The marauder's map [SV]

MEEEEEEER! DU ÄR BÄST, OCH JAG DÖR AV SPÄNNING!!!!!!

Tralalalala... Du är bäst... Trolololo... Alla älskar din fanfiction... Tjodeloo....

YOU GO GIRL! ♥

MEEER!!!!

DU ÄR SÅ SJUKT BRA!!!

Förlåååååt för att jag inte skriver! Jag tänker skylla på att jag inte har något tangentbord (vilket faktiskt är sant men egentligen inte anledningen) och skolan, kören, gitarren, dansen, konfan, insperationsbrist, motivationsbrist etc etc etc.

Jaaa.. Minns ni inte vad som hände senast kan ni läsa igen eller nåt...


Kapitel 45 ~ Den Andra Deltävlingen [Del Tre]
Katten hoppar fram mot mig, men nu är jag beredd. Jag viker undan och skjuter katten i ryggen. Den rycker till och vänder sig igen. Jag räknar i huvudet. Det här är form fem. Det betyder att jag måste döda två (tre till med den här) för att komma ut. Sju, det magiska talet. Varför inte tre? Det är också magiskt.
Katten hoppar mot mig igen och jag, som var försjunken i mina tankar, slås ned på marken. Jag rullar runt några varv innan jag lyckas stanna. Katten befinner sig ett språng från mig. Jag försöker rulla iväg, men katten lyckas ändå riva upp min klädnads vänstra ärm. Som tur är, inget mer. Jag kollar bort mot katten och ser en rödbrun fläck under hakan när den ylar. Lite för röd för att vara något som ska vara där. Den ser mest ut som en 'Skjut här!'-fläck. Så fort katten kollar ned igen försvinner den. Jag kollar mig runt om i rummet. Jag skulle behövs komma upp någonstans, men väggarna är kala. Bara damm och småsten är samlat vid väggen där katten krockade. Jag skjuter några gnistor mot katten, och sen ser road ut. Den hoppar efter dem, som om de vore någon form av leksak. Den är ju trots allt en kattunge, tänker jag skeptiskt. Jag fortsätter att skjuta gnistor tills jag lurat katten att titta tillräckligt mycket uppåt innebär jag bombar den röda fläcken på halsen. Katten exploderar (jag utropar ett tjut av glädje, för nu vet jag hur man besegrar kattskrället) och återbildas. Återigen skickar jag eld mot katten, som nu är lika stor som en mindre elefant, och återigen flammar pälsen bort. Jag skickar upp gnistor, men katten är uppenbarligen smartare än jag tror - den går inte på samma trick igen. Den hoppar mot mig och jag använder stoppförtrollningen i sista sekund. Jag hinner undan och hör hur den kraschar in i väggen igen. Den här gången blir det ett större hål i väggen, och jag kan inte låta bli att undra om jag kan slå den i väggen så många gånger att den dör. Efter att ha flytt från katten i flera minuter gör jag några av stenarna på marken till en slags trappa och lurar dit katten.
"Kom då kissen!" hojtar jag och katten kommer gående mot mig på ett hotfullt sätt. "Expulso!", försöker jag, men katten verkar inte bry sig. När katten kommit tillräckligt nära hoppar jag. Jag hamnar på ryggen och önskar genast att jag inte eldat av all päls. Den hoppar och skakar som en galning. Jag blir tvungen att ta tag i huden, vilket den inte heller blir riktigt glad över. Tillslut ramlar jag av katten och dunsar i golvet med axeln och armen först. Det känns som om axeln spricker och hela högra armen blir obrukbar. Innan jag ens tänkt så mycket som ett aj kommer katten rusande mot mig igen. Jag rullar över på den skadade axel för att undvika tassen, som nu är lika stor som ett soptunnelock, och biter mig i läppen för att inte skrika när ett par tårar brottar sig ut ur mina ögon. Jag tar ett krampaktigt grepp om min stav och ställer mig upp på vingliga ben. Katten står och stirrar på mig, som om den väntat på att jag skulle ställa mig upp. Så fort jag möter monstrets blick tar den ett skutt mot mig, och jag slänger mig på rygg ned på marken, och siktar på fläcken under hakan när den hoppar över mig. Jag prickar, och katten exploderar. Genast kommer jag på fötter och ignorerar all smärta. Jag är så nära nu. Katten som nu reser sig är gigantisk, den har klor som kan misstas för sablar, tänderna är obehagligt vassa, på varelsens rygg reser sig halvmeter långa taggar och ögonen är röda och mordlystna. Den skakar på huvudet och ryter ett vrål som får mig att vela sätta mig ned och ge upp. Jag står upp och kollar uppgivet - nästan hypnotiserat - in i kattens röda ögon. Katten har nu börjar cirkulera omkring mig, vilket får mig att känna mig som en mus. Katten fräser till igen, vilket får mig att undra om jag kommer dö. Sedan rycker jag upp mig. Den kan inte döda mig. Då skulle den inte vara här.
"Bombarda", jag tar en paus, "maxima." Varelsen slår upp nosen av kraften från formeln och med en enkel vridning av handleden exploderar den för en sista gången. Jag tar tag i den återstående nyckeln och haltar ut till publiken.

Så fort jag stiger ut i arenan låter det som det exploderar igen. Överväldigad av publikens jubel spricker mitt ansikte upp i ett leende. Jag får inte andas ut länge förrän domarna är på mig. Jag lämnar fram alla fem nycklar och sen kommer madam Bluecrown rusande mot mig. Hon muttrar något om galenskaper och puffar in mig i ett rum i tältet för att läka min axel. Jag ser Gewinner Krum stå i ett hörn av arenan utan några synliga skador, men det var ganska länge sen han kom ut, så kanske var han skadad. Madam Bluecrown puttar ned mig i en sjukhussäng och börjar rota runt bland sina flaskor. Under tiden betraktat jag mig i en spegel som står mitt emot min sjukhussäng. Bortsett från att mitt hår ser ut som ett fågelbo, hela mitt ansikte är fullt med smuts och min axel ser ut som om den blivit överkörd (vilken den nästan blev) ser jag helt okej ut. Madam Bluecrown ger mig en flaska och ber mig att dricka allt. Sedan lägger jag mig ned på sängen och väntar på att min axel ska läka. Inte många sekunder senare kommer Lily och Peter.
"Imponerande framförande Kendra!", säger Peter
"Såg ni allt?", försöker jag säga, men blir avbruten halvvägs genom såg.
"De är galna, de är galna hela bunten", säger Lily oroligt och skakar på huvudet. "När allt var mörkt och de hade en dorcha."
"Såg ni allt?", frågar jag igen. Peter nickar medan Lily fortsätter predika om farliga monster och mina insatser.
"Hur går et för Te?", avbryter jag. "Vart är han?"
"När vi gick var han i eldrummet..", börjar Lily.
"Det var först!", utropar jag, fylld av oro för att Te har misslyckats med hela uppgiften.
"De kom i olika ordning för olika deltagare", skjuter Peter in.
"Te fick katten först. Totalt orättvist, för han fick något med foten, sen fick han lavan, sen eldsprutar-grejen, när han var halvvägs genom elden kom du ut och.." Jag slutar lyssna där. Jag iakttar Lilys oroade ansikte när hon gormar om hor dåligt allt var och är bara glad att jag lever.
"Lily", säger Peter plötsligt. Lily avbryter sin uppläggning om allt och ger Peter en bister blick.
"Ja?"
"Ingen lyssnar." Hon pekar på mig.
"Kendra gör det."
"Ärligt talat Lily- ", börjar jag innan hon hyschar mig.
"Du lyssnar."
"Du sa?"
Hoppas han inte dör av blodbrist", sa Lily och jag blev genast intresserad.
"Vem? Te?"
"Nej, jultomten. Det är klart jag pratar om Te."
"Blödde han mycket?" Jag spärrar upp ögonen oroat.
"Bara som ett vattenfall."
"Herre gud. De tar ut honom om det blir farligt va?"
"Hon överdriver", säger Peter, men jag hinner se mördarblicken han ger Lily.
"Jag går ut."
"Nehehehej", frustar Peter och knuffar ned mig i sjukhussängen dom jag nästan rest mig från. Plötsligt exploderar arenan igen och vi skyndar oss ut till Te. Jag passar på att knuffa till Peter på vägen. Han kommer dock inhaltande stödd på madam Bluecrown innan vi hinner nån stans.
"Hej gänget", säger han och ler snett. Lily hade överdrivit, men Te såg lagom död ut.
"Du får sluta träffa mig när du ser ut som om du är död." Te ler snett och försöker att inte visa hur dåligt han mår. Dessvärre har Te aldrig varit en bra skådespelare, vilket jag också säger till honom.
"Tack", svarar han. Madam Bluecrown kommer och ger honom att dricka (vilket ser ut lite som gift) och salva och bandage till såren.
"Gick det bra?", frågar jag tillslut.
"Helt okej", svarar han. "Om man bortser från att jag kom sist."
"Nähä du. Hur många nycklar?", protesterar Peter.
"Alla fem", svarar Te matt.
"Och Gewinner?", undrar jag.
"Bara fyra. Han fixade inte elden", skrockar Peter.
"Du ser, tvåa", säger jag och lägger armarna i kors över bröstet.
"Tack hörrni", säger Te. "Då vann jag förra och du den här. Hoppas inte att det blir Krum som vinner nästa."
"Va?" undrar jag och känner mig ganska trög.
"Jo, men vi vann ju tidigare så—"
"Nej, nej, vann jag?"
"Du kom ut med alla fem nycklar snabbast." Frågande kollar jag på Te innan min hjärna börjar koppla.
"Jag vann!" utropar jag tillslut. "Men—"
"Hade du inte fattat det än?", frustar Lily.
"Nej. Gör det mig trög?"
"Ganska."

Bara ett par minuter senare går vi alla ut till arenan igen. Publiken exploderar igen. Jag, som är så lycklig att jag kunde sjunga högt, ställer mig i mitten på halvcirkeln som bildar arenan mellan Krum och Te med huvudet mot domarbordet och publiken.
"Välkomna deltagare!", ekar mrs Koto's röst i arenan. Jag antar att hon använder en sonorus-besvärjelse. "Vi ska gå rakt på sak. På sista plats kommer Gewinner Krum. Krum kom ut först, men hade bara med sig fyra nycklar, och eftersom de andra deltagarna hade alla fem tilldelas han sista plats." Krum ler generat och kliar sig i nacken. Några spridda applåder hörs (vissa klappar mer, men jag misstänker att det är ironiskt (James och Sirius)). "På andra plats kommer Tefelaray Main, som kom ut med alla fem nycklar fem minuter och trettiotvå sekunder efter våran vinnare, som också kom ut med fem nycklar: Kendra Potter!" Publiken applåderar igen och den riktiga glädjen rusar genom kroppen. Just nu är jag så nära vinsten. Jag glömmer bort hela mitt liv och lever i bara det ögonblicket. Som en vinnare. Så som jag kommer sluta när det här är över.

Ursäkta mitt språk, men så jävla kung (eller drottning) du är♥
Det är sjukt så bra du skriver juuuu♥ c:
Hur kan man...¿

Skitbra!

*mumlar*Dumma Kendra...
Sorry, men bli bara så sjukt sur på henne!...

Varför gör du så här mot oss, HP_Maja? Det ska inte vara möjligt att skriva så där bra!

Hhahahahahaha äntligen ett kapitel dör nästan av glädje att få läsa denna ff mer har längtat verkligen och vill som såååååå mååånnggaaaa andra vill ha mer!!!!!

Woop woop, nytt kapitel! Och ett jättebra kapitel! Verkligen! Gillar dina beskrivningar när hon slogs mot den där monsterkatten, du gjorde det väldigt levande ^^

Men, det kändes lite random med Remus förvandling där mitt i

De måste bli osams igen.. MUAHAHAHA..
Det kommer lite förklaringar och skit sen