prs yehet & kkaebsong

"Ja," svarar Joshua tvärt med blicken fäst på Jordans säng. "Du förstår, jag vaknar av det minsta lilla ljud oftast, och snarkningar är inget undantag." Förklarar han, låter blicken glida från sin vän till Zihao. Sextonåringen grimaserae och masserar sin kind, jo han har fått ett par fluffiga kinder som han både gillar och avskyr. "Jo jo, tack så mycket,"

Sjuttonåringen slutade nypa Joshua i kinden och studerade honom fundersamt.
”Vad bra att jag inte snarkar då”, sade Zihao och petade bort lite löst skinn från de torra läpparna. ”Däremot dreglar jag, men det får du tyvärr stå ut med”, lade han till och föll tillbaka mot madrassen. Ögonen riktades upp mot taket. Nu när hans hjärna vaknat ordentligt till liv, började han oroa sig över vad dagen skulle kunna tänkas bringa. Madam Pomfrey var med största sannolikhet förbannad på honom, för att inte tala om hur mycket han ängslade sig över kvällen.

Joshua låter blicken vila på den äldre i tystnad, medan han nickar lätt. Jo, det är väldans tur att Zihao inte snarkar något värst.
"Att du dreglar har jag inget problem med, det är mycket bättre än snarkningar," påpekar sextonåringen, studerar den andres ansiktsuttryck. Tankarna från gårdagen kommer tillbaka, de negativa tankegångarna. I tystnad lägger sig Joshua ner bredvid den äldre, ögonen fästa i taket. Och nu är det hans tur att fråga. "Vad tänker du på?"

”Allt möjligt”, svarade Zihao frånvarande innan han vände ögonen mot Joshua. ”Jag tror att madam Pomfrey kommer döda mig”, sade han och rös till. ”Och det är fullmåne inatt så det ska bli jävligt kul”, fortsatte han och vek undan med blicken. Han drog en hand igenom håret med en suck och skakade på huvudet. Om han kunnat, skulle han defintivt ha hoppat över dagen och gått vidare till kommande datum. Men det var tyvärr inte rirkigt så världen fungerade, sorgligt nog.

"Jo, du stack ju faktiskt från sjukhusflygeln utan tröja eller tillåtelse när du skulle vara inlagd i en vecka," påpekar Joshua med ett leende. Ögonen följer Zihao när han viker undan med blicken, meningen ryker av sarkasm. "Du borde kanske prata med Dumbledore om det.."

"Jag borde, men jag vill inte", knorrade Zihao och slog armarna om sig själv. "Tror jag tänker stanna här hela dagen och gömma mig under ditt täckte", sade han fundersamt och drog upp benen intill sig. Han iakttog Joshua med förvånansvärt alerta ögon och drog lite på munnen. Det var kanske en förskräckligt dålig idé, men han uppskattade den åtminstone. Då skulle i alla fall madam Pomfrey inte kunna döda honom.

Blicken följer den äldre under tystnaden, Joshua funderar på vad han kan göra för att hjälpa den äldre men kommer inte på något alls.
"Jag tror Dumbledore redan vet dock," börjar sextonåringen och lutar sitt huvud mot kudden. "Madam Pomfrey berättade nog för honom det första hon gjorde." Han sluter ögonlocken och tar ett djupt andetag. "Jag tror jag stannar med dig faktiskt."

Det pågick för tillfället ett litet krig inom Zihaos huvud. Han ville att Joshua skulle stanna, så att de kunde klänga på varandra hela dagen, men samtidigt kändes det som om han var en börda, någonting som hindrade den andre.
"Om jag ska vara helt ärlig tror jag att det var Moody som berättade för Dumbledore", sade han bittert och sneglade mot Joshua. "Och du behöver verkligen inte stanna, tänk om du missar någonting viktigt?"

"Mhm, juste. Moody kanske kan hjälpa dig i värsta fall, jag menar, om han kände av det så fort du gick in i klassrummet," funderar Joshua med blicken fäst i taket, Zihao förtjänar all hjälp skolan kan ge. Huvudet åker lite åt sidan, så att han kan se den äldre i ögonen. "Jag vill stanna." Mumlar han och drar täcket över ansiktet. "Av någon anledning är jag så skoltrött och utmattad att jag bara vill kräkas av tanken på det."

"Det är säkert mitt fel, jag har ett dåligt inflytande på dig", mumlade Zihao och kurade ihop sig intill den yngre eleven med en kvävd gäspning. "Jag menar, hur länge har vi gått i skolan? några dagar?" påpekade han. Sjuttonåringen som hade haft tre lektioner hittills, var även han redan skoltrött. Han tvivlade starkt på om han skulle kunna orka med resten av terminen och ännu mindre, resten av skolåret. Det skulle bli minst sagt kämpigt. Som tur var hade han en Joshua att klaga till, vilket åtminstone förbättrade saker och ting en aning.