When the sun rise [Sv]

ÅH SÅ BRA JAG DÖR. Jag klarar inte av det här, uuuuuuh!! mer, gud så bra!

ååååh så bra !

Superbra.

Jättebra!!!!

Jag är jätteledsen att det har tagit tid med detta kapitel, och att det här är kort. Men jag har såååååå mycket i skolan! Jag är ledsen!
__________________________________________

Kapitel 37 –
Rose Weasley

Tom. Likt ett skal utan innehåll. Så kände jag mig där jag satt med resten av familjen i väntrummet. Ingen hade någon aning om vad som hände innanför de stängda dörrarna. Jag kramade om min brors hand på ena sidan och min mammas på andra. Hermione såg förfärad ut. Så förfärad så att Harry tillslut gick fram och kramade om henne hårt. Hon kramade tillbaka. Borrade in sitt huvud under hans haka, och snyftade till. Ginny strök henne lugnande över ryggen. Trots att det var hennes bror som låg på andra sidan dörren, så försökte hon att inte gråta. Hon är stark, faster Ginny.

Dörren gled upp och en kortväxt man med snaggat huvud kom ut. Alla i rummet vände sig mot honom och lyssnade intensivt. Mannens ansiktsuttryck var sorgset och spänt på samma gång. Han harklade sig.
"Mr Weasleys hjärta slutade slå..." Han tog en paus för att andas. Men ingen annan i rummet gjorde det. Jag kände hur mina ben höll på att ge vika. Jag höll på att kräkas och svimma på samma gång. Min hand kramade om Hugos, hårdare än någonsin. Men botaren var inte färdig än.
"Men vi fick igång det igen. Han lever. Nätt och jämt."

Lättnaden fick mig att börja darra. Jag skakade och skakade. Tillslut vände jag mig om och fick syn på Albus. Hans ansikte utstrålade lättnad, men när han såg mig blev han genast allvarlig igen. Mitt hjärta slog tio gånger så fort som det borde. Jag svettades och frös på samma gång. Så svartnade allt. Jag föll ihop på golv.

Så himla bra.

Yes! Ron lever!
Undrar vad som hände med Rose?

Jag bara älskar hur du har beskrivit känslorna hon upplever vid ett sådant här tillfälle. Riktigt vackert och hemskt på samma gång. Det är något jag värdesätter; när man klarar av att skriva om känslor så att det smittar av sig. Jag bryr mig inte om att det här kapitlet var kort. Innehållet var så bra att man inte kan mäta det i längd. Nu när det är så spännande kan jag inte göra annat än be om mer.

jättebra!!!

omg, jag trodde han skulle dö!!!!!
superbra kapitel ♥