prs yehet & kkaebsong

Tyvärr var inte Joshua i rummet när den äldre vaknat upp och skiftat. Nej, han har tagit med sig den stora nallebjörnen han fått av sin storebror, och tassat in genom den stängda dörren. Blicken glider över alla saker, allt påminner honom om Samuel. Hjärtat gör ont, dunkar hårt i bröstkorgen medan nittonåringen lägger sig ner i sängen. Samuel, det luktar precis som Samuel, och Joshua saknar det något förskräckligt. Han drar täcket över sin kropp, och kramar om nallen i hans famn innan han sluter ögonlocken. Rummet ger honom lite tröst, det är något positivt iallafall.

Yrvaket började Zihao känna över sängen bara för att komma fram till slutsatsen att han var ensam. Ensam? Vart var han ens? Inte i cellen, för där hade det inte funnits någon säng utan bara ett hårt betonggolv. Joshua då? Vart höll han hus? Tjugoåringen slängde benen över sängkanten och sträckte armarna över huvudet. När han sedan satte ner fötterna på golvet var han noga med att inte trampa på Jordan som låg och sussade sött med Haru i sin famn. Väldigt gulligt. Tyst tassade han fram över golvet mot garderoben, eller snarare haltade fram, och rotade fram en tröja och ett par mjukisbyxor. Tröjan satt väldigt löst, men den ramlade åtmsintone inte ner som byxorna gjorde. Först när han knutit åt dem vädligt hårt, höll de sig åtmsintone någorlunda på plats. Kanske det bara var onödigt att klä på sig? Han skulle ändå bara råka göra sönder kläderna förr eller senare, då han uppenbarligen inte hade någon kontroll över skiftningen.

Det tar ett tag för Joshua att låta sig själv sluta ögonlocken. Nej, han vill ta in varje liten del av rummet som han redan kan utantill. Fingrarna pillar med den stora nallen i hans famn, kanske han borde röra sig tillbaka till Zihao, men det är något han verkligen inte vill. Han vill stanna där, för evigt och låtsas att Samuel ligger bredvid honom, att storebrodern inte är borta från jordens yta. Några tårar slingrar sig ner över kinderna, innan han vänder sig om mot väggen, nallen bredvid sig och kniper ihop ögonlocken.

Zihao fingrade förstrött på de fluffiga öronen som sköt ut från huvudet på honom. Jaha, nu hade han tydligen både en fluffig svans, vassa naglar och tänder och fluffiga öron som inte ens satt där de skulle. Och så var han relativt säker på att ögonen inte var helt mänskliga längre. Hur länge skulle det dröja innan han helt tappade sin mänskliga soda egentligen? Det verkade ju åtmsintone som om den lilla processen redan dragit igång..men han kunde inte låta det ske. Nej, för Joshua behövde honom, punkt slut. Försiktigt öppnade tjugoåringen dörren till rummet och drog tyst igen den bakom sig. Vart kunde nittonåringen tänkas hålla hus dock? Dum fråga - det var väl nästan självklart att han höll hus i Samuels rum.
”Joshua..” började Zihao kraxande och knackade löst på den stängda dörren de passerat tidigare. ”Jag vet att du är därinne, får jag komma in?”

Blicken glider upp mot den stängda dörren, och Joshua gnager försiktigt på nallebjörnens öra fundersamt.
"Ja.." mumlar nittonåringen med hes röst och en liten nick, han kan inte direkt stänga ute Zihao, det är inte det minsta rättvist.. även om ingenting verkar vara det i den här världen de lever in. Men ändå, Zihao har precis kommit tillbaka från tortering, han behöver känna sig älskad. "Kom in du."

”Jag kan gå om du vill”, mumlade tjugoåringen och stängde igen dörren bakom sig. ”Det är inte precis som om jag kommer ta illa upp, förstår om du behöver vara ensam..även om jag inte vill lämna dig ensam”, fortsatte han och hasade sig fram till sängen, där han föll ihop med ansiktet före mot den mjuka madrassen. ”Det här rummet luktar inte som Samuel..tycker snarare att det luktar som en blandning mellan Weimin och Yaosu”, mumlade han och vände upp ansiktet för att betrakta den yngre.

"Jag tror att vi bägge två skulle må bra av sällskap, helt ärligt:" mumlar Joshua och granskar tjugoåringen som kommer instigandes.. jösses. Svansen är han van vid, men öronen, ögonen? "Jag tycker det luktar som Samuel.. visserligen har Weimin och Yaosu varit här ett litet tag, men Samuel har haft det här rummet sen han var sju." Och innan det bodde de i Japan. "Allt i det här rummet påminner mig om Samuel, doften, möblerna, golvet, taket, allt."

Det hade nog Joshua rätt i. Zihao kravlade sig längre upp i sängen och rullade ihop sig intill Joshua med ögonen fastklistrade vid den andre.
”Jo, det är ju klart”, mumlade tjugoåringen och lät blicken slita sig för att istället vandra runt det mörka rummet några gånger. ”Det var ju trots allt Samuels rum, så det är klart att det påminner dig om honom”, förtydligade han därefter och hostade till. Usch, förr eller senare skulle han säkert kräkas upp en massa hår. ”Vad tycker du om mina öron förresten? Och resten..alltså jag vet inte ens vad jag ska göra för att få bort dem..”

Joshua höjer blicken mot öronen, låter fingrarna glida över den lurviga pälsen.
"De är gosiga," svarar han i mumlande ton, med ett svagt leende över läpparna. "Jag vet inte heller hur du ska göra.. om du vill fixa det går det nog på ett eller ett annat sätt, men om du vill ha det kvar så, så ha det."

”Äsch, det kan vänta till en annan dag”, sade Zihao och slingrade armarna omkring Joshua med en liten suck. ”Du..hur mår du? Helt ärligt alltså”, fortsatte han tyst och betraktade den yngre med lätt oroliga ögon. ”Självklart förstår jag att du inte mår bra, för det gör inte jag heller. Men det är bättre att prata om det, om du nu går och håller på någonting.” Tjugoåringen strök försiktigt med några fingrar över en av de puffiga kinderna innan han grävde ner ansiktet i den slanka nacken med en bedrövad suck.