If the stars keep shining [Sv]

Meeeer!

bra!

När kommer det mer? Idag?

jätte bra

Alltid lika fint skrivet. :3 Om man ska komma med någon konstruktiv kritik så är det att jag tycker att du borde skriva lite mer beskrivningar. Det är vad jag tycker är en av de viktigaste sakerna i en berättelse; novell som bok. Det skulle framhäva allt ännu bättre än vad du redan gör.

JÄTTEBRA!! har sträckläst ALLTING! kunde intre sluta för att den var så himla otroligt bra! du är väääldigt duktigt på att skriva lillalollo, du borde bli författare eller scriptwriter! (vet ej hur man säger på svenska, hehe)

Kul med nya läsare ^^
__________________________________________

Kapitel 35 –
Ron Weasley

Jag studerade min äldre bror. Han såg trött och blek ut.
Ginny såg inte heller särskilt pigg ut. Själv mådde jag väldigt bra.
Hermione och jag tog en promenad på morgonen, efter frukosten… Vi gick runt sjön, och då och då stannade vi.
Jag mindes alla gånger som jag gått runt den sjön. Innan det stora slaget. Innan människor dog. Innan allt var över… Hermione grep tag i min hand. Hon tänkte tydligen samma sak.
Jag kysste henne i håret.
Allt var bra, men inte som förut. Det skulle aldrig bli som förut.

Jag såg George komma gående ner mot sjön. Han gick ut på isen. Långt ut. Alldeles för långt ut. Allt blev kallt inom mig.
"NEJ GEORGE! ISEN ORKAR INTE!" Jag han precis avsluta min mening. Sedan hände allt snabbt. Ett hemskt knakande ljud och isen sprack.
"George!" Jag rusade fram till kanten på hålet som bildats. Men ingenstans i det svarta vattnet syntes han.
"Spring och hämta hjälp!", röt jag åt Hermione, som inte var sen att lyda.
Hur mycket jag än stirrade ner i det svarta vattnet så syntes inget. Jag såg ingen annan utväg. Jag tänkte inte låta honom dö.
Jag dök.
Det var ruskigt kallt. Det svarta vattnet gjorde det svårt att se, men jag gjorde mitt bästa.
Där var han. Han pressade sig mot isen och försökte få luft.
Jag framme vid honom efter bara någon sekund. Hans ögon mötte mina en kort stund, innan de slöts. Han var medvetslös.
Jag simmade mot hålet och hävde honom över kanten.

"Ron! Du räddade honom!" Hermione kom kutande med Harry, Ginny, Angelina och McGonagall efter sig. Hon slängde sig ner bredvid mig på den blöta marken och kysste mig intensivt.
Angelina sprang fram till George.
"George! Snälla vakna.", sa hon högt och tog hans kalla blöta hand i sin.
Min bror slog upp ögonen. Han kramade om hennes hand.
"Jag älskar dig, An.", viskade han med ett leende. Sedan slöts hans ögon åter.
Tårarna forsade i floder nerför Angelinas kinder.
"Vi måste få honom till sjukhusflygeln!"
McGonagall trollade fram en bår att lägga honom på.

Alla satt runt George säng. Själv låg jag bortglömd i sängen längst bort i hörnet.
Mamma hade inte ens tackat mig för att ha räddats hans liv. Hon hade gått rakt förbi mig. Utan att ge mig så mycket som en blick. Jag burrade ner mig under det tjocka duntäcket. Hon glömde alltid bort mig. Jag var minst älskad.

Lite senare gick alla utom Hermione, Harry och Angelina för att äta lunch.
Angelina vände sig mot mig.
"Du räddade honom!", viskade hon tacksamt. Jag log avfärdande. Hermione kysste min kind.
"Min hjälte!", mumlade hon. Harry log broderligt.

"An?" George röst var svag, ändå hoppade alla i rummet till.
"Vad hände?", undrade George. Harry förklarade.
Min bror vände sig mot mig och log tacksamt.
"Jag är skyldig dig ett evigt tack, brorsan.", sa han uppriktigt.
"Det var inget. Du skulle ha gjort detsamma."

Superbra skrivet

jätte bra!!!!!

Super bra,, verkligen bra!
Meer!♥