PRS Lupple & Medi

Hon suckade och lade huvudet på sned och såg mot honom.
"Jag har annars en ide. Du står i en återvändsgränd. Jag går in till dig, passerar några. Ger dem en nickning och så fort jag är hos dig hoppar vi upp. De kommer ju bli rädda." Hon såg på honom igen.

Han såg på henne och skrattade. Skakade lite på huvudet. "Varför vill du skrämma folk?"Frågade han nyfiket.

"För jag har alltid velat av någon anledning." Hon lade armarna om honom.
"Jag vet inet om jag har skrämt någon." Hon lade huvudet på sned.
"Eller så kan vi hitta på ett annat bus." Hon kände blåsten och huttrade till.

Han såg på henne, med ett snett leende. " du skrämmer mig dagligen- jag är alltid orolig för att nått ska hända dig."Viskade han och log svagt men nickade sedan.
"Vi borde nog springa hem, du fryser." Sa han och såg på henne.

Hon såg upp på honom och nickade. Hon drog sig närmare och slöt ögonen.
"Älskade Dorian kan du göra lite choklad sen? " Hon log och lade huvudet på sned.
"Eller ska jag göra det?"

Dorian log och kysste henne mjukt. "Jag kan hjälpa dig." Sa han och reste sig sedan upp och rättade till sina kläder innan han hukade sig. "Upp och hoppa." Log han.

Hon hoppade upp på hans rygg och klamrade sig fast och lade kinden mot hans rygg.
"Så?" Frågade hon.

Han la ena handen runt hennes armar och nålade fast hennes armar.
Han reste sig upp med henne på ryggen, tog ut en riktning och flinade till.
Lathan och Alexander var i närheten.
Han övervägde att springa till dem men insåg ganska snart att de jagade och han hoppade ned från byggnaden, i motsatt riktning och började springa för att komma hem till huset.

Hon höll ögonen slutna och kysste hans nacke och flinade.
"Det är skönt. Jag gillar det här." Hon viskade i hans öra och flinade medan hon höll om hans kropp.

Han kände hennes kyss och bet sig i läppen. Försökte behålla sin koncentration. "Jag gillar det också." Log han lyckligt.