Skriva av sig-tråden

Händelserna slår till som ett slag i magen.
''Du är ful. Försvinn!'' Och skratten som uppstod då jag lommade iväg med blicken i marken. (flashbacks)
Orden finns fortfarande kvar, varje litet ord. Tjock, äcklig, ful och hatad. Är det vad jag är? Är det anledningen till att han också sa sådär? Det där smset om att vi kanske borde försöka komma över varandra?
Fast det var ju mitt eget fel, då det faktiskt var jag som började prata om hur det skulle funka mellan oss. Det är många mil som skiljer oss åt. Nästan 20 mil. Det känns som att du planerade det här, det känns det verkligen som.
Du fick mig att falla för dig förra sommaren, men du sa att det inte skulle funka, samma kväll blev du tillsammans med en annan, trots att du i två veckors tid sagt att det var mig du ville ha. Hände samma sak nu?
Den andra juni tog du upp kontakten med mig, på ''det'' sättet. Det där långa samtalet, till två på natten och efter det smsen i någon timme efter. Du fick mig att falla för dig - igen. Gulliga, kärleksfulla sms och långa samtal. Jag sitter och småler nu av tanken. ''Yours forever'' Var det bara en lögn? Ett sätt att få mig att känna mig trygg i några minuter? Jag åker till fjällen om någon dag, och är borta i nästan två veckor. Kommer du ha glömt mig? Kommer du ha glömt det där löftet om att du ska komma till mig, och jag ska följa med dig hem? Kommer du att ha glömt det du sa, om att du ville spendera hela livet med mig? Om jag ska vara ärlig, så tror jag det. Kanske kommer det stå att du har ett förhållande på facebook, men inte med mig.
''Jag är din, om du är min.'' ''Jag är din.''
Om 10 minuter är det den 30onde juni, och 11 månader sen vi träffades för första gången. På det där bröllopet. Jag minns så väl hur jag satt och kollade på dig, under hela vigseln. En snygg, blond kille som inte kunde vara så mycket äldre än mig. Ibland slängde han några blickar på mig, och började viska med sin brunhåriga kompis. På efterfesten var det bestämda platser på middagen. Vem tror ni jag fick sitta bredvid? - Honom.
Mitt liv var komplett. Fast jag blev nervös, och började prata om massvis med skumma saker, som jag inte vill komma ihåg. Jag berättade för min familj om hur jag inte kunnat sova ordentligt på två veckor, då jag sett paranormal activity. Och det minns han. Han har sagt det. Och jag skämdes så.
''Jag älskar dig.'' Du var först med att säga det, men menade du det? Kommer jag kunna säga citatet ''den som älskade och glömde, visste ej vad kärlek var.'' och tänka på dig?
Att läsa igenom våra sms känns faktiskt som knivhugg i magen.
Du är rädd att vi inte ska fixa det. Jag var inte det, fram tills du sa det. Jag tror på mig, jag tror på dig och jag tror på mina känslor. Finns det känslor, så kommer vi klara det. Vi kan ''livnära'' oss på sms och telefonsamtal, bara det finns känslor. För att ett distansförhållande, eller ett förhållande i allmänhet, ska funka, så måste det finnas känslor. Jag är säker på mina känslor, I really am. Jag kan tänka på framtiden, och se oss. Kanske är det dumt, jag är bara fjorton, jag kan ändra mig, men det är så jag känner just nu.
Jag har bett till Gud. Att han ska hjälpa mig igenom det här. För jag vill dela mitt liv med Sebastian. Han är den enda jag kan se mig själv bredvid.
Allting gick så fort, men jag föll - bara sådär. Och så var jag där igen. I dina händer. Snälla, låt oss fixa det här.


Hoppas att någon orkade läsa det där, men ja.

Jag hatar min kusin.
Visst, jag lovade pappa att jag skulle umgås med honom, men nej, jag kan inte.
Jag står inte ut med honom.
Han är ju för f*n helt sjuk.
Han skrattar åt mig för mina kläder, skjuter mig i huvudet, visst det är en låtsas pistol men han står inte ens en meter bort och skjuter på mitt huvud.
Jag springer in på "mitt rum" och gråter.
Då kommer han in och försöker skjuta mig igen.
Han är ju helt sjuk.
Visst, det kan låta fånigt men han skjöt mig flera gånger i HUVUDET.
Det gör ont även fast det är en liten plast sak.
Och han skrattade åt mina kläder, hur jag såg ut, jag som äntligen tyckte att jag såg helt okej ut, och så kommer han och sabbar det lilla självförtroende jag har kvar.
Jag vill för f*n bara åka hem till Sverige.

Ja, okej vi fattar att ni är osams. Ni behöver inte skvätta vatten över hela hallen. Seriöst, nu sköter jag i den här jävla kaninen, den skapar ju endå bara bråk!

Vet att det är svårt Linn, sms med mig elle nått, läs en bra bok, skrik i en kudde, snälla gör det inte! Du kan ringa mig om du vill det ♥

lovar att den där satans fucking jävla bitchen gör det där & skriver sådär enbart för att jävlas med mig
känner för att skrika och slå sönder något
typ hennes huvud

Wieee! Gud vad kul för dig!!

Jag önskar att jag kunde få ha fler riktiga kompisar än Olivia. Kompisar som ringer mig och vill hitta på något, kompisar som vill vara med mig för att de vill det och inte för att de känner sig tvingade.

Jag har aldrig haft sådana i skolan, och jag tror att jag vill byta skola i höst, men jag är fortfarande rädd - Tänk om det inte förändras och jag fortsätter ha falska vänner?

Tänk att det knappast kan bli sämre, om du bara har en enda vän.
Men, det måste väl finnas fler som gillar dig?
Hoppas att det ordnar sig! ♥

För övrigt är det likadant för mig

Jag bloggar tillsammans med två av mina närmsta vänner här, den ena utan dem, linnea, har jag tyvärr inte träffat på ett tag då jag har varit bortrest men vi har smsat och så.
Detta inlägget såg jag idag(som hon har skrivit, alltså http://insta.devote.se/blogs/20596931/nu-drar-jag-fraan-joenkoeping.htm#WriteComment
kommer sakna dig galet mycket olivia. Bara Olivia, inte Eva. Hon kommer inte sakna mig, bara Olivia.
Jag och Olivia var typ varje dag innan men vi är inte lika ofta längre, istället är Linnea&Olivia mycket. Linnea är en sådan som inte kan ha en massa kompisar som hon är med lika mycket, utan hon är typ med en person i 8 månader i princip VARJE dag, sen byter hon. Tydligen blir Olivias hennes nästa, och jag blir väl bortglömd för evigt.

Rörig text, men jag hoppas att ni förstår. Det jag ville få fram var att jag blev otroligt sårad av meningen "kommer sakna dig otroligt mycket olivia".

Är så jävla trött på den här jävla skit staden jag lever i! Jag vill bort från sverige, jag vill bort från den här staden, jag vill inte vara kvar här!
Mitt liv höll just på att bli perfekt, men nu rasar allt samman. Jag orkar inte med den här jävla fula äkliga skit staden! Alla är idioter! Jag vill inte komma tillbaks till skolan efter sommarlovet, jag vill inte vistas i samma byggnad som idioterna! Jag hatar den här staden! Varför flyttade vi hit!? Det ända bra med den här staden, var att jag träffade min nu bästa vän Steffi, allt annat var bara waste of time! Jag klarar inte av en ända minut till i den här staden! DÖ DÖ DÖ! 1 år kvar sen är jag fri från den här fula äkliga staden, då kommer jag spendera det mesta utav min tid i Stockholm. Fast kommer fortfarande ha den här fula staden som hem. USCH JAG VILL BARA BORT HÄRIFRÅN! BORT FRÅN SVERIGE! BORT FRÅN ALLT!