Prs med Wolf

Harald var inte särskillt reaktionssnabb. När Aimil kastade sig över honom lyckades han bara skrapa hennes bakben med sitt svärd innan hon dödat honom. Adam däremot sparkade hårt Sham i magen så snart de träffat marken. Även om Sham var tung flög han nästan en meter bort från Anaids bror. Så snart han var fri reste Adam på sig och högg med sitt svärd mot Sham. Den skarpa eggen högg ett ganska djupt sår i sidan på vargen.
"Kom igen då byracka!" röt Adam, "Var det där det bästa du kan?"
Vagn reagerade förvånansvärt snabbt när Rascal bet om hans ben. Vargens tänder hann precis bita sig fast i benet när Vagn drog sitt svärd och högg ett djupt sår i ryggen på sin anfallare. Sedan sparkade han Rascal med sitt fria ben tills han kom loss.
Minosa tappade båda sina vapen i golvet under vargarnas förvandling och stod nu lamslagen och stirrade på fläcken Sham hade stått på. Hon var inte medveten om striden som pågick runt henne, det ända hon såg framför sig var snabba minnesbilder av hennes föräldrar och huset de bott i. Astrid skrek av skräck och förtvivlan.
"Snälla! Sluta! Det här gör inget bättre!" men ingen verkade höra henne.
Anaid och Norman gav varandra en kort blick innan de kastade sig mellan vargarna och sina bröder. Norman ställde sig mellan Sham och Adam med två eldklot riktade mot de båda i sina händer och Anaid gjorde likadant mellan Rascal och Vagn.
"STOPP!" vrålade Anaid, "SLUTA NU PÅ EN GÅNG ALLIHOPA!"

Sham flämtade till när Adams fot träffade honom i magen och chocken gjorde att han inte hann se svärdet komma. Han gläfste till och backade instinktivt undan när det rev upp hans sida. Han haltade tungt och väste genom näsborrarna. Trots att adrenalinet dämpade smärtan var såret djupt och han förlorade snart förmågan att se klart. Stjärnor dansade framför ögonen och motvilligt sjönk han ihop bakom Norman och Anaid.
Tack vare Rascals höga smärttröskel hade såret i ryggen bara påverkat honom lite och han högg efter Vagns ben igen, men missade. När Anaid ställde sig emellan honom och Vagn morrade han med uppdragna läppar och stirrade på honom med uppspärrade, blodtörstiga ögon. Han hade hållit tillbaka för Anaids skull, men ett felsteg från Vagn och han skulle inte vara så omtänksam.
Aimil hade skyndat till sin brors hjälp så snart hon hört hans gläfs, men hann inte göra något innan Norman och Anaid ingripit. Hon stod kvar vid sidan av allting och reste sig hotfullt över Haralds lik med blodfläckade tänder. Alla väntade på vad som skulle hända därnäst.

Astrid satte båda händerna till munnen och gav upp en snyftning som tycktes eka mot slottets väggar. Hon stirrade på Aimil och liket hon just dödat. Astrid hade aldrig gillat Harald precis men att se Aimils bruttalitet när hon dödade honom skrämde livet ur henne. Scenen av den svarta vargen bita nacken av mannen spelades upp framför hennes skräckslagna ögon. Minosa stod fortfarande och stirrade rakt ut i luften utan att märka av något som hände runt omkring henne. Dolkarna låg på marken och glänste i ljuset från facklan. De fyra syskon rörde sig inte ur fläcken. Anaid var först att tala.
"INGEN SKADAR NÅGON NÅGOT MER! ÄR DET FÖRSTÅTT!?" hon blängde både på sina bröder och på vargarna, "FÖRSTÅTT!?"
Adam rätade på ryggen och fnös.
"Dem började" sedan stack han svärdet i klingan och såg på Vagn som gjorde likadant utan att röra en min.
Anaid och Norman såg avvaktande på sina bröder och vargarna innan de släckte sina eldar och lät armana falla till sidan igen. Anaid vände sig till Vagn.
"Jag visste att du var en idiot Vagn, men det här var det mest korkade du någonsinn gjort...ni tre ensama mot oss sju! Vad trodde du skulle hända? Att jag bara frivilligt skulle låta mig arresteras och avrättas? Och hur hittade ni oss egentligen?"
Vagn fnös.
"Det är du som är korkad Anaidelle, tror du på riktigt att vi kom hit ensamma? Nej, det står femton soldater femtio meter utanför slottet, redo att anfalla när jag säger till, men vi tänkte att du hade vett att göra som jag säger för en gångs skull"
Anaid såg oroligt på Norman efter Vagns avslöjande.
"Men vi är inte bara här för att arrestera dig"
Vagn drog fram ett pergament kuvert under klädnaden och kastade det till Astrid som fångade den med sina båda händer.
"Det är från din mor, det kom ett par dagar efter att du försvann ut i skogen" Astrid såg förvånat på Vagn, "Hon vet inte om det ännu tror jag"
Astrid svarade inte utan tryckte bara kuvertet hårt mot bröstet som om det var värt miljoner.
Vagn fortsatte;
"Det var enkelt att hitta er" han drog fram något som såg ut som ett tygstycke och slägde det i ansiktet på Anaid, "Det var lätt för våra hundar att spåra er från skogen med den där, den fanns i ditt sovgemak"
Anaid höll upp föremålet framför sig. Rascals tunika. Samma som han använt till att förbinda Anaids ben med första gången de träffades.
"Så, Anaidelle, kommer du med oss nu?" Adam började bli irriterad.
Anaid svarade honom inte utan vände huvudet mot hamnskiftarna istället.
"Är ni okej? Är Sham vid medvetande?"
De få sekunder hon inte hade ögonen på Vagn var nog för honom att återfå övertaget om situationen. Snabbt sträckte han ut armen och ryckte till sig sin syster. Han tryckte henne intill sig och satte sitt svärds egg mot hennes hals. Anaid hann inte förstå vad som hände innan hon var fast i sin brors våld.
Vagn tryckte vapnet lätt mot hennes hals.
"Om någon försöker sig på något trick skär jag strupen av henne!" ropade han samtidigt som en blodstroppe från Anaids hals föll ner på golvet. Anaid kunde inte tala på grund av svärdet.
Norman slog ut med händerna för att hindra vargarna från att göra något som skulle kosta Anaid hennes liv.
"Vagn..." morrade han, "Släpp henne nu"

(Långt.. xP)

Rascal och Aimil förvandlades efter att Anaid skällt ut dem. Aimil släppte inte blicken från deras vapnen och torkade bort blodet runt hennes mun med armen. Rascal svalde nervöst och försökte febrilt tänka ut en plan som kunde rädda dem alla från soldaternas och brödernas gemensamma styrka. Att offra Anaid till Vagn var inte ett alternativ, men att ta sig därifrån utan att offra ett enda liv verkade som en omöjlig uppgift.
Aimil sneglade på Astrid och kuvertet hon så desperat tryckte mot bröstet och undrade flyktigt vad det kunde innehålla.
Vagn kastade ett tygstycke mot Anaid och Rascal frös till när han insåg att det var hans tunika. Han stirrade misstroget på den som om han inte kunde förstå hur något som så länge varit en del av honom kunnat förråda dem. Samtidigt - långt in i hans medvetna - rördes han över Anaids sentimentalitet. Aimil svarade Adam i Anaids ställe när han frågade om hon skulle följa med.
"Självklart inte! Ingen här tänker tillåta det, inte minst hon själv", sade hon ilsket och undrade hur hon någonsin hade kunnat ge någon som honom en chans. Sham rörde lätt på huvudet när han hörde sitt namn.
"Han lever", svarade Rascal och svarade både för Sham och samtidigt för sig själv. Aimil nickade.
Vagns agerande var så oväntat och så plötsligt att ingen av vargarna reagerade när han slet åt sig Anaid och tryckte sin kniv mot hennes oskyddade strupe. Rascal gav ifrån sig ett ljud som kunde tolkas som antingen ett förvånat gläfs eller ett argsint vrål och Aimil flämtade till och tog två steg framåt bara för att backa ett.
"Vagn...", sade hon mjukt, som om hon talade till ett skrämt barn, "gör inget du kommer att ångra nu."

Anaid försökte slita sig loss från sin bror men misslyckades. Han var på tok för stark och svärdets egg hindrade henne från att röra på huvudet. Norman visste inte vad han skulle ta sig till, hans ena syskon hotade att döda det andra och han visste mycket väl att Vagn menade vad han sa. Adam hånlog åt vargarnas och sin yngre brors reaktion. När Aimil talade skrattade han.
”Självklart kommer han inte att ångra något…ju fortare kortisen dör destå snabbare är vi av med det problemet, men hans Majestät vill ha henne vid liv så vi undviker helst mord…”
Anaid kände att tårarna var påväg att komma. Adams ord sårade henne mer än svärdet mot strupen.
”Hans Maje…är det inte ni som utlyst arresterings orden?” frågade Norman förvånat.
Adam skakade på huvudet.
”Nej, att bara råka kvävas mitt framför ögonen på halva kungliga rådet, inklusive hans Majestät, direkt efter att han avslöjat hela sin attackeringsplan och sedan försvinna ut i skogen är inte lite korkat…eller vad säger du Anaidelle?”
Anaid blundade av skam. Hennes handlingar för att rädda varglägret hade varit extremt ogenomtänkta.
Vagns ögon gled genom rummet, men när de föll på Aimil rynkade han pannan.
”Har jag sett den där kvinnan förut? Hon ser väldigt bekant ut…”
Adam höjde på ett ögonbryn.
”Du också? Både Norman och jag kände igen henne förra gången vi såg henne”
Alla tre bröderna rynkade pannan och såg granskande på Aimil.
”Hon ser verkligen bekant ut…” mumlade Vagn.

Aimil morrade bara lågt till svars. Hade inte Vagn hållit Anaid gisslan skulle hon ha dödat honom och Adam, trots Anaids order. Hon kunde inte förstå hur ett äldre syskon kunde vara så grym mot sin syster. Alla Vagns handlingar väckte ett monster inom henne som hon varit säker på var dött. Ett monster som för länge sedan törstat blod och våld och kommit över det i attacken på slottet. Hon sneglade på sin bror som strukit bak öronen. Han kunde känna hennes hat. Hat... Hon spärrade upp ögonen, men skyndade sig att släta över dem för att dölja uppkomsten av en idé. Bara en sak kunde övervinna brödernas hat mot sin syster och det var hatet för hamnskiftarna. En enda blick mot Rascal sade henne att han hade fått samma idé. De utbytte en blick och påbörjade den.
"Självklart ser hon bekant ut, hon var ju med i attacken mot slottet", sade Rascal nonchalant och vände upp sina handflator i en stöddig gest. Vad de visste hade alla syskonen älskat sin mamma och sörjt hennes död. De visste att de skulle kunna såra Anaid lika mycket - om inte mer - med vad de sade och dessutom var det mycket riskabelt för Aimil, men de hade inget val.
"Var det inte du som dödade Anaids mamma? Du vet, när du sköt henne?" fortsatte Rascal med ett spelat lugn. Aimil skrattade till.
"Just det, jag sköt henne i ryggen och sedan sköt jag henne igen, bara för sakens skull. Jag kommer ihåg ljudet hon gav ifrån sig när pilen trängde igenom hennes bröst." Hon gurglade och skrattade sedan igen.
"Patetiskt, precis som resten av mänskligheten!" Deras skådespeleri var dåligt och genomskinligt, men förhoppningsvis skulle bröderna vara för upprörda för att märka det. Om de kunde reta upp dem tillräckligt mycket för att framkalla en attack skulle Vagn vara tvungen att släppa Anaid. Det var en långt ifrån perfekt plan, men det var det bästa de hade.

Först förstod inte Anaid vargarnas plan utan spärrade förskräckt upp ögonen efter att Rascal talat. Men när Aimil berättade mer detaljerat förstod hon att de bara spelade. Jessa hade aldrig gett ifrån sig något ljud och pilen hade aldrig träffat henne i bröstet utan i magen. Även om Anaid helt såg igenom lögnen kunde hon inte låta bli att känna sig enormt sårad. Hur både Rascal och Aimil pratade så nonchalant om hennes mors död och valt ett så dåligt tillfälle att göra det på skavde i bröstet på Anaid och fick tårarna att börja rinna. Hon sneglade mot Adam som stod ett par meter bort för att se hans reaktion. Till hennes stora förvåning och sorg log han, och efter och kort sekund började både han och Vagn att skratta. Anaid kunde inte förstå vad som hänt med hennes båda bröder som gjort dem så fruktansvärt kallblodiga.
Efter en hemsk stund av brödernas kalla skrattande såg de ironiskt på Aimil och Rascal.
"Patetiska?" Adam fnös, "Vi alla vet vilka som är patetiska här..."
"Det är lustigt att ni nämner vår mor, hon är också en av anledningarna till att vi är här" Vagn såg ner på sin korta lillasyster, "Jessalea, Jessa, mor, vad du nu kallar henne, är försvunnen"
Anaid såg både sårad och förvånad ut.
"När vi skulle begrava far bredvid henne var graven tom och marken runt omkring orörd" fortsatte Adam, "Vilket betyder att hon aldrig lagds dit, hon är alltså inte död..."

Aimil och Rascal hängde med huvudena. Nyheten om Anaids påstått döda mor var inte särskilt intressant för dem, de hade trots allt aldrig träffats.
Vetskapen om att deras plan hade misslyckats däremot, sög det sista hoppet de haft ur dem. Rascal ville inte möta Anaids blick, han hade redan sett tårarna i hennes ögon under scenen. Han skämdes. Även om det varit för att rädda henne så hade det han sagt och gjort varit hemskt och något han aldrig skulle förlåta sig själv för att ha gjort.
Aimil slickade sig om läpparna. De hade slut på alternativ. Hon började lyfta sina armar, men avbröts av ett ryck i klänningen. Förvånat såg hon ner och såg Sham titta upp på henne med intensiv blick. Hennes händer föll ned utmed sidorna igen. Med en kraftansträngning hävde sig Sham upp på benen och förvandlades. Allas ögon riktades mot honom där han låg på knä på golvet. Han tog några skakiga andetag med handen för sidan innan han lyfte på huvudet och stirrade upp på Vagn.
"Vi... Vi kan hitta henne. Hur kapabla era hundar än är så är våra nosar tio gånger bättre..." Rascal såg misstroget på sin vän. Menade han allvar? Sham märkte hans blick, men valde att ignorera den.
"Om ni inte litar på oss så kan ni hålla mig gisslan... De andra kan hitta-" Han avbröts av en hostattack. "De andra kan hitta Jessa och sedan kan ni döda oss alla." Sham skakade av ansträngningen, men hans blick var stadig och lämnade inget utrymme för tvivel.

Anaid visste inte vad hon kände. Adams sista ord fick hela hennes kropp att skaka. Det var omöjligt. Hon hade själv sett Jessa falla ner till marken med fyra blodiga pilar i kroppen. Hur kunde hennes egna bröder tala på det settet om deras egen och hennes mor. Norman kände precis likadant. Hans blick blev trött och sorgsen och hållningen något mindre stolt.
Alla fyra syskonen såg väldigt förvånade ut när Sham reste på sig och talade. Men så fort han var klar fnös Adam och fick samma ironiska blick som han haft tidigare. Men något mer irriterad nu.
"Och varför tror du att vi vill hitta henne?" frågade han, "Om hon nu verkligen lever till vilken nytta skulle det vara att söka upp henne? Pfff...hon lämnade oss, om hon inte hade någon anledning att stanna kvar vad har vi då för att hämta tillbaka henne?"
Adams och Vagns ögon såg för ett ögonblick plågade ut, som om de faktiskt var ledsna för sin mors övergivande. Vagn vände huvudet något mot Adam utan att ta blicken från hamnskiftarna.
"Adam, vad sägs som att du går och hämtar de andra så vi kan komma härifrån någon gång, jag har tröttnat på det här tramset"
Adam nickade kort och gick ut genom porten utan ett ord till.
Anaid såg genast sin chans att komma loss från Vagns nu lite lösare grepp. Hon tog i av alla sina krafter och sparkade sin bror på hans sårade ben. Med ett ilsket rytande släppte han henne genast och tog tre vacklande steg bakåt.
Flämtande kastade sig Anaid på snubblande steg mot Rascal och han precis fram till honom innan Vagn återhämtat sig.
Den plågade blicken i hans ögon var som bortblåst och med ett ilsket vrål drog han sitt svärd. Men han hann inte göra minsta ansats till attack innan Norman avbeväpnat honom med sitt vapen.
Försiktigt, utan att öra sin äldre bror satte Norman sitt svärd mot Vagns strupe och väste med hat i rösten;
"Våga. Aldrig. Röra. Henne. Igen."
Samtidigt kom Adam tillbaka med tio soldater in i slottet.

Sham hade tänkt spela på brödernas begär av hämnd och på så sätt köpa dem mer tid, men oavsett vad han hade tänkt så hade hans agerande hjälpt dem. Det hade gett Anaid en öppning och säkrat hennes överlevnad. Han skrattade nervöst medan svetten bröt ut i pannan.
När Anaid kom springandes mot Rascal lade han genast en arm runt hennes axlar och föste henne bak bakom sig. När Vagn förlorade sin gisslan förlorade vargarna också en anledning till att hålla tillbaka. Även med de tio soldaterna hade han förlorat sitt övertag och var nu i underläge. Aimil log ett farligt leende och knäckte med knogarna.
"Äntligen", sade hon och kastade sig framåt och förvandlades i luften. Hon plöjde fram genom soldatklungan och tog ut två av dem innan tio sekunder hunnit passera. Rascal snurrade runt för att ge ut order.
"Minosa, Astrid; ta med Sham och Anaid och ta er ut härifrån, spring västerut, så långt ni kan tills ni når havet. Jag och Norman stannar kvar och slåss. Vi möts på stranden", sade han snabbt med en röst som inte tillät motstånd. Han kastade en blick på Norman och Vagn innan han sprang iväg för att hjälpa Aimil.
Sham satt kvar på golvet, frustrerad över sin egen hjälplöshet. Han visade tänderna, både av ilska och av smärta och såg upp på Minosa.
"Gör som han säger!"