rollspelare & tippest prs

Sophia gick till Alexanders kammare och satte sig bekvämt i hans soffa. De satt länge och diskuterade fram och tillbaka, beslöt sig för att skicka brev till Spaniens hov och be om prinsens närvaro men att det skulle vara under hög sekretess att drottningen själv bett om det. Ett brev till Skottlands råd skickades även där Alexander talade om att drottningen inte längre var i behov av en regent och att de skulle handskas med det så fort som möjligt.
"Tack så mycket, Alexander." sade hon och la sin hand på hans arm. Han log bara mot henne och smekte hennes kind.
"Du är min drottning, och kusin, min lojalitet ligger hos dig. Gå och sov nu." sade han, och hon lyssnade.

Henri somnade i Juliettes säng med sina armar runt henne. Även fast han skämdes för det så hade han tänkt på Sophia. Han skämdes så otroligt mycket över det så att han inte ens var säker på om han kunde fortsätta umgås med Juliette. Dock så ville han inte att Sophia skulle ha en sådan kontroll över honom så han bestämde sig för att fortsätta deras umgänge.

Den biologiskt inbyggda väckarklockan väckte Henri ungefär samtidigt som solen gick upp. Juliette sov fortfarande och han lät henne fortsätta med det då han försiktigt reste sig upp ur sängen och drog på sig gårdagens kläder. Hans blick dröjde sig kvar på henne där hon låg och sov en stund innan han vände sig om och lämnade kammaren.

Sophia hade gått förbi hovets läkare på väg till sin kammare och bett om något som skulle få henne att somna. Hon hade sovit som en stock hela natten och det blev nästan svårt för damerna att väcka henne senare den morgonen. Sophia vaknade upp, mer omtöcknad än någonsin, och kollade förvirrat på damerna. Hon gnuggade sig i ögonen och klev upp från sängen. Hon suckade högt och lät flickorna klä på henne och fixa hennes hår och smink. Hon log svagt och gick ut från rummet. Hon höll hårt i ett halsband med ett kors på, bad om att Spanien skulle leverera då hon, trots sina känslor för Henri, ville komma bort från Frankrike så snabbt hon kunde.

Han begav sig ner till matsalen där han möttes av sin mor, far och Sophias mor. Hans mor och far satt bredvid varandra vid huvudänden av bordet medan Sophias mor satt sig på platsen så långt ifrån paret som möjligt. Om det var avsiktligt eller inte kunde Henri inte riktigt avgöra. Han satte sig bredvid sin mor och fick fort frukost serverad av en tjänare.
"Henri", sa hans far och vände blicken mot honom. Henri visste inte vad han förväntade sig att hans far skulle säga men han nickade lite för att visa att han lyssnade. "Englands drottning är redo att bege sig till Frankrike igen. Det enda hon begär är att du personligen skriver under ett kontrakt om att ni ska gifta er med varandra inom det närmsta halvåret." Henri tog en tugga av sin frukost och svalde extra långsamt för att få tid att tänka.
"Har jag något annat alternativ?" frågade han osäkert och förväntade sig nästan att hans far skulle banka i bordet av ilska, men det gjorde han inte. Han såg lugn ut.
"Ja, faktiskt. Jag avbröt alliansen högst förhastat men gjorde det aldrig officiellt", började han och sneglade bort på Sophias mor för ett kort ögonblick. "Och eftersom den aldrig blev avbruten officiellt så har jag nu kunnat säga att vi är positivt inställda till alliansen, vilket Skottland inte längre är. De försöker inleda en allians med Spanien istället, så på så sätt är det dem som försöker bryta alliansen - inte vi. Därför kan vi pressa dem på pengar."

Elaine, regenten i Skottland, följde intressant diskussionen mellan kungen och hans son. Hon himlade med ögonen och skrattade till.
"Kära nån! Skottland har inte avbrutit något, Spanien har hört av sig angående min dotters hand. Jag, som mor och regent, kan inte skjuta undan ett sådant förslag när Ni behandlat henne så illa här." sade hon kort och tittade åt sidan när Sophia gick in. Sophia kollade knappt mot Henri eller hans föräldrar utan satte sig ner vid sin mor. Hon tackade tjänaren för maten innan hon försiktigt började äta, stämningen var tillräckligt stel som det var så hon ville hålla sig så mycket i bakgrunden som möjligt.

"Det är inte av någon betydelse hur vi behandlat din dotter", svarade hans far lugnt och samlat. Henris mor måste ha talat mycket allvarligt med honom för han brukade annars aldrig lyckas hålla sig så pass lugn. "Ni försöker bryta en allians som vi på pappret fortfarande är positivt inställda till." Hans far tittade bort från Elaine och vände ner blicken. Hans mor gjorde detsamma men inte Henri. Han hade lagt märke till Sophia som kommit in i matsalen. Han tittade på henne och bet sig fundersamt i läppen när han funderade på vad hon ville; ville hon gifta sig med honom, eller ville hon verkligen gifta sig med Spaniens kronprins? Han var högst osäker. Förmodligen ville hon det sistnämnda, även fast han själv i hemlighet fortfarande ville gifta sig med henne.

Sophia tittade upp när hon insåg att de fortfarande höll på om bröllopet. Hon släppte sin gaffel och kollade på sin mor innan hon vände blicken till kungen, kände redan till hans ogillande gentemot henne men det brydde hon sig inte om.
"En allians med Frankrike är något som även vi är positivt inställda till. Att frierier kommer är inget vi kan rå för, vi står för våra ord och jag tänker gifta mig med din son." sade Sophia och la sina händer i knät.
"Hjärtat, dra inga slutsatser nu. Giftermål är ett osäkert ämne, Englands drottning är på väg hit." sade Elaine lugnt och gav sin dotter en blick som tydligt bad henne att hålla sig utanför.

Henri tappade förmågan att hålla munnen stängd; det var som att hans haka bara släpptes utav chock. Hans blick som vandrat tillbaka till tallriken var nu återigen fäst på Sophia, men nu var de uppspärrade.
"Jag skulle gärna vilja ha det klart för mig om ni fortfarande vill ha kvar vår allians", sa hans mor som svar. Henri blev om än ännu mer chockad. Hans mor brukade aldrig blanda sig i politik, hon brukade inte få det av hans far. "Då Englands drottning bara kommer till Frankrike om Henri lovar henne ett giftermål." Henri skyfflade in en del av frukosten i munnen och tuggade lite samtidigt som han tittade sig runt på alla.
"Jag vill gärna ha ett klart besked till kvällsmiddagen", sa han sedan när han svalt.

"Det här är mitt besked och jag är drottning så det här är vårt slutgiltiga svar. Jag vill ha en allians med Frankrike, för din son kommer bli en utmärkt kung när tiden kommer och det är en sådan kung jag behöver." sade hon tydligt, hon höll blicken på drottningen men sneglade mot Henri lite snabbt. Hon visste inte riktigt vad hon tyckte, hon älskade ju Henri men hon ville inte tvinga på honom ett äktenskap.

"Nåväl, då är det alltså bestämt", klargjorde kungen och Henri kunde inte riktigt tolka hans ansiktsuttryck. Han såg blank ut, vilket var konstigt för att vara hans far. Han som alltid uttryckte sig klart och tydligt. "Jag skulle vilja att bröllopet blir av så snart som möjligt." Det var ungefär så han hade sagt förra gången, tänkte Henri. Men bara någon timme senare bröt han alliansen. Kunde någon verkligen lita på något som kom ut ur hans mun? Henri ville tro honom, och han gjorde det. Han trodde honom för att han inte ville tro något annat.