbelagent... Få dem att tro att du spionerar på oss, fast du egentligen..”
”...spionerar på dem...” avbröt jag. Jag tittade ner i golvet. Det kändes som om mina tankar var överallt i rummet. Jag började förstå vad de ville ha utav mig. Jag stretade emot en stund och förklarade hur jag aldrig skulle klara av det. Men det slutade som vanligt med att Dumbledore vann. Han talade ännu en gång om hur jag måste lita på Snape, att han var precis som jag. Att han också bara låtsades stå på du vet vems sida. De berättade båda om hur jag var tvungen att vara villig att offra allt för att denna planen skulle fungera.

Jag tog tillslut min väska och började gå emot tågstationen i Hogsmead. Jag tog följe tillsammans med Melanie och vi mötte Riley nere vid tåget. Jämte Riley stod en konstig lådformad sak med ett skynke på.
”Hej!” ropade Riley och sprang fram och kramade om mig. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg honom. ”Då var det dags att åka hem nu då..”
Jag suckade och tittade in i Rileys bruna ögon.
”Jag kommer sakna dig så mycket!”
”Jag kommer skicka en uggla till dig varje dag!” svarade Riley och log.
Jag log lite ledset som svar.
”Men du! Jag vet vad som kan få dig på bättre humör! Jag vet att du är lite ledsen över att du behöver åka ifrån dina vänner och tillbaka till din familj som inte verkar bry sig men...” Riley lyfte bort skynket på den lådformade saken som stod jämte honom. Där stod en bur med en, katt! En liten mjuk katt med runt huvud och stora runda ögon. Den var spräcklig i en bruntonig färg.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara stod där helt stum och tittade på den söta katten.
”..nu behöver du inte vara ensam längre!” Riley log stort och lyfte upp katten ur buren. Han la den i min famn. Den var mjuk och varm. Den började spinna så fort jag drog min torra hand över dess mjuka päls.
”Tycker du om henne? Jag döpte henne till Puzzele... du får gärna byta namn om du vill.. och jag har mat här så..”
Tillslut kramade jag om Riley så att han skulle sluta prata.
”Hon är jättefin! Tack så mycket”
Riley log stort ännu en gång och jag log tillbaka.

På resan hem åkte Riley tillsammans med sina kompisar i en annan kupé men han sa att han hellre hade suttit med oss. Melanie pratade med Colin och Dennis hela vägen. Själv tittade jag ut genom fönstret, som piskades av regnet som sakta öste ner, och klappade Puzzele som somnade lugnt i min famn.

När vi var framme på Kings Kross sa alla hej då och kramade om varandra. Många grät men jag höll igen. Jag och Melanie klev av tåget när det nästan redan blivit helt tömt. Jag hade stoppat ner Puzzele i hennes bur. Jag började leta efter ett blont huvud som skulle tillhöra min bror men istället fastande jag på ett svart huvud. Harry började närma sig mig när våra blickar möttes.
”Ha en bra sommar Inez!” sa han och gav mig en kram. Jag kände hur mina kinder blossade.
”Ja...ehm..du med.. Hej då Harry” stammade jag.
”Hej då Inez”
Han log och sen var han borta. Plötsligt kände jag hur hårt och snabbt mitt hjärta slog och jag slog mig själv i ansiktet av ilska mot mig själv över hur jag hade gjort bort mig. Sen såg jag Draco komma emot mig.
”Vi ska ditåt” var allt han sa och började gå mot utgången av tågstationen. Efter att jag sagt hej då till Melanie följde jag efter honom ut ur tågstationen. Ännu ett år var över och jag visste att nästa år inte skulle bli lättare än vad detta varit, men jag skulle inte tappa hoppet. Jag tänkte inte ge upp!
Den här sommaren tänker jag bli starkare! Jag är inte längre lilla Malfoy-tjejen. Jag är Inez.

MISSA INTE DEN SPÄNNANDE FORTSÄTTNINGEN, "Du kan lita på Inez Malfoy" ♥ hihihihihihihihihihi

Omi*m (XD) vad bra, jag fattar inte hur du kan vara så fantastikt AWESOME på att skriva?! Ser verkligen fram emot fortsättningen!

Braaaaaaaaaaaaa...
Död
Skriver något mer när jag har återupplivats, det vill säga när jag kan skriva ner din talang i text... ♥

Awesome Tagga mig nät du lägger ut del 3!!
It's awesome. Just awesome♥

Jag är döööd! Inez, dubbelagent? Det är en vuxens jobb! Nu blir jag lite arg på Dumbledore, de har ju redan en dubbelagent! Snape! Varför begära det av en liten flicka!

Bokstavligen, jag är död, och återupplivas inte förrän du lägger ut trean!

Inez, håll ut! Du klarar detta!

Inez Jag har följt denna ffn men inte kommenterat.

Anledning till vrf jag inte kommenterat: Det finns inte ord! Din ff är så AWESOME! Jag fattar inte! du är en naturbegåvning! Jag förstår inte hur man kan skriva så bra som du gör. Hoppas du värkligen förstår vad jag tycker, för det är svårt att beskriva din ff med ord.

Länge leve Inez Malfoy! HURRA! HURRA! HURRA!!!!!!!!!!!!

(Sorry för att jag inte kommenterat på ett tag men skolan har gjort så jag inte hunnit läsa)

Men nu har jag läst ikapp skit vad bra skrivet det finns inte ord över hur bra du skriver♥ ser fram emot fortsättningen kommer bli grymt♥ Love it♥ tagga mig när du lägger upp nästa