Allmänt rollspel! {HP}

Anthony blev jätteglad när han fick Cassandras inbjudan. Han tyckte att det var otroligt fint att hon och Adeleine tekniskt sett var systrar nu. Han log för sig själv och skickade iväg familjeugglan med hans svar. Klart han skulle vara där.

Cassandra fick ganska snabbt svar från både May och Anthony och hon log för sig själv. Hon gav hennes uggla en godisbit innan den flög iväg till ett träd som var placerat på deras tomt.

Ethan öppnade försiktigt dörren till Adeleines rum.
"Hur är det?" frågade han bekymrat och lade armen om henne.

Rachel blev glad av Cassandras inbjudan. Hon skrev att hon gärna kom och gav ugglan en godisbit.

Adeleine kramade om kudden hon höll i famnen. Hon kände hur Ethan sjönk ner bredvid henne i sängen. Hon ville helst knuffa av hans arm som han lade omkring henne, vara ensam med sin sorg. Samtidigt var hon glad över att Ethan var där. Hon hade lyckats sluta gråta, men när Ethan undrade hur hon mådde så föll de ner igen. "Han är död. Jag svek honom", lyckades hon bara få ur sig.

Ethan rynkade på ögonbrynen. Han undrade vem hon menade, vem som hade dött, men han lät bli att fråga.
"Du", mumlade han. "Jag förstår faktiskt. Det kanske är tjatigt att höra, men det är inte ditt fel. "

Adeleine slöt ögonen. "Men det är mitt fel. Och jag saknar honom så mycket. Jag fanns inte där när han behövde mig. Jag stack hem för att jag var trött, och sedan blev min bror mördad av några mugglare." Adeleine snyftade till. "Tänk om jag hade stannat kvar. Då hade han inte varit ensam, och han hade inte dött så där. Han var bara sjutton, Ethan. Sjutton."

Ethan svalde klumpen i halsen. Han kom inte på något som var tröstande. Det som hänt Adeleines bror var hemskt. Han kramade hennes hand istället, försiktigt. I fall hon inte ville att någon skulle röra henne.

Adeleine vände på sig så att hon låg med huvudet mot Ethans knä. Hon hade saknat honom så mycket. Det var bara inte såhär hon hade förväntat sig att de skulle träffas igen.

Cassandra gick fram och tillbaka i rummet och hoppades verkligen att Ethan lyckades trösta Adeleine. Hon kände sig otillräcklig som inte kunde hjälpa till själv, men å andra sidan hade hon nog helst haft tröst av Anthony om hon hade mått sådär dåligt. Hon klarade inte av att bara gå runt och vänta, och efter en blick mot hennes kvast bestämde hon sig för att gå ut och flyga lite. Efter att ha skrivit en lapp och satt på Adeleines dörr om att hon var ute tog hon på sig varma kläder, mössa och vantar och steg ut i kylan. Det snöade knappt längre vilket hon var glad för. Hon mumlade en osynlighetsbesvärjelse över henne och kvasten innan hon la benet över den och flög upp i luften.

Anthony var ute med Lydia. Båda var iklädda det varmaste de kunde hitta, och klev nu genom den djupa, kalla snön. Anthony huttrade och imma smög sig ut ur hans mun. Hans tankar låg på Cas. De hade bara brevväxlat den senaste tiden, och han var glad att han skulle få träffa henne dagen efter nästa. Hans tankar avbröts av Lydia.
"Så, vad önskar du inför nästa år?", undrade hon nyfiket.
Anthony ryckte till. "Åh.. Jag vill bara att allt blir som förut. Jag saknar hur våran magiska värld var fylld utav glädje. Det skulle jag vilja uppleva igen", menade han.