Den du minst anade [SV]

Bra!!!!! Hoppas du blir "hel" snart...

ÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ
HÅHÅHÅHÅHÅHÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHH
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHHHHHH
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHH

1. Jag älskar extramaterial!
2. Absolut.
3. Fan vad jag älskar din ff! ♥ Tårarna rinner och man bara.... GAAH! Helt underbart! ♥♥♥

1. JAAAAAAAAAAAAAAAA♥
2. JAAAAAAAAAAAAA ♥
3.
Mina händer darrar alldeles för mycket just nu för att jag ska kunna skriva en så lång och fin kommentar som det här kapitlet förtjänade, så det får bli såhär:
Den här FFen är den bästa som finns, Erica, du är BÄST, jag älskar dig, jag älskar Alice, jag älskar Harry, jag älskar den här FFen och jag gråter nu.
Jag vet inte vad jag ska säga...
Tack och jag älskar dig.
♥

1. jaaaa ♥
2. jooo♥
3.-

du ska veta att detta är en av de bästa ff:s jag läst, Erica♥

1. Gillar du att få med extramatrial till saker?
Absolut absolut absolut absolut!!!
2. Hade du tänkt att läsa fanfictionen i Harry Potters perspektiv?
Skätar du med mig?! Klart jag skulle (Förhoppningsvis ska)!
3. *övrig kommentar till kapitlet, gillar konstruktiv kritik*
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHH!!! DET VAR BÄST I VÄRLDEN!!! Love u and your ff!!!

1. Jag ÄLSKAR att få extramaterial till saker, och när jag köper en film brukar jag alltid titta på extramaterialet efter att jag sett filmen. x)
2. OFC! 8D
3. Det Var Awesome. Som Vanligt. PUNKT. ♥

Erica. Erica, Erica, Erica.
Jag vill att du ska veta att vad somän händer så finns jag här. Prata, skrika, gråta, vad som helst. För jag älskar den här ficen. Och jag älskar dig. Så j***a mycket.
Puss min skitunge ♥

1. Hmf, det beror lite på vad du menar med extramaterial, haha.
2. Jag gillar inte då ff:s mal på för länge direkt, men jag är nästan säker på att du har en "plan" för det oxå, så det är klart att jag fortsätter läsa. Du är ju du, Erica.
3. Slutet var fiiiint. ♥. Men jag har svårt att shippa Pottilton, xD. För Alice finns ju bara i DENNA berättelse, haha.

Asså, förlåt för att jag kanske lät så tråkig och kritisk här i mallen nu ..... ♥ But, I love you - forever and always. ♥

Än en gång vill jag bara säga tack till era underbara kommentarer ni förstår inte hur mycket de betyder för mig, tack ♥

Okej, jag har faktiskt en anledning till att det har dröjt med det här kapitlet - näst sista tillochmed - det är för att det befinner sig på närmare bestämt 3543 ord och blir därav det längsta kapitlet den här fanfictionen har haft ^^
Det kommer vara väääldigt likt "Planen som slog fel" i dödsrelikerna för jag har haft boken bredvid mig som en bibel. Jag känner att jag har gått ifrån boken så mycket och samtidigt viljat göra den egen och bla bla. I alla fall så är replikerna de säger osv nästan exakt samma aja. Hoppas det duger. ^^

~


Kapitel 33. Pojken som överlevde
Jag fick fokusera mig på att ta andertagen ett för ett. Jag förstod inte. Han var borta. Jag la försiktigt ner kvicken i tygpåsen och skulle precis lägga ner den i fickan innan jag hejdade mig själv. Jag öppnade den igen och lät hela innerhållet falla ner i handflatan.
En smaragd.
En rubin.
En safir.
En beryll.
Och en kvick.
Smaragden stod för Slytherin, för list och kvicktänkthet. Rubinen för Gryffindor, för mod och djärvhet. Safiren för Ravenclaw, för visdom och vett. Beryllen för Hufflepuff, för lojalitet och ambition. Kvicken… kvicken stod för kämparglöd. Plötsligt kändes det som om någonting lystes upp inom mig och jag fick någonting som skulle kunna ha liknat en hissande känsla i magen. Jag kände mig som en blandning av allt som elevhemmen och kvicken representerade tillsammans en kort sekund innan jag ryckte upp dörren och började springa genom korridoren. Jag mötte Ron och Hermione på den förvånansvärt lugna vägen tillbaka och det första Hermione gjorde var att ge ifrån sig något ljud som en blandning mellan en snyftning och en lättad suck och mötte upp mig med en kram men jag kunde knappt koncentrera mig på dem.
”Allt hänger ihop!” utbrast jag innan jag själv visste varför.
”Alice, vad snackar du om egentligen?” Rons röst var inte hans, den var tjock och tillgjord. Fast jag förstod honom. Han hade precis gått igenom samma sak som jag hade gjort bara fyra månader tidigare.
”Allt hänger ihop…” upprepade jag, långsammare och sakta började min hjärna komma ikapp min mun. ”Allt hänger ihop…”
”Alice, vad menar du?” frågade Hermione oroligt.
”Vänta…” jag började bli irriterad på att de skulle avbryta mig hela tiden när jag försökte tänka medan jag ignorerade huvudvärken som började ta fart. Jag pressade fingrarna mot tinningarna och blundade.

Efter många minuter tog Potter tag i mina överarmar och vände mitt huvud mot hans. Några få ord. Men också de orden som jag kommer minnas längst av alla ord. De orden jag tar med mig in i döden.
”Han är fortfarande din bror.”

”Elliot…” viskade jag. ”Han… han försökte berätta någonting… den natten han kysste mig…” sa jag långsamt. Jag såg hur Hermione och Ron bokstavligen glodde på mig men jag brydde mig inte utan började gå fram och tillbaka framför dem och slet nästan sönder mitt hår. Han hade velat förklara någonting… men jag förstod inte vad.
”Alice…” Hermione verkade med ens mycket nervös och la en hans på min arm.
”Nej lyssna nu!” halvt skrek jag. ”Vi måste hitta honom… vi måste fråga vad han…”
”Alice…” avbröt Hermione mig igen. ”Alice, Elliot är död” Det var som att höra hennes läppar uttala Harrys ord och jag hörde hans röst i huvudet.
”Vi övermannade dödsätarna, vi var hela lärarkåren, fenixorden och alla eleverna som hade stannat. Voldemort gav sig iväg härifrån så snart han insåg att de inte skulle vinna. De blev straffade för det… dödsätarna” Han tog en paus. ”Alice?”
”Ja?”
”Elliot är död.”
Han var död. Han var död. En tyst tår började sakta trilla ner för min kind innan jag irriterat torkade bort den och tog ett djupt andertag för att samla mig, släppte ut det och vände upp blicken mot Hermione och Ron. Jag var tvungen att klara det här själv utan min brors hjälp.
”Ormen.”
Hermione såg ut som att hon skulle kasta sig över mig och kramade mig men hon bet sig bara i läppen och nickade utan att titta ner.
”Men innan det, Alice… så måste vi gå ner till stora salen och…” Ron behövde inte fortsätta, jag förstod, allt för väl. Jag granskade dem. De var i stort sett de enda jag hade kvar nu. Jag bet ihop hårt för att inte börja gråta igen.
”Jag älskar er.” viskade jag och tog de få stegen mellan oss och drog in dem i en kram.

Vill jag prata om när vi kom in i stora salen tio minuter senare? Vill jag prata om när jag såg alla människors tårar som rann ner för kinderna? Vill jag prata om de skadades ansiktsuttryck som bara uttryckte smärta? Vill jag prata om de sörjandes tårar, deras förtvivlade ögon, deras värld hade rastat samman precis som min gjort bara några månader innan.
Sedan var det ju liken. Vill jag prata om hur det var att se ett femtiotal kroppar ligga på golvet i stora salen?
Min blick hittade direkt den ena rödhåriga halvan som utgjorde en Weasleytvillingarna ligga livlös på golvet medan den andra halvans ögon var så översvämmade av tårar att man bara revs upp av att se på dem. Jag kände hur Ron stötte till min arm när han för andra gången föll ner framför sin bror. Jag klarade inte av att se det så jag vände bort blicken.
Remus.
Tonks.
”Nej!” kved jag till och sprang de få meterna som fanns mellan mig och kropparna innan jag föll ner bredvid dem. Nej, nej, det får inte vara sant, de som hade gift sig i somras och Teddy och…
”Hamilton?”
McGonagall.
Tårarna började rinna när hon drog upp mig på benen och till min stora förvåning gav mig en kram och jag tillät mig själv att bara fortsätta gråta. Efter någon minut släppte hon mig en aning och såg in i mina ögon.
”Hamilton, var är Potter?” Jag bara skakade på huvudet och vände bort blicken. Jag kände hur McGonagalls händer tog ett hårt grep om mina axlar en kort sekund innan hon drog in mig i en ny kram.
När hon släppte mig nästa gång så tittade jag på henne på riktigt för första gången. Hennes annars så hårda knut på huvudet var så gott som borta och hon hade ett långt smalt sår över kinden, hennes läppar var så smala så man knappt såg dem och hon hade brutit ögonkontakten med mig.
”Jag måste… jag…” mumla hon och släppte mina axlar innan hon gav mig en klapp på armen och skyndade ut ur salen.
Jag gick tvärs över rummet med darriga ben och sjönk ner på en bänk innan jag stödde mina armbågar på knäna och täckte ansiktet med händerna. Jag vet inte hur länge jag satt där och tiden runt om mig stannade. Folk kom fram till mig och pratade med mig några minuter innan de skyndade vidare. Jag tänkte inte på någonting. Jag trodde jag drömde.

Sekunderna gick till minuter. Minuter som senare blev en timma.
”Han kommer tillbaka!” ropade plötsligt en röst som jag inte kunde identifiera och jag hoppade upp från bänken och ryckte fram trollstaven och började springa mot entréhallen medan de andra tog sig fram till fönstret om att få det bekräftats för sig. Jag han höra ett svagt skrek som sa någonting i stil med sig ”Hagrid är där också! Och han bär på en kropp! Är det…?” sedan slog jag upp entréporten och var den första som mötte Lord Voldemorts röda ögon där han stod på borggården med ett elakt leende – jag tror det var ett försökt till ett leende i alla fall – över läpparna. Jag släppte hans ögon en sekund och såg Hagrid stå och snyfta bredvid honom. I famnen, i famnen bar Hagrid Harry Potters livlösa kropp.
Allt sluta med ens att betyda någonting och jag hade inte ens märkt att de övriga som hade varit i slottet kommit ut. Jag skrek rakt ut och gjorde ett försök till att börja springa mot hans kropp. Hans kropp. Den som inte hade någon själ längre. Men någon tog tag ett fast tag runt min kropp och höll mig kvar. Jag skrek hans namn om och om igen och försökte desperat komma loss från greppet medan min trollstav sköt gnistor åt alla håll.
”HARRY! HARRY! HARRY NEJ! HARRY LÄMNA MIG INTE! HARRY!” mina skrik var fyllda med ångest och smärta och jag kände nästan hur personen som höll om mig övervägde för en stund att släppa. Jag hörde personer bakom mig börja mumla och några skrek med mig.
Voldemort stod bara och skrattade åt mig.
”Din dumma flicka! TYST!” och med de orden tystades allas röster inklusive min egen mot min vilja. ”Alltihop är över! Lägg ner honom vid mina fötter Hagrid, det är där han hör hemma!” Hagrid såg först motvillig ut till att lämna ifrån sig Harrys kropp men sedan såg till och med de mest okunniga inom svartkonster att han blev tvingad att göra det.
”Ser ni?” sa Voldemort och stegade fram och tillbaka vid platsen där den enda som verkligen hade brytt sig om mig utom min bror låg. ”Harry Potter är död! Fattar ni nu era vilseledda stackare! Han var aldrig någonting annat än en pojke som förlitade sig på att andra skulle offra sig för honom!”
”Han övervann dig!” vrålade Ron rakt åt Voldemort och förhäxningen bröts.
Folk började skrika och ropa till dem blev tystade ännu en gång. Jag var en av dem.
”Han dödades medan han försökte smyga sig ut från slottsområdet” man hörde på Mörkrets Herres röst hur han njöt av att säga det. ”dödades medan han försökte rädda sig själv…”
Sedan avbröt sig Voldemort. För någon hade brutit sig ut ur mängden och gått till anfall mot honom, men avväpnades och slogs till marken. Voldemort skrattade.
”Och vem har vi här då?” sa han med sin mjuka ormväsning. ”Vem är det som frivilligt har erbjudit sig att visa hur det går för dem som fortsätter kampen när striden är förlorad?”
Bellatrix gav till ett förtjust skratt och personen på marken kämpade sig upp på benen.
”Det är Alice Hamilton, herre! Det är Elliot Hamiltons syster, pojken som misslyckades totalt med att göra dig nöjd!” Det var sant. Det var jag som hade försökt lamslå Voldemort. Den rödögda skrattade.
”Ja, din bror kommer jag ihåg… han var inte till så mycket hjälp men han gav mig en del… intressant fakta…” Några av de dödsätare som stod närmast Voldemort skrattade.
”Så, Alice Hamilton” han betonade mitt efternamn som för att få mig att känna förnedringen min bror hade skapat. ”Hur var det är kyssa Harry Potter?” Jag stod där och kände ursinnet välla upp inom mig och till min förvåning var tårarna långt borta när hela jag fylldes med adrenalin.
”Det ska du ge dig fan i.” pressade jag fram mellan mina hårt slutna käkar. Voldemort bara flinade när Bellatrix kom fram och viskade någonting i hans öra och han log ännu mer.
”Alice, du visar kraft och mod och du härstammar från en fin familj och du kanske är klokare än vad din bror var. Du kommer att bli en mycket värdefull Dödsätare. Vi behöver folk av din sort, Alice Hamilton.”
”När helvetet fryser till is.” sa jag och jag visste att alla som stod ute på borggården drog efter andan.
”Som du vill” sa Voldemort, och den silkesmjuka rösten var hotfullare än den starkaste förbannelse. ”Om det är ditt val, Hamilton, återgår vi till den ursprungliga planen. Må det falla över ditt huvud”.
Voldemort riktade sin trollstav mot mig och log.
”Alice ska nu demonstrera vad som händer med alla som är dåraktiga nog att fortsätta göra motstånd mot mig.” Han snärtade till trollstaven och någonting hände med mig. Det var någonting jag aldrig upplevt innan. Den var varken fysisk eller psykiskt. Jag vet inte vad han gjorde med mig men det var som att… brinna. Det var som att mina ådror brann och jag kände hur mitt flammande hjärta dunkade i bröstet. Det gjorde inte ont. Det snarare värmde mig, varken behagligt eller inte, det bara var där.
Och sedan hände en mängd saker samtidigt.
Graup, Hagrids halvbror, kom lufsande från hörnet på slottet och vrålade:
”HAGGER!” Hans rop besvarades med rytanden från Voldemorts jättar och samtidigt började det låta som att hundratals människor kom springande mot slottet. Voldemorts stavs kontakt med min kropp bröts och bara några sekunder senare skymtade jag någon rödhårig rycka tag i min handled och placera någonting långt och silvrigt i min hand.
Godric Gryffindors svärd.
Adrenalinet började åter pumpa i kroppen och kylde ner mina nyss brinnande ådror. Jag såg bort mot Voldemort som precis utstötte ett skrik och började orientera mig förbi alla framrusande kentaurer som hade kommit till vår hjälp bort till ormen.
Nagini låg några meter ifrån Voldemort och hade tills nu varit väl gömd. Nu var den skrämda ormen i chock och jag höjde svärdet innan jag skar av huvudet i ett enda hugg och ormen dunsade ner i marken precis vid Voldemorts fötter. Någon kastade en skyddsbesvärjelse mellan Voldemort och mig innan det rödögda han höja trollstaven och avfyra en förbannelse mot mig. Sedan kom det ett vrål från Hagrid som överröstade skriken och tjuten och det dånande stampet från de stridande jättarna.
”HARRY!” tjöt han ”HARRY… VAR E HARRY?” Jag såg till min förskräckelse att Harry inte längre låg framför Voldemort utan var borta. Jag hade ingen aning om vad som hade hänt med hans kropp och det rådde totalt kaos, de anfallande kentaurerna fick dödsätarna att skingras, alla flydde undan jättarnas stampande fötter. De sköts förbannelser åt alla håll och jag kunde skymta några magra hästliknande varelser med vingar och vita ögon komma flygande över himmelen för att slåss med oss. Testraler. Jag kunde alltså se dem nu. Mer han jag inte tänka på det för någon grep tag i min överarm och drog med mig in i entréhallen och backade sedan in i stora salen. Jag han inte se vem det var och striden fortsatte även där inne och man hörde Voldemort skrika instruktioner till sina anhängare medan han skickade förbannelser åt alla håll. De kom in mer folk i stora salen, alla skrek och kastade förbannelser mot deras fiender samtidigt som dörren ner till köket slog av sina gångjärn när husalferna kom instörtade med Dobby i fronten. De hade köksknivar och köttyxor som de hackade och högg i vristerna på dödsätarna. Deras ansikten lyste av illvilja och överallt omkring mig föll Dödsätare ihop, duckade för besvärjelser, drog ur pilar ur sår, höggs i benen av husalfer, eller helt enkelt försökte fly, men drunknade i den annalkande hopen. Voldemort befann sig i mitt i striden och sickade förbannelser åt alla håll och jag kände hur personen som dragit in mig släppte mig och jag snodde runt för att se vem det hade varit men personen var borta.
Jag såg till min förskräckelse Ginny duellera med Bellatrix och jag kämpade mig fram för att hjälpa henne. Men blev knuffad åt sidan.
INTE MIN DOTTER, DIN ELAKA SATMARA!”
Mrs. Weasley kastade av sig manteln när hon sprang för att få armarna fria och man kunde se Bellatrix snurra runt på fläcken och tjöt av ett förfärligt skratt när hon såg vem som skulle komma och försöka stoppa henne.
UNDAN MED ER!” skrek hon till mig och Ginny och jag grep tag i den sistnämndas arm och drog henne några meter ifrån Mrs. Weasley och Bellatrix samtidigt som jag riktade en förbannelse mot en dödsätare i huva.
Jag blev med ens förtjust när jag såg hur Mrs. Weasley svängde och snärtade med sin stav, och Bellatrix leende blev osäkert och övergick till ett morrande. Förbannelser flög ut ur häxornas stavar och båda kämpade för att döda.
”Nej!” skrek Mrs. Weasley när jag och Hermione som kommit från ingenstans började röra oss framåt för att hjälpa henne. ”Undan! Undan med er! Hon är min!” Hundratals människor började kanta väggarna nu och betraktade de båda striderna: Voldemort och hans tre motståndare, Bellatrix och Molly. Jag grep tag i både Ginny och Hermione och drog dem bort från striderna. Jag mötte Ginnys ögon när vi backade mot väggarna och jag visste att vi båda två med blickarna sa förlåt till varandra för allt som hade hänt mellan oss.
”Vad ska hända med dina barn när jag dödar dig?” hånade Bellatrix, lika rasande som sin herre med blicken fast på Mrs. Weasley. ”När mamma gått samma väg som lilla Freddie?”
”Du… ska… aldrig… mer… få… röra… våra… barn…!” skrek Molly. Den svarthåriga skrattade och plötsligt verkade det som att hela salen visste vad som skulle hända. Mollys förbannelse susade under Bellatrix utsträckta arm och träffade henne rakt i hjärtat. Leendet i Bellatrix triumferande ansikte stelnade till och hennes ögon verkade bukta ut innan hon störtade omkull och åskådarna vrålade medan Voldemort gav upp ett skrik.
McGonagall, Kingsley och Snigelhorn som hade duellerat med Voldemort kastades bakåt när Voldemorts raseri över att hans sista, trognaste anhängare hade fallit exploderade som en bomb. Han riktade sin trollstav mot Mrs. Weasley och skulle precis avfyra sin förbannelse när någon vrålade ”Protego”. Skyddsförtrollningen bredde ut sig mitt i salen och Voldemort såg sig omkring efter upphovet till den precis som jag och alla andra.
Några sekunder senare drog Harry James Potter av sig osynlighetsmanteln.
Vrålet och jubelropen som fylldes i stora salen var ingenting emot hur det kändes inuti mig. Jag kan inte beskriva känslan. Han levde. Han levde. Pojken som överlevde hade gjort det ingen. Jag kände hur mina tårar började forsa ner från mina kinder och jag var glad över att han stod med ryggen emot mig. För om jag hade sett hans ögon hade jag sprungit fram till honom. Hermione kände på sig vad jag var på vippen att göra och hon tog min hand och kramade den hårt i sin. Jag kände hennes blick på mig men själv kunde jag inte släppa min från det rufsiga, svarta håret. Jag hade knappt märkt att det hade blivit tyst i salen och jag blev med ens så rädd att jag kände tårarna rinna ännu värre.
Harry och Voldemort hade börjat cirkla runt varandra och båda var uppslukade av varandras blickar.
”Jag vill inte att någon annan ska försöka hjälpa till” sa Harry högt och ljudligt i den tysta salen och jag undrade om folk kunde höra mitt hjärta banka mot bröstet. Hans röst. ”Det måste vara så här. Det måste vara jag.”
Voldemort väste.
”Potter menar inte allvar. Det är inte så han jobbar, eller hur? Vem ska du använda som skydd idag, Potter?”
”Ingen.” sa Harry enkelt. ”Det finns inga fler horrokruxer. Det är bara du och jag. Ingen av dem kan leva och den andra överlever, och en av oss ska just nu försvinna för gott…”
”En av oss?” sa Voldemort hotfullt. De röda ögon stirrade på Harry, som en orm beredd att hugga till. ”Du tror att det kommer bli du, eller hur, Pojken som överlevde av en tillfällighet och därför att Dumbledore drog i trådarna?”
”Kallar du det för en tillfällighet att min mamma dog för att rädda mig?” De rörde sig fortfarande i en perfekt cirkel och jag kunde inte låta bi att förvånas över hur lugn Harry verkade vara. ”Var det en tillfällighet när jag beslöt mig för att slåss på den där kyrkogården? En tillfällighet att jag inte försvarade mig ikväll och ändå överlevde och återvände för att slåss mot dig igen?”
”Tillfälligheter!” skrek Voldemort men slog fortfarande inte till. Människorna i salen var förlamade och ingen verkade andas utom Harry och Voldemort. Jag har aldrig känt någon liknande rädsla som i den stunden. ”Tillfälligheter och slump och att du gnällde och kröp bakom kjolarna på större män och kvinnor och lät mig döda dem för din skull!”
”Du kommer inte döda någon annan ikväll” sa Harry fortfarande i den lugna tonen. ”Du kommer inte kunna döda någon av dem, aldrig någonsin mer. Fattar du inte? Jag var beredd att dö för att hindra dig från att skada de här människorna…”
”Men det gjorde du inte!”
”… det var min avsikt, och det var det som avgjorde det. Jag har gjort samma sak som min mamma. De är skyddade från dig. Har du inte märkt att ingen av de förtrollningar du lagt över dem varar? Du kan inte tortera dem. Du kan inte röra dem. Du lär inget av dina misstag, Tom, eller hur?”
”Hur vågar du...”
”Jo, jag vågar, men innan du försöker döda mig, råder jag dig att tänka lite på vad du har gjort… tänka och försöka känna lite ånger, Riddle.”
”Vad är nu detta?” Voldemort lät för första gången chockad och man såg hur orden skrämde honom när hans pupiller blev till smala springor och hur huden runt ögonen vitnade.
”Det är din sista chans.” sa Harry lugnt. ”för Dumbledores sista plan slog aldrig slint om mig. Det är dig den har slagit slint för, Riddle.”
Voldemort verkade ha fått nog och vrålade för full hals med staven riktad mot Harry.
”AVADA KEDAVRA!”
”PROTEGO!”
Knallen lät som en explosion från en kanon. De gyllene lågorna som flammade upp mellan dem, mitt i hjärtat av cirkeln som de trampat upp, visade var besvärjelserna krockade med varandra och hela salen såg hur Voldemorts förtrollning studsade tillbaka på honom själv och i ett sista vrål från Mörkrets Herre föll han baklänges och kroppen skrumpnade ihop med de röda ögonen som stirrande utan att se.
Voldemort var död.
Jag var bland de första som rycktes tillbaka till medvetandet och rent ut sagt kastade mig runt Harrys hals och höll mina armar där, hårt, nära, så jag kunde känna hans tårar droppa mot min axel när han kramade mig tillbaka och höra alla jubelropen och skriken samtidigt som Ron, Hermione och Ginny också var framme och kramade om oss.
Allihopa.
Tillsammans.
Det var över.

~

Där har ni det, näst sista kapitlet.
Jag älskar er ♥

EDIT; Jo, jag glömde bara säga också att jag har faktiskt skrivit en till oneshot häremellan men det är slash osv så jag tänker inte länka den här, den finns på min profil om ni vill läsa bara så ni vet osv ^^