D.A:s rollspel

Jag kramade tillbaks lika hårt och la min huvud på hans axel. "Hey, Draco hur är det verkligen?" Frågade jag honom tyst så att bara han hörde.

"jag vet inte," svarade jag tyst och ganska otydligt eftersom jag grät.
För varje sekund kändes det faktiskt värre.

"Hey, hey Draco ta det lungt" sa jag medans jag försökte att hålla paniken och sorgen från min röst. Jag började känna hur tårarna började rinna för mig med men struntade i det. "Draco lyssna på min andning och matcha din till min" sa jag och andades lungt och så tydligt som möjligt.

Jag sa ingenting och tog djupa angetag i takt med Joes. Och det kändes faktiskt lite bättre.

"Draco, allting kommer att bli bra igen jag lovar" sa jag innan jag la mitt huvud på hans axel igen. Jag kände hur utmattningen började visa sig igen men jag blinkade några gånger innan jag tog bort huvet från hans axel och skakade på det.

Jag slog långsamt upp ögonen, jag grät, jag grät över livets helvete. Allting gick ju fel, allt blev misslyckat, jag blev misslyckad!

Jag nickade och sa ingenting.

Jag kollade up på honom och kænde hur mitt hjärta sprack.
"Jag måste nog tyvärr gå snart" sa jag trött och mina ord blev halft sluddriga. Det kändes som om jag skulle somna sittandes men jag kämpade det så att jag kunde prata med Draco.

"Det är okej," sa jag svagt.

"Nej!" Sa jag bestämt. "Jag lämnar dig inte här!" Sa jag med en jäsp. "Jag lovar att jag aldrig kommer att lämna dig" Sa jag tyst innan jag skakade på huvudet igen.