Skriva av sig-tråden

Jag vill inte börja nian, jag vill inte börja i skolan igen. Jag orkar inte ett år till. Jag orkar inte behöva låtsas vara glad, jag orkar inte låtsas vara någon annan.
Jag orkar inte behöva fejkle varje dag. Det gör så sjukt ont, jag blir så trött. Och att inse att ingen känner mig så bra för att se att det är fejk gör bara ännu ondare. Och att inse att ingen förstår sig på mig, att ingen vill vara med mig. Ingen vet hur jag verkligen är. Det enda som alla vet om mig som är sant är att jag är blyg. That's it, nothing more.
Och alla nationellaprov också, som om jag inte redan känner mig tillräckligt stressad över allt?
Kommer helt klart sänka mina betyg iallafall något ämne, känner på mig det. Kan inte koncentrera mig längre, har svårt för det.
Depressionen har tagit över mitt liv och allt är så himla värdelöst. Vart har min livslust tagit vägen?
Och hur ska jag kunna och orka dölja alla sår/ärr? Visst, det går väl att dölja vanligtvis, men det är skiiitsvårt att dölja det i omklädningsrummet och duschen efter idrotten. De senaste månaderna i skolan(innan sommarlovet) skar jag mig bara på min höft, och bara på en sida, så då var det lite lättare, men det var ändå svårt. Jag fick stå åt ett speciellt håll hela tiden i duschen och ibland var jag tvungen att vänta även fast en dusch var ledig, för att de inte skulle se det. Det var jättejobbigt.
Hur ska jag kunna dölja det sen, nu när jag har börjat skära mig på mer ställen än bara en av mina höfter? Hur? Det går inte. Och om det inte går så kommer de att se såren och ärren, och om de ser dem så kommer de börja hoppa på mig med massor av frågor om det.
Om jag berättar varför jag gör det och hur jag egentligen mår, så kommer de bara säga att jag är patetisk. De kommer bara trycka ned mig, inte bry sig om mig. De kommer säga att jag gör det för uppmärksamhet, bara för att ''någon har det värre'', som ''barnen i Afrika''. Men de förstår inte att man inte kan sätta hur folk mår på skalor, man kan inte avgöra vem som mår sämst. Man kan inte det. Det är fel att göra det. De kommer sprida ut rykten om mig över hela skolan och tillslut kommer alla veta om det. Alla kommer börja kalla mig emo, min skola är så puckad att de inte förstår den riktiga betydelsen av emo. Alla kommer börja kalla mig fula saker. De kommer säga att jag är uppmärksamhetsberoende hora, att jag är patetisk. De kommer kränka mig vad jag än gör. De kommer ge mig kränkande blickar när jag går i korridorerna och de kommer prata bakom ryggen på mig.
Jag mår ju inte heller bättre av att alla skämtar om depression, självmordstankar, självskadebetéende, ätstörningar och andra sjukdomar som om det vore på skoj. Som om man väljer att ha det och att de som har det bara låtsas. Det får mig bara att förstå att ingen av dem förstår hur det verkligen är, de förstår inte allvaret i det. De förstår inte att det kan ta över ens liv och att det förstör allt, ens självförtroende, allt. De förstår inte att minsta lilla elaka kommentar kan få någon att må så dåligt att de vill ta livet av sig. De förstår bara inte.
Jag skulle verkligen inte orka med att bli kränkt sådär, hela tiden. Men jag orkar inte låtsas heller. Jag orkar inte fejkle. Jag orkar inte låtsas vara glad. Hur ska jag orka ta mig igenom nian? Hur ska jag orka ta mig igenom resten av mitt liv?

Min kusin hatar mig ibland, och ibland så är han helt ok.
Han och jag spelade spel en kväll och han fuskade HELA TIDEN. Jag ville inte spela då och plockade ihop.
Han sa att jag har konstig, jag sa att jag visste det, han frågade hur jag var konstig (?) jag frågade honom om det fanns något sätt jag inte var konstig på. (Kunde inte svara på den frågan)
Jag började prata om att det finns faktiskt inget som är normalt, för vi har skapat allt.
Han började kalla mig nörd (dork och geek för han är engelsk) och något mer bara för att hans mamma hade kallat mig smart.
Jag sa att då var han också en nörd, för hans mamma hade sagt att HAN var smart.
Han sa att jag var en nörd för att jag gillar att läsa (hans mamma har sagt att HAN också gillar att läsa) och för att jag är en inne människa.
Han kallade mig tråkig.
Han sa att jag var en dork nerd eller geek.
Han sa att dork var bäst för då gillade man tydligen sport ändå...
Jag tog hans tjocktröja och han kallade mig något jag inte minns.
Då tittade han efter något att ta, han tog först bara min storasysters saker, men sen lade jag hans saker utanför mitt rum på golvet, då tog han min kamera, jag såg det inte först men sedan gick jag in till hans rum och försökte få tillbaka den, han sade att han skulle lägga tillbaka den och gick in på mitt rum jag gick lite efter och han hade redan gått ut igen när jag kom in på rummet.
Jag såg att den inte var då och gick in och försökte få tillbaka den igen men han sa att han inte hade den, han sa att han lade tillbaka den, jag tittade igen men den var ingenstans, där har jag alla mina bilder på barnen i klassen som min faster har och bilder på min familj.
Jag började gråta och gick dit igen och fick tillbaka den efter ett tag.
Då kom min faster upp och undrade vem som sprang, det var han så jag sade det, men han sa att det var jag som klampade runt, så sa han att jag sa att allt var konstigt, då sa hon att han hade trott att man blev född som ett djur efter detta livet...
Och så sade jag att han fuskat och tagit min kamera, han sade typ förlåt, men jag tror inte att han menade det.
Det låter skummt men jag blir bara så irriterad på honom, så ledsen för att jag saknar min familj och så trött på att bli förolämpad bara för att jag gillar att läsa och inte riktigt gillar sport.
Och när han kom hem idag så typ idiotförklarade han mig för att jag inte orkade åka tillbaka till skolan efter lunchen för att det spöregnade och jag är halv förkyld och kände att jag var på väg att bli sjuk.
Jag är där och kollar vad de gör, och de skulle kanske vara ute...
Seriöst...

vad har hänt? uggla mig?

vad har hänt?? Vad har han gjort?? Uggla mig

Ekkiis: även om det verkar svårt så måste du hitta någon du litar på! Din kompis mamma, skolsköterskan, kuratorn... Så du kan få hjälp, om du inte får det kommer det bara att bli värre! Om du inte vet någon du litar på så ring Bris eller någon annan hjälpgrej, bara du får hjälp!
Jag vill inte att du ska lida och må dåligt! Jag bryr mig om dig, och det är det många som gör! Så för vår skull, försök att prata med någon♥

Jag tror inte att jag någonsin kommer lita på någon fullständigt, tyvärr. :c
Jag har faktiskt funderat över att söka hjälp genom internet, typ maila till bris eller nåt liknande(eftersom jag får ångest av att prata i telefon), men problemet är att de flesta kontaktar ens familj osv, och jag vill inte det.
Tack så mycket♥, jag ska försöka, någon gång.

♥Jag tror på dig! Du kommer attt klara det!♥

Dini99: tack sötis!