När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

Fai såg sorgset på henne innan han slog armarna run henne och höll om henne
"jag är så ledsen. Du borde berättat för mig" sa han och kände sig så elak för att han hade klagat om sina problem för henne
"jag är ledsen att jag inte sa något. Jag har antagligen älskat dig ett bra tag bara inte insett det" sa han sorgset och strök Xenia över håret "klart människor älskar dig. Det är mitt fel att de inte vill vara med dig, ledsen för det" sa han

- Men du har rätt, det hjälper ingen att jag säger det.
Det gör det bara jobbigare för alla andra, och du har haft det värre så jag vill inte klaga, sa hon och kröp ihop i hanns famn.
- Det är inte ditt fel, det är mitt val att vara med den jag vill, och jag har valt dig, sa hon och log lätt.

"men jag vill hjälpa dig. Jag vill att du ska vara lycklig. Och jag lyssnar alltid" sa han och höll om henne "det spelar ingen roll om jag har haft det värre, det betyder inte att jag inte kan lyssna och hjälpa dig med dina problem. Och jag kan oftast låsa ute min barndom" sa han och log sen "jag är glad att har gjort det. Jag är verkligen glad för det" sa han

- Men jag är lycklig, jag är lycklig med dig, sa hon leende.
- Det är bara ibland det behövs, smärtan hjälper och du vet vad jag menar.
Jag gillar inte att du gör dig själv illa, men jag förstår dig, sa hon svagt och satte sig vid honom i sängen.

Fai såg på henne "jag är lycklig med dig med och ingen annan" sa han och tog hennes hand
"jag lovar att inte försöka skada mig mer för din skull, men ibland kan jag inte rå för det" sa han lågt och kramade hennes hand och hans föräldrar kom tillbaka
"lever han?" frågade Fai

Xenia log mot honom och nickade.
- Det låter bra det, sa hon leende och såg upp på på Cara och Jezebel.
- Han lever, konstigt vore väll annars, men han kanske inte mår så bra, sa de kallt.

Fai log mot henne. Han kunde inte säga så mycket annat
"man vet aldrig. Du skulle lika väl kunna ha förstört Horrocruxerna" sa Fai
"det är sant, men han är ändå min far" sa hans mor "men om han gör sig illa igen tvekar jag inte att göra det. Så mår du bättre nu?" frågade hon vänligt
"ja, Xenia hjälpte mig en bit påvägen" sa han leende mot Xenia
"då kan ni ju prata med varandra i stället för att skada er själva. Ja jag vet" sa hon leende och Fai var inte förvånad över att hon visste men han sa inget
"nej nu måste vi åka. Ta det lugnt nu" sa Jezebel och kramade om honom och Xenia och lika så gjorde hans mor innan de la på sig maskerna och lämnade rummet

Xenia såg på dem och nickade.
- Säg inget till mamma och pappa, de vet inte om det, sa Xenia och såg dem gå.
- De är verkligen trevliga, synd att inte resten utav världen vet om det, sa Xenia sorgset ochlog sedan.

"du har mitt ord som mörkrets härskarinna" sa Cara och bugade dramatiskt "nej jag säger inget om ni inte gör om det" sa hon allvarligt och de va borta
"ja det är de, men om alla visste att det skulle de be om saker eller utnytja deras svagheter och döda dem" sa Fai och reste sig upp och vinglade lite, han måste förlorat med blod än han trott
"ska vi göra något eller sitta här hela dagen?" frågade han och log mot Xenia

Xenia togtagi honom och såg oroligt på honom.
- Är du säker på att det är okej?, sa hon och ryckte sedan lätt på axlarna.
- Du borde i alla fall ta det lungt, vi kanske kan gå till köket och få i oss något, ingen av oss har ätit och jag är hungrig, sa hon roat och log.