Flygande giraffer!

(Okej, men då får flickan, vi kallar henne Agnes eller något komma och skicka prästen och allt på Rachel xD Tänkte typ att de skulle göra ett 'häxprov' på henne. Då de binder fast de vid något tungt och släpper ner dem i en sjö och om de dör är de inte häxor)

(Låter bra det )

(Okej kör det nu!)

Plötsligt vaknade Rachel till, men det var inte för att det blivit morgon, utan för att någon slet upp henne ur fåtöljen. Flera män var i rummet och även en av flickorna från tidigare, Agnes, var där och pekade på henne. "Hon är en häxa! Jag såg det med egna ögon!". Rachel bleknade och männen släpade ut henne ur rummet. "Nej nej! Det är ett misstag! Jag är ingen häxa!" sa hon panikslaget och männen drog ur henne ur slottet.
Plötsligt kom det en tjänsteflicka inspringandes i salen och hon var blek. "Mr David! Miss Agnes har skickat prästen och männen på Rachel! Hon har anklagat henne för häxeri, hon ska få genomgå häxtestet!". Man bands fast vid en sten och sattes till att sjunka till botten på en sjö, dog man var man ingen häxa, men kom man upp och överlevde brändes man på bål. Man dog i vilket fall.

"Va? Det är ett misstag! Far!" skrek han i panik och såg på fadern innan han sprang. Han var vit som ett lakan i ansiktet, inte hans Rachel, nej det fick inte vara sant.

Ett par år senare sitter David i sin studentlägenhet som egentligen var mer som en våning. Han skulle hem snart, ta hand om sina föräldrar och ta hand om godset. Men han hade ingen håg till det längre, hans livskamrat och kärlek var för längesedan död.
Han dricker av whiskeyn och stirrar ut i inget, det hjälpte en del att dricka.

Rachels liv hade tagit en tvär vändning. Efter att alla trott att hon drunknat i häxtestet hade hon dragit sig till skogen, hon vågade sig inte tillbaka till staden, eller till slottet. Om folk såg henne nu skulle de verkligen tro att hon var en häxa och de skulle bränna henne på bål, och de skulle hon inte överleva hur mycket magi hon än använde.
Hon bodde i en stuga långt inne i skogen, hon träffade nästan aldrig på en människa och skötte sig själv. Hon hade lyckats lära sig jaga och använde sin magi mer och mer då hon var ensam och fri. Men även om hon aldrig känt och sett så levande ut var hon sorgsen, hon saknade David, hennes kärlek, men hon vågade sig inte tillbaka.

Nu var hon ute i skogen och jagade, hon hade en pilbåge på ryggen och hade en skogsgrön klänning i bomull. Hon hade växt upp mer, blivit starkare och självständig. Det lockiga håret hängde fritt och var långt. På håll såg hon ut som en skogsvarelse, en skogsdrottning,

David red på Herkules, hans packning hade kommit hem innan. Men han ville rida själv och tog sig nu hem. Det var ingen glad man, sorgen hade satt sina tydliga spår och att han drack gjorde det inte bättre. Han hade magrat och var blek, men mycket berodde på studierna med.
Hans Rachel var död, hans föräldrar hade inte lång tid kvar då de led av en farsot som härjat byn, vad fanns då att leva för mer än Herkules?

Rachel hörde plötsligt något i den annars så tysta skogen. Hon tog pilbågen från ryggen och gick mot ljudet som kom närmare och blev högra, var det en häst? Det fanns vildhästar men hon brukade nästan aldrig se någon. Hon ville dock försöka fånga in och tämja en, en häst var bra att ha ifall hon skulle behöva transportera sig långt.
Tillslut kom hästen inom synhåll, men den hade en ryttare. Rachel fick en lust att gömma sig och vänta tills ryttaren var borta, men hon ville inte det. Hon ville prata med någon, kanske byta till sig något ifall ryttaren hade något av värdet.
Så hon gick istället ut på stigen som ryttaren red på och viftade med armarna så han skulle se henne och stanna. Hon hade satt bågen på ryggen men var ändå beredd med en kniv innanför stöveln.

Herkules stannade av sig själv och gnäggade igenkännande. David såg upp och studerade kvinnan framför sig, hon såg ut som älvdrottningen själv.
"Var hälsad." sa han artigt men utan håg. Han var klädd i grå kostym med skjortan högt uppknäppt och höga svarta stövlar därtill. Herkules gnäggade gång på gång och försökte påkalla Davids uppmärksamhet det var inte försen Herkules kom fram och hälsade på kvinnan han hörde.
"Rachel?" sa han klentroget och såg från Herkules till kvinnan.

Rachel såg på mannen och på hästen och log sorgset för sig själv, hästen påminde henne om Herkules, hon hade ridit på honom många gånger som barn. Och mannen var lite lik hennes David, samma svarta hår och olikfärgade ögon...Rachel såg ännu sorgsnare, vad var oddsen att springa på en särling som bara påminde henne om David och gjorde henne ledsen?
"Ja?" sa hon sedan då han sa hennes namn och tog ett steg bakåt. "Hur vet du mitt namn?" sa hon misstänksamt och tog sakta bågen från ryggen. Hon såg noggrannare på honom och då slog det henne, hon bleknade ."David?".

"Är du inte död?" sa David dumt? Hade han börjat se spöken med? Nog för att han hade fantiserat och drömt om henne många gånger, var detta en sådan gång?
Han hoppade ner från Herkules och såg på henne, hon hade förändrats, förvildats och så vacker hon var.