The rich man's daughter(PRS)

Hilde såg upp då en kvinna, en vacker kvinna i en fantastiskt blå klänning kom in i gränden. Vad gjorde en sådan som hon här? Stönande tog hon sig upp på fötter, stödd mot väggen, magen gjorde det svårt att gå.
"Har frun några pengar till en fattig medmänniska?" säger Hilde med en röst som hon genom åren lärt sig gick hem. De flesta ville inte ens ha henne nära, möjligtvis män. Smärtan av att stå fick henne att falla ner på knä framför kvinnans fötter. Så långt hade det gått inget av den stolta Hilde finns kvar, hon som aldrig skulle hamna på gatan.
Hon såg upp på kvinnan, in i hennes olyckliga ögon och en glimt av igenkännande syntes i Hildes.

Mona stelnade först till av rösten innan hon såg vem den tillhörde och hon drog fram sin plånbok. Hon öppnade den och hällde ut alla pengar till kvinnan, vilket var mycket. "Ta det, ta alltihop, jag har ingen användning av det". Hon skulle ändå dö.
Då kvinnan såg in i hennes ögon och föll omkull tyckte sig nästan Mona känna igen henne. Hon föll ner på knä vid kvinann och hjälpte henne upp. "Hur är det? Har ni ont?" sa hon mjukt. Trots att hon var olycklig och sårad inombords så hade hon ännu kvar sin godhet. Hon studerade kvinnan med. "Har vi träffats förut?" undrade hon lågt. Hon drog undan en hårlock från sitt ansiktet. "Mitt namn är Mona Everett, om det är något jag kan göra för er nu så säg det bara" sa hon mjukt. Hon ville göra något gott innan hon försvann.

Hilde såg på kvinnan och sopade ihop pengarna med giriga händer och stoppade dem i kjolfikan. Hon var dock förvånad då kvinnan hjälpte henne upp, ville röra vid henne.
Hon svarade inte på den första frågan, orkade inte men hennes ben darrade av ansträngningen att stå.
"Jag kände en Mona en gång i tiden frun. Mitt namn är Hilde, känner ni mig?" sa hon och var nära att falla samman igen.

Mona såg på kvinnan. Hette hon Hilde? Då slog det henne. "Hilde?" sa hon med grumlig röst och slog armarna som om henne utan att tänka sig för. "Lance förådde mig, han överlämnade mig till min far och jag är gift nu. Med lord Everett". Allt bara flög ur henne och för en stund var hon den förtvivlade lilla flickan. "Jag smet från mitt tjänstefolk, jag ville inte leva mer".
Hon andades darrigt och såg sen på Hilde och blev Fru Mona Everett igen.

"Du smutsar ner dig, löss." sa Hilde alltför chockad än över att det var Mona. Hennes hjärna orkade inte med mer så hon sjönk åter ner på gatan.
"Du ska inte dö, Mona, jag visste inte var du var. Vet inte var någon är, Lance förrådde dig inte." fick hon ur sig och snyftade till, tårarna rann längst kinderna och skapade smutsränder. Hilde som aldrig brukade gråta, krampaktigt höll hon om sin mage.

Mona såg sorgset på henne. "Jo han förådde mig, han och ett gäng lämnade in mig till min far utan att tveka". Hon var sårad än för det. Försiktigt tog hon tillbaka några av pengarna från Hilde. "Jag kommer strax, jag går och köper något att äta till dig". Hon såg att Hilde var utsvulten. Hon reste sig och var snart borta ur gränden. Hon kom till några stånd och började köpa bröd. Hon märkte inte ett gäng med män som stod och såg på henne, på pengarna, lystet. Hon hade utvecklats till en kvinna med former och allt. Klänningen avslöjade en del av dem, hennes man gillade att visa upp henne, att alla skulle se på henne. Att alla skulle veta att hon var hans fru. Bröllopsringen var en stor och kraftig guldring och satt på hennes ringfinger.

(Kanske Lance är där och han tänkte stjäla från henne då han ser vem hon är? xD)

"Du tror inte för att skydda dig? Lance var inte stark och kunde inte slåss så bra." sa Hilde och såg efter Mona. Hur olycklig Mona än var så var hon i trygghet och slapp sälja sig på gatan.Nu bar Hilde eett barn hon inte ville veta av, ett barn till en okänd fader.

Lance stod med de andra, med armarna i kors och ett fräckt leende på sina läppar. Han var mer muskulös, hårdhudad och ärrad än förr. Han hade uppdraget som småtjuv att ta från kvinnan i den blå klänningen. Han tog en rejäl sup ur pluntab innan han tog sig fram.

Mona svarade inte utan bara gick. Hon hade litat på Lance, förtrott honom med sina känslor och han hade bara lekt med henne.
Då hon köpt bröd så vände hon sig om, precid i tid att se mannen i ögonen. Hon stelnade till och börjadr få fram en ursäkt innan hon såg hans ögon. Klarblå, det slog henne nästan direkt. "Lance...." sa hon lågt med brödet tryckt mot sig. "Känner du igen mig? Kvinnan du förådde för år sedan för pengar, Mona" sa hon hetskt innan hon vände bort huvudet.

Lance stirrade på henne för en gångs skull brackt ur fattningen.
"Mona?" sa han med förundran och lite av den hårda masken föll av.
"Tror du jag gjorde det med vilje? Hur kan du tro det Mona?" sa han sårat och såg sig om mot gänget som skulle ge sig på honom om han inte gjorde sitt uppdrag.
"Jag gjorde det för att rädda dig från männen." sa han åter.

Mona vände sig mot Lance igen. Hennes ögon var tårfyllda. "Hur har du mage att låta sårad?! Du svek mig, du sa att du ändå tänkt lämna in mig!". Hon höll upp sin hand och visade ringen. "Då du 'räddat' mig gifte far bort mig med Lord Everett. Jag är hans fru nu och kommer vara det till någon av oss dörr".
Hon lugnade sig smått och såg sorgsen ut. "Och så fort jag gett brödet så ska jag försvinna från denna värld".