Skriva av sig-tråden

Gud vad jobbigt

Ingen gillar mig, ingen vill vara med mig, ingen bryr sig om mig, ingen förstår sig på mig.

Har inga kompisar, förutom två ''bästisar'' eller vad jag ska kalla dem, som inte vet ett skit om mig egentligen. De tror att de känner mig bra, men nej, om de bara visste sanningen.
Är typ aldrig med dem heller, förutom i skolan.

Men om jag ska vara ärlig så känns det som att de låser ut mig från dem och försöker undvika mig. När vi går brevid varandra i korridorerna i skolan så är det de två som alltid går brevid varandra och inte alls bryr sig ifall jag råkar hamna en bit efter dem, de märker det inte ens. När jag ropar på dem så ignorerar de mig och fortsätter gå. De brukar till och med göra så att jag hamnar bakom dem med flit. Sen pratar de bara med varandra, nästan aldrig med mig, så det är som att jag bara följer efter dem.
De säger att vi tre är bästisar och att de inte kan välja bara en av oss som deras bästis, men ändå håller de en massa saker hemligt för mig, medans de berättar allt för varandra. Alltså, jag förstår inte. Bestäm er för fan. Säg bara sanningen för en gång skull. Hur kan ni förvänta er att jag ska lita på er och berätta personliga saker till er när ni beter er som ni gör? Det är därför jag inte säger till er hur jag egentligen mår när ni frågar, det är därför jag låtsas må skitbra.

Ska inte bästisar berätta allt för varandra? Eller iallafall kunna lita på varandra? Om det är så, kalla mig för fan inte eran bästis längre.

Solkatten: Jag vet inte hur IP fungerar där du bor, men här är det inte bara ett program för de som inte har fullständiga betyg. Det är också ett program för invandrarungdomar att ta sig in i svenska skolsystemet. Vet du om det fungerar så hos dig? Isf lär där ju vara flera som är väldigt osäkra, blyga och kanske lite rädda.

Jag är själv fruktansvärt blyg och tyst i nya situationer och det enda rådet jag egentligen kan ge är att pusha dig själv. Hur obekväm och rädd du än må vara så måste du pusha dig själv till att våga säga hej, våga sitta ner bland de där människorna. Det är de två viktigaste stegen, resten brukar komma av sig själv. Är du osäker och tror att folk tycker du är påträngande så är det nästan helt säkert bara i ditt huvud. Jag vet hur svårt det är, men tvinga de där tankarna längst bak i huvudet och totalignorera dem, pusha dig själv till att våga säga hej - och sen vips har du vänner. Jag vet själv inte hur det där går till

Men det kommer gå bra ska du se. Gymnasiet är nytt och stort för de flesta. Du ska se att du inte är den enda som är blyg och osäker och du lär nog lära känna flera stycken i din nya klass så småningom

Till hösten ska jag börja gymnasiet, eller den 15 augusti om man ska vara mer exakt. Vet inte om man kan säga gymnasiet precis eftersom jag ska gå ett år på Introduktionsprogrammet. Fick IG i matte och no på mitt slutbetyg. Jag kommer också att läsa bild, svenska och engelska men mest för att "underhålla". Alla lektionerna kommer att vara i samma sal med samma klass med två lärare. Hur kommer det gå till? Klassen är 10-15 stycken, alltså lite mindre än min förra klass så jag antar att det är bra eftersom jag är otroligt blyg av mig. Hur som helst. Det jag mest är "rädd" för är rasterna. Jag och mamma har varit där en gång på besök och vi fick se hur det var där. Man går in genom en dörr, upp för en spiral trappa och där är man då i ett litet "uppehålls rum". Några bord, stolar, en soffa och två stationära datorer mittemot varandra. Sedan finns det dörrar som leder in till några klassrum (mindre än sex stycken typ) och badrum (ett för killar och ett för tjejer). Jag börjar nästan hyperventilera bara jag tänker på rasterna. Hur i hela friden kommer det gå? I alla fall i början? Det enda man typ kan göra är att går runt på stan eftersom skolan ligger typ mitt i, annars får man vara i det lilla rummet. Hjälp! O.o Annars får man väl leta upp en bänk utomhus och sitta där forever alone i värsta fall. xD Jag har bytt skola en gång i hela mitt liv förut och det var då jag började i sexan. Alla bytte så jag liksom hade mina kompisar där men nu har jag ingen! O.o Herregud... eftersom jag är väldigt blyg, stel och tillbakadragen av mig kommer jag säkert att få svårt för att skaffa vänner där. *suck* Men aja, det kanske blir bättre än vad jag tror? :s

Sedan är det också under maten! Vi kommer att äta mat tillsammans med de övriga i gymnasiet som är typ gigantiskt O.o Jag avskyr att gå till matsalen själv, till och med under min förra skola som jag hade gått i fyra år! Jag har aldrig varit där och skolan är sjukt mycket större. Herregud. Man blir ju nästan livrädd! Om jag inte hittar ett bord för mig själv (forever alone, haha) så ska jag försöka hitta kanske någon i min klass (om jag kommer ihåg hur någon ser ut, hihihi) och fråga om jag får sätta mig där. Men åh, jag hatar verkligen sånt här! ;_;

Secchan Invandrare? :s Inget fel på dem, nej, nej, men tänk om klassen är full med invandrare som knappt talar svenska eller bara lite? Kommer sitta där själv, helt awkward ensam svensk i så fall. Nu lät det kanske helt fel men jag vet inte hur jag på ett annat sätt ska omfumulera mig. Jag vet att många invandrare är bra på svenska men tänk om O.o

Solkatten: De kanske inte kommer vara så bra på svenska. Men tänk på att de kan tillräckligt för att klara av att gå på en skola med undervisning på svenska. Ofta kanske de förstår mer än vad de kan uttrycka själva. Om du tänker på saken måste de ju nästan känna sig ännu mer utsatta än du gör. Inkastade i skolvärlden i ett (relativt) nytt land med undervisning på ett (relativt) nytt språk som de kanske inte behärskar till fullo ännu. Där har du ett försprång. Du kanske t o m kommer ha folk som kommer till dig för hjälp om det nu skulle visa sig att du är enda svensk. Är du då hjälpsam så är där ännu ett sätt att få vänner

alltså, vet inte vad jag ska säga. Men jag förstår vad du menar, jag har varit i samma situation.
För det första är dendär första meningen såååå fel! Det finns människor som gillar dig, det finns människor som vill vara med dig, det finns människor som bryr sig om dig och det finns människor som förstår sig på dig!
När man inte mår bra är det så otroligt lätt att bara strunta i det, fast man innerst inne vet att det finns såna människor. De finns, även om de inte alltid står bakom hörnet och bara väntar...
Själv är det lite som för dig, jag har inga vänner som bor så pass nära så vi kan träffas ens en gång i veckan, men jag har, några hundra km bort, men de finns. Det är bara att hitta dem...
Jag vet absolut inte vad jag ska säga när det gäller dina två "bästisar". Har du sagt åt dem att du känner dig utanför?
Just nu kommer jag inte på något annat att säga än att du ska inte låta dig nedtryckas och känna dig dålig på ett eller annat sätt p.g.a. dem, och du ska absolut inte skrika fula saker åt dem (som jag gjorde till mina "bästisar" en gång) hur du än känner dig.
Du är stark och du kan klara det. Försök hitta vänner som du trivs med! ♥

Jag har inte sagt något om att jag verkligen känner mig utanför, är alldelles för blyg för det. Det är därför jag inte säger något och bara följer efter dem som vanligt även när de ignorerar mig totalt.
Jag har dock smskontakt med en av mina gamla bästisar från lågstadiet som jag inte har träffat sedan dess, och hon är ganska trevlig. Hon berättar ganska privata saker till mig också, eller om hur hon verkligen mår och hur hon har det och så, det verkar som att hon litar på mig iallafall. Vi har bestämt att vi någon gång måste träffas igen, och då hoppas jag verkligen att vi kommer överens och fortsätter hålla kontakten. Jag bor ju bara drygt en halvtimma ifrån henne, så att eh, ja, det är inte så långt att åka.
Tack. ♥

JAG ÄLSKAR DIG! ♥
Denna dag betydde otroliggt mycket för mig. Att få umgås med dig, skratta och prata med dig som vi alltid gjorde förut om somrarna, gå på långa promenader barfota till vårat favoritställe, fota och skratta - betyder allt för mig. Dessa timmar jag fick tillbringa tillsammans med dig gjorde min kväll underbar.
Kommer inte stå ut med resten av sommaren. Nästa vecka far vi på resa, sen veckan efter det är ni på er framor och farfars villa. Veckan efter det kommer jag redan att vara dööööööööööööd...

Min pojkvän gjorde slut med mig i går!


Joina mitt rollspel Lord Of Life After Life!

Jag vet inte var jag ska ta vägen.
Alla tankar om mat kommer så mycket klarare mot mig, tankarna bli mer bestämda.
NEJ! Du får inte.
Och jag är så rädd. Så rädd för att sjunka ner i någon form av äs. Tankarna är överväldigande och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill bara bli smalsmalsmalsmal och jag vill inte bli sjuk. Jag vill inte att min familj ska lida, men jag vill verkligen bli smal. På ett sätt vill jag bli sjuk också, men samtidigt vill jag inte det.
Jag har börjat tänka så mycket på mat på senaste tiden.
Matmatmatmatmat.
Börjat räkna kalorier.
Läsa proanabloggar.
Väga mig hela tiden.
Och jag vill verkligen inte samtidigt som jag så jävla gärna vill.
Det känns som att jag håller på att tappa greppet om min egen kontroll och jag är bara så rädd.

Snälla, hjälp.