Skriva av sig-tråden

ÅH!

Varför kan du inte bara låta mig vara ifred?
Bara sticka och inte komma tillbaka? Jag hatar dig!
Kom inte tillbaka nu, du har redan förstört hela mitt sommarlov genom att få mig att undra om det är sant, det du sa?
Är jag tråkig, ful, tjock, onormal? Det här som skulle bli en bra sommar -.-
Bara stick!! Jag orkar inte, jag vill bara försvinna, hoppa in i någon annans liv. Lämna dig bakom mig.
Men det går inte. För jag ska gå i samma klass som dig i fem år till

Jag vill inte! Vill inte! Jag vill inte att du ska kunna säga att jag är dålig, att jag inte är normal.
Och jag orkar inte med att ljuga för min familj, släkt och mina få vänner om att jag gillar skolan, att jag har det bra.

Och som om inte det räckte är det ju henne.
Hon som, varje gång jag ser henne, kommer fram till mig.
Hon beter sig som om hon vore min vän när andra ser på, men när vi är ensamma är hon den dominanta översittaren.
Den som inte låter nån annan bestämma. Den som tror att hon äger världen, och att alla andra ska knäböja framför henne.

Varför händer att sådant mig?
Jag hatar dem, hatar mig själv, hatar att jag lever, hatar att jag inte bara kan dö.

Åh, orkar inte.

Har redan skrivit av mig i en dagbok på mobilen, vet inte ens om det gjorde känslorna bättre eller värre.

Är bara allmänt nattdepp, har ångest och leder av panik känslor över allt och inget, blir så trött orkar inte. Och vad händer då? Jo två av mina absolut bästa vänner såra, gör mig sur och förvirrar mig. Den ena bara skrev: Orkar inte detta längre. Ledsen. Hejdå Annie.

Vet inte varför han skrev så, blir så sur då han alltid bli sur på mig nu för tiden utan anledning och min andra alla bästa vän som jag älskar högt och lågt ..

Jag skrev till henne att jag var stolt över mig själv för att jag klarar av att sova hos pappa två nätter då jag inte klarat det på flera år. Då tar.hon det jätte oseriöst och sedan skrev jag tillslut att det var på riktigt och sånt och hon bara: haha

Vad är der roliga? Blev sårad som fan egentligen.

Nu är det över ett dygn sedan hon lades in. Och inget har hänt. Det har inte blivit bättre, och inte sämre.

Det här känns inte bra. Det här känns verkligen inte bra.

När sådana här säker händer så brukar jag få en slags känsla om vad som kommer hända, och oftast så stämmer den känslan väldigt bra.
För min pappas skull hoppas jag bara att min känsla har fel nu.

Hoppas att allt går bra! ♥

Ena sekunden hatar du honom. Andra sekunden kramar du honom som om han vore ett gosedjur!?
Ena sekunden tjatar du på att allt är hans fel, att du vill hem och inte orkar vara på semester längre - andra sekunden frågar du om vi kan vara en natt till på hotellet?

Beror det på att du är hungrig eller mätt, trött eller pigg - eller helt enkelt på att du för vertenda litet irriterande sandkorn skäller på just honom?

jag förstår inte hur du fungerar mamma, I'm so sorry. Jag förstår inte vad pappa gör för fel. Jag förstår inte vad han har gjort som du blir så arg för.

Åh vad jag hatar min kropp. Usch. Alla i skolan och där jag bor, eller egentligen alla överallt, är smala, och sen kommer jag mitt bland dem. Vågar inte väga mig längre, är för rädd för att se ifall jag har gått upp i vikt, vilket jag säkert har även fast jag knappt äter något. Jag kan knappt äta längre. Tycker att det är äckligt, har tappat aptiten nästan helt och jag får skuldkänslor om jag äter. Men sen ska alla komma och tvinga mig att äta även fast jag inte vill och inte är hungrig. Fattar ni inte? Jag vill inte äta, jag kan inte äta. Jag mår bara sämre ifall ni fortsätter envisas, så sluta. Sluta säg att det är dåligt för mig. Jag bryr mig inte. Jag vill inte äta. Jag vill bli smal, som alla andra.
Jag vägrar att ha tajta tröjor på mig, vill inte att alla ska se hur tjock jag är. Lite lösare tröjor döljer det, även fast jag även då måste hålla in magen så mycket som det går dygnet runt.
Mina lår och vader(okej, ben då) är skitstora. Större än min mammas. Större än min mosters. Jag behöver större storlekar i kläder än dem. Jag förstår inte. Hur lyckas de hålla sig så smala? Hur?! Brukar låna några skor av min mamma ibland, för att vi har ungefär samma storlek i skor, men om det är några skor som är över vaderna/en bit av vaden så får jag inte på mig dem. Har så äckligt tjocka vader. Usch. Hennes skor bevisar det bara. Men när jag provar dem så börjar hon småskratta och säga att det är konstigt, och jag låtsas att småskratta med henne. Hon säger att hon vill att hennes kropp ska vara mer som min, att hon vill ha sånna ben och rumpa som jag har, men jag förstår inte. Hur kan någon vilja det? Hur kan någon vilja ha min kropp? Jag förstår inte. Jag skulle göra vad som helst för att byta den mot någon annans.

Igår så fick jag veta att min farmor och farfars hund dog i förrgår...
Han är var lika gammal som jag är, så han har funnits hela mitt liv, och nu är han borta.
R.I.P Hanter, världens bästa hund...

Jag älskar dig.

Ingen är hemma.
Min mamma har massor av sömntabletter i badrumsskåpet.
Jag skulle kunna ta en stor överdos av dem nu.
Men varför gör jag det inte? Jag är för rädd. Rädd för att de kanske inte skulle fungera tillräckligt bra och att jag skulle överleva. Då skulle allt bara bli värre.

Du får inte göra det