Rose Weasley och Scorpius Malfoy, förbjuden vänskap

SKRIV MEEEEEEER!!!!!!!!!!!!!!!!! ( Så fort som möjligt).

Skriv när ni har tid vi läsare får ha tålamod oxå

Bra!

håller med bling när kommer det mer?

SKRIV NU SNÄLLA!!!!!!!!!!!!!

Rose
Plötsligt kunde jag inte känna vinddraget mot ansiktet. Plötsligt var allt stilla. Plötsligt kändes det som om lungorna var borta. Jag föll. Mina fötter ville inte hitta marken, den fanns inte under mig. Jag fortsatte att falla. Efter ett kortvarigt dilemma stängde jag ögonen. Dels för att inte riskera att titta ned på marken som närmade sig, dels för att de tårades av all luft som blåstes upp i dem. Plus att jag inte orkade se på himlen som for förbi framför mitt synfält och fick det att gå runt i huvudet.
Så fort mörkret tog mig kom rädslan. Skulle jag krossas mot en asfalterad väg? Skulle mamma komma ut och se min mosade kropp ligga där som anledning till att trafiken avstannat? Skulle jag hamna i en skog någonstans utanför civilisationen och ingen skulle hitta mig? Jag lyckades skrämma upp mig själv. Som vanligt. Ibland var ditintills alls bra att kunna föreställa sig saker. Ibland önskade jag att jag inte läst alla de där böckerna som jag egentligen inte fick röra. De som mamma ställt högst upp i bokhyllan för att jag och Hugo inte skulle nå dem. ibland - som typ nu.
På något konstigt vis visste jag att jag närmade mig marken. Jag kunde känna hur jag kom närmare och närmare min stundade död. Men, den kom aldrig. Istället landade jag med ett brak och ett plask i dammen utanför Kråkboet. Mitt huvud kom som hastigast under ytan. Precis som det iskalla vattnet sköljde chocken över min bedrift över mig. Jag hade lyckats med det omöjliga. Jag hade överlevt ett fall på hundratals meter. Huvudet bröt vattenytan och jag försökte hosta ut vattnet ur lungorna som jag mirakulöst nog faktiskt hade.
"Älskade barn!"
Farmors chockade röst avbröt mig i mitt maniska hostande.
"Hej", sa jag halvkvävt. Det kändes på något vis konstigt att träffa henne.
"Vad är det som har hänt?" skrek hon gällt och rusade fram till mig.
Jag hävde mig upp på isen med hjälp av armbågarna. Farmor tog min hand och fick mig upp på fötter.
"Det var en flygande bil..." började jag, men avbröt mig när jag såg hennes vita ansikte. "Är något fel?"
"Arthur måste få höra det här", sa hon bara och drog ned plötsligt brådskade steg med mig till huset.
Väl där svepte hon in mig i en filt, gav mig skållhett te och bad mig berätta allt för farfar. Jag hävde ur mig hela historien - från det att jag blev kidnappad på tåget till att jag landade i dammen. Han såg underligt förtjust ut under hela samtalet och avbröt ibland med konstiga frågor om ifall den fungerarsom den ska och om den aldrig tappade höjd. Han frågade även om den fortfarande kunde bli osynlig. Jag bara fortsatte berätta, som om jag inte hört hans frågor. Det upphetsade leendet i farfars gamla ansikte slocknade inte ens när jag gick därifrån. Jag kunde se honom fortsätta att entusiastiskt prata med farmor.

Bra!!

Första reaktion efter att jag såg att det kommit ett nytt kapitel= Yey!

Efter att jag läst= SupermegaAwesome!!!

hurray