In Wonderland (PRS)

"Okej." Säger Alexa bara och eftersom hon aldrig burit en rustning så är hon rätt glad att den ska bäras över kläderna och att Mally hoppat över till henne igen och ger henne instruktioner om hur.

Hattmakaren lyfte fram rustningen till henne, den var väldigt lätt och tunn, men stark som sten! Han började hjälpa henne komma in i den och knäppte ihop den ordentligt på henne.

"Den här känns konstig." Säger Alexa när hon väl kommit i den. Hon känner sig väldigt mycket som en robot och ärligt talat så är det nog inte så konstigt med tanke på att hon aldrig någonsin haft en rustning på sig annars.

"Var bara lugn, det känns bra snart" försäkrade Hattmakaren samtidigt som han knäppte igen en sista sak i hennes rygg. Han log vänligt mot henne och räckte henne skölden och sedan svärdet.

"Mhm..." Alexa försöker att verka lite motvillig men det känns bra som om hon alltid borde ha haft den på sig. Det är en läskig känsla som hon gärna klarat sig utan den eftersom hon vet att det innebär att hon på något sätt känner sig bekväm med att ha rustning, svärd och sköld.

Hattmakaren tog ett steg bakåt och studerade Alexa. "Du ser verkligen ut som vår räddare...". Han lät glad och förhoppningsfull när han sa det, han trodde på henne.
Han drog sitt egna svärd och och drog handen längs det.

"Gör jag?" Frågar Alexa en smula tvivlande och provar att röra sig lite mer än de få centimeter hon måste för att andas. Hon låter inte för förskräckligt mycket när hon går, inte som i filmerna när det låter som om en metallfabrik håller på att rasa samman.

"Ja.." sa Hattmakaren och log. Han gjorde ett utfall i luften, han föreställde sig att Staynes hjärta funnits där han huggit till. "Dags att gå till drottningens sal nu, hon har nog ett tal för oss alla".

"Okej." Säger Alexa och fingrar lite på vorpalsvärdets handtag. Hon kastar en blick mot bordet där hon lämnat hatten och hon vet inte varför hon på något sätt tvivlar på att den kommer vara där när hon kommer tillbaka. Fånigt egentligen.

Hattmakaren gick ut ur rummet och genom en lång korridor utan att svänga av eller stanna. Tillslut kom han fram till en stor, vit dörr och slog upp den. Där inne stod drottningen, alla soldater hon hade, och allt folk och alla varelser som var på hennes sida.
Allas blickar vändes mot honom och Alexa när de kom in.