PRS Lupple & Medi

"du får välja. Du vet vilket som är bäst." Hon öppnade ögonen och såg upp i hans ansikte.
"Så välj du min käraste." Hon såg över kanten.
"De är ändå borta."

Han log smått och reste sig upp och såg sig omkring, de var inte helt borta han kunde känna deras närvaro men de var en bit ifrån.
Han bar upp henne i famnen och ställde sig på kanten och hoppade till nästa tak, nästan flygande och landade på huk, mjukt och släppte försiktigt ned henne.

Hon sa inget utan kramade sig fas vid honom och såg in i hans ögon.
"Finns det inga jägare i Italien? Eller är Japan så.." Hon log mot honom och drog ner honom på taket och log.
"Men här är vi fria."

Han följde med ned så han satt på taket och drog upp henne i sitt knä och log svagt.
" Det fanns, de fanns överallt. Men ehm, de blev dödade. " Viskade han lågt. "Hela släkter. " Förklarade han och vände bort blicken lite.
" Men de är uppenbarligen här nu och det kommer att sprida sig." Sa han lågt. "Jag tror det i alla fall." Förtydligade han och log sedan svagt.
"Här är vi fria." Viskade han och smekte hennes kind.

Hon såg på honom och lade armen om honom och kysste honom och fnissade.
"Det känns som vi är på en hemlig plats. Man kan inte ta sig upp här manuellt häller så jag känner mig....." Hon bet sig i läppen och log lite mer busigare.
"Jag känner mig busig." Hon skrattade till och smekte hans kind.

Dorian besvarade hennes kyss och skrattade mjukt, lyckligt. Såg på henne, hennes busiga leende och smekte hennes kind.
" Busig, huh?" Flinade han och kysste henne igen.
" Vill du göra något hyss då?" Frågade han med ett flin och lät sina fingrar leka med hennes hår.

"Om jag vill? Klart jag vill." Hon pekade på honom.
"Men du får hjälpa." Hon flinade och lade huvudet på sned.
"Ska vi kasta sker på dem?" Hon skrattade och skakade på huvudet.
"Om jag visar mig kommer de märka korset?"

Dorian skrattade lågt och såg på henne, det var härligt att se henne så upprymd.
"Såklart jag hjälper dig." Log han och flinade lite. " Kasta saker är kanske inte et smartaste." Viskade han ärligt och skakade sedan på huvudet.
" De är galna av törst, jag tror inte de skulle märka fören de känner det. " Sa han ärligt och smekte hennes kind.

Hon nickade och såg på honom.
"Vad ar du för förslag? Kanske sitta vid fönstret längt uppe på en byggnad och skrämma folk ch sen hoppa ner?"
Hon smekte hans kind.
"Synd att vi inte har blekt smink kan vi skrämma dem mer."

Han såg på henne och skrattade lågt, det var ett utmärkt förslag om de inte hade behövd vara försiktiga. " Nyckeln till överlevnad älskling är att vara försiktiga, att inte bli avslöjade. "Viskade han och smekte hennes nacke saka.
"Jag funderar." Flinade han och sökte i sina minnen. Men allt han hade var bara blodiga hyss- vilket absolut inte var passande.
"Jag har ingen idé." Sa han med en suck efter en stunds tystnad.