prs yehet & kkaebsong

Joshua rycker på axlarna och gömmer ansiktet i sina händer.
"Jag tror mamma får bestämma om han ska komma eller ej, han har liksom varit borta majoriteten av våra liv. Och när han inte varit borta har han druckit, varit otrogen eller misshandlat alla, vet inte om Samuel skulle vilja ha honom." Berättar nittonåringen och sjunker ner mot sängen igen med en suck.

Jösses, varför var Zihao alltid så förbaskat okänslig och irriterande? Han rörde hela tiden upp en massa gamla jobbiga minnen och förstörde stämningen helt.
”Förlåt för att jag frågade, kunde inte riktigt låta bli”, mumlade han med en grimas och slingrade armarna omkring Joshua för att därefter dra upp honom i knät. Okej, aj. Det kanske inte hade varit en speciellt bra idé. Tyvärr var det ju så extremt gosigt att det fick fortsätta göra ont. Såren skulle inte få hindra honom från att mysa med fästmannen.

"Det är verkligen inget att be om ursäkt över." Påpekar Joshua och låter kroppen vila mot den äldre med en liten suck. "Gör det ont..?" Frågar nittonåringen med ett kluvet ansiktsuttryck, så mysigt.

”Japp, det gör extremt ont..men troligen inte lika ont som du hade när du hade sår över hela bröstkorgen”, mumlade Zihao och låste fast Joshua i ett hårt grepp med hjälp av både armar och ben. ”Efter allt det här borde vi skaffa ett eget ställe, eller vad säger du?” Undrade tjugoåringen och lämnade en liten puss vid den yngres käkben. ”Kanske någonting som det här, fast betydligt mindre?” Föreslog han därefter med lysande ögon.

Joshua blänger mot den äldre, och glider försiktigt ner mot madrassen, ner från Zihaos grepp.
"Dina sår behöver bli mer friska." Påpekar han med en liten gäspning medan blicken glider upp till skyn. Flytta hemifrån? Är han redo för att lämna Samuels rum? Modern? Skulle mamman klara det? "Kanske..men jag vet inte om jag kan lämna mamma."

När Joshua gled ner från Zihao, putade den äldre missnöjt med underläppen och sköt ut hakan.
”Jag mår jättebra”, envisades han och slingrade ännu en gång armarna omkring nittonåringen samtaiigt som ett morrande lära undslapp honom. Men den missnöjda minen som for fram och tillbaka över ansiktet försvann snabbt, när den andre nämnde Ms Lewis. ”Hm, nej det förstås..” mumlade tjugoåringen tyst och såg lätt fundersam ut. ”Du har nog rätt, det ät inte någon bra idé att lämna henne ensam just nu.”

"Det gör du ju inte alls." Protesterar Joshua med rynkade ögonbryn, och puffar upp sina kinder. "Vi kan nog kolla lite på hus om du vill... och hundar.. katter.. och minigrisar." Påpekar han med stora ögon, ja gud vad mysigt med djur.

”Äsch, sluta säga emot. Jag mår alldeles utmärkt”, knorrade tjugoåringen och nöp tag i de där oemotståndligt puffiga kinderna. ”Du vet att jag kommer äta upp dina minigrisar va? De kommer säkert att smaka fantastiskt”, fortsatte han med ett retsamt flin växande på de smala läpparna. ”Desto fler vi skaffar, desto mer mat för mig.” Det sorgliga med det där var ju att Zihao troligen skulle åtmsintone tänka på att äta upp dem, hur vidrigt och hemskt det än lät.

Än en gång blänger Joshua mot den äldre, och sätter sig i gränsle över honom.
"Du ska inte äta mina minigrisar, aldrig i livet!" Protesterar nittonåringen bestämt, och lägger armarna i kors.

Zihao lipade upp mot Joshua och grimaserade sedan lätt. Återigen, aj.
”Men tänk om jag verkligen, verkligen, verkligen vill äta dem då? De kommer ju vara så förfärligt små och troligen jättesöta och därmed extremt utsökta”, envisades tjugoåringen och slickade sig drömmande om läpparna. Det var väldigt längesen han varit mätt, så en eller två små grisar skulle inte sitta helt fel. Problemet låg väl i att den yngre aldrig skulle förlåta honom om han nu faktiskt åt upp grisarna..