Ron tänker tillbaka

ja jeeeess ♥

Jippie
Ja joj

Ja!

Kapitel 25 - Gamla trick

Hermione låg och darrade. Det var kallt trots att solen sken, det var höst vilket märktes. Hon blev chockad när hon öppnade ögonen. Det fina landskapet bred ut sig framför henne, hon reste sig upp och tänkte att det var bäst att röra lite på sig.

Hon mindes hur hon blivit tagen den där kvällen. Hur hon blivit förvånad när dörren öppnades bara några minuter efter att Ron hade gått för att träffa Harry och Ginny. Hermione hade gått till hallen när ingen svarat trots hennes rop. Sen blev det mörkt och svart. Sen kom hon ihåg hur hon vaknade i ett mörkt litet rum. Sten hade hon märkt att rummet var i eftersom hon hade blivit inkastad och slagit huvudet ganska rejält. Med hjälp av en annan kvinna som också var instängd i rummet hade dom luckats ta sig ut. Men speciellt långt hade dom inte hunnit. Hermione hade nog aldrig sprungit så snabbt i hela sitt liv trots det så lyckades en man få tag i henne. Men Hermione var smart och tog till sig av ett gammalt trick. Puking Pastilles som Ron faktiskt lärt Hermione att alltid ha för nödlägen. Mannen hade direkt nappat och tagit betet. Hermione hade sprungit när mannen var fullt upptagen med att hålla tillbaka maten i magen. Det hade varit kolsvart och hon hade inte slutat springa förrän hon var så långt borta som möjligt.

Hon började undra vad som hänt kvinnan. Hur det hade gått för henne och sen var Ron var. Han som lovade att han alltid skulle vara där och skydda henne, han som lovade att det alltid skulle vara dom två. Men Hermione visste att han inte övergett henne, hon kände på sig att han var där ute och letade någonstans. Men det hon inte visste var att han bara var några ynka meter ifrån henne. Men sen kollar man ju sällan på det mest uppenbara...

Hermione beslutade sig att försöka ta sig till någon stad. Men problemet var att hon inte hade den blekaste aning om var hon var. Hon började gå, magen skrek efter mat men hon hade inget annat val än att fortsätta. Det fanns absolut inget ätbart någonstans. Sten hade hon ingen lust att börja knapra på så magen fick skrika, det fanns inte mycket hon kunde göra åt det.

Men mot eftermiddagen gick det inte mer. Varje steg var en kamp. Benen skakade av trötthet och svaghet. Hon föll ihop, medvetandet var helt borta. Mörker följt av mörker. Inget mer fanns där än mörker.

fifan vad bra ♥

Jättebra ♥♥

ÄLSKAR DENNA♥

Jättebra! ;D

SUPERDUPERBRA♥