Förbjuden kärlek

"Låt mig i alla fall rengöra de sår du själv inte kommer åt." sa Egeria lugnt till Isis och klev åt sidan då Fai kastade Lancelot på golvet och stängde dörren om dem.
De alla bara såg på Lancelot och Egerias ögon fanns det inget av försoning eller kärlek längre, det må så vara att han slog henne, det var hon van vid men han fick inte slå Isis.
"Så" sa Simon, "Kan vi få höra sanningen nu?" sa han och såg på Fai, "Och en ursäkt." sa han hatfullt mot Lancelot som tagit sig upp till stående.

Isis suckade, hon förstod att hennes vän var orolig för henne.
"Mm" svarade hon bara och stirrade hatiskt på Lancelot.
"En ursäkt? skulle inte tro det, de får skylla sig själva! De kom hit och trodde att de var något" sa Lancelot hatiskt och tittade på Isis och Egeria. Simon gick hotfullt emot honom men Lancelot rörde sig inte. Fai hindrade Simon och såg på Lancelot som kurrade ihop sig.
"Jag antar att ni förtjänar sanningen" sa Fai och satte sig ner i en av fåtöljerna och drog en kniv. "Jag är den som föddes till att vara kung i det här landet. Något som aldrig har fallit mig i smaken. Jag hade hellre låtit min tvillingbror få kronan men inte heller han ville ha den. När Yuri bestämde sig för att dra ut i krig drog jag med honom utan att mina föräldrar kunde hindra mig. Vi var sexton när vi försvann ut i krig. Till början gick det bra tills vi hamnade i ett bakhåll." sa Fai sorgset och Isis såg på honom. Hon gick fram till Fai och kramade hans hand "Yuri dog, det fanns inget jag kunde göra, de tillfångatog mig och vad som hände där är sedan länge glömt. Jag lyckades fly efter några år och ta mig hem. På vägen hade jag räddat Lancelot från att bli avrättad. När vi kom hem låg min far på dödsbädden, min mor hade dött några år tidigare. Jag ärvde kronan mot min vilja. Men eftersom jag varit borta några år visste ingen hur jag längre såg ut. Jag såg till att Lancelot tog min plats, alla trodde att jag var han. Jag lät ändra alla födelsedagsbevis till hans namn i stället för mitt. Men trotts att jag inte ville ha kronan så kunde jag inte lämna landet utan att veta att det var i trygga händer. Jag stannade som Lancelots närmaste man, ingen ifrågasatte det. Jag lärde honom vad han behövde kunna och det gick bra till början. Nu inser jag att jag gjorde ett misstag" sa Fai lågt och såg på Lancelot.

"Och du säger att vi borde veta våran plats, jag undrar det jag." säger Egeria hånfullt till Lancelot och hoppar undan då han gör ett anfall mot henne. "Ja, ett stort misstag, men går det inte att ändra?" säger Simon och ser på Fai med undran i blicken.

"Lancelot" sa Fai lågt och Lancelot backade åter. Isis var förvånad över att han hade så stor respekt för Fai. Hon satte sig på armstödet till Fais stol och han log varmt emot henne innan han såg på Simon.
"Allt går att ändra, men jag är inte säker på vad som kommer hända om jag ändrar tillbaka allt" sa Fai lågt och Isis såg på honom.
"Du kommer bli en stor kung och jag kommer stå vid din sida" sa hon och Fai tittade upp på henne och log men svarade inte.

"Det kommer bli svårt för folket att acceptera det, de måste ha bevis." sa Egeria men log mot dem två, "Då kan ni bli ett par på riktigt både inför gud, inför folket och i era hjärtan." ler hon mjukt mot dem.
Och Simon nickar, "Egeria har rätt, de behöver bevis och mer bevis än bara papper då det är få knappt någon som kan läsa." sa han till Fai och betraktade sedan Egeria som inte mötte hans blick, "Jag kanske råkade lära mig läsa fast jag inte borde." sa hon bara enkelt.

Fai nickade och suckade sedan.
"Jag antar att jag får bära kronan som jag så länge fruktat" sa han lågt så bara Isis kunde höra.
"Jag hjälper dig bära den" sa hon lika lågt och funderade sedan och log.
"Om vi sprider ut ett rykte om att Lancelot inte är någon äkta kung kommer adelsfamiljerna kolla upp det i hopp om att själva få kronan. De kommer upptäcka att det är Fais krona och vi behöver helt enkelt ljuga ihop något om varför han inte krävt att få tillbaka den, att Lancelot har hållit honom fängslad på något sätt" sa Isis och Fai log.
"Har jag någonsin sagt att du är ett geni?" sa Simon och Isis skrattade försiktigt.
"Inte tillräckligt ofta i alla fall" sa hon

"Lancelot kan ha hotat med att avslöja någon hemlig familjeangelägenhet." sa Egeria, "Att Fai var lagd åt att gilla män, men vare sig om det är så eller ej så har han ju blivit botad." säger Egeria och nickar åt Isis håll. Hon visste vilken skam det skulle vara, att folk genomgick olika kurer för att bota sig, att de ansågs vara farliga och så vidare.
"Och jag kan sprida det om att Lancelot inte är den riktiga kungen till tjänstefolket. Där sprids ryktena som en löpeld och kommer komma ut till adelsfamiljerna och om någon annan sprider det där så är saken snart fixad." säger hon och undviker helt att se på Lancelot. Hon hade älskat honom, kanske mest i tron på att han älskade henne. Men han hade endast sett henne som någon till att utnyttja och inget annat, han hade krossa hennes hjärta och hon var djupt sårad, de skulle han allt få betala för.

"Vi kan sprida ut vad som helst" sa Simon och Isis skakade på huvudet.
"Nej det kan vi inte" sa Isis "För då kan adelsfamiljerna använda det emot honom"
"Det är sant" sa Simon och Isis nickade.
"Men vi kan säga att Lancelot håller Yuri fången och hotar med att döda honom. Han har egentligen dödat honom för flera år sedan men det vet inte Fai" sa Isis och såg på honom. "Jag är ledsen att vi använder Yuri på det sättet."
"Han ville se mig på tronen och nu får han sin vilja igenom" sa Fai bara och viftade med handen.

"Låter bra." sa Egeria men Lancelot som för tillfället varit lugn gör ett sista försök och kastar vaser om sig i hopp om att de skall träffa dem, han skriker som en galning och ser vanvettig ut.

Isis kände hur en av glasskärvorna från en av vaserna träffade hennes kind.
"Lancelot" sa Fai och reste sig upp. Lancelot backade bakåt men Fai tog tag i honom och drog upp honom på fötter.
"Nu har jag fått nog av dig" sa Fai och gick ut genom dörren.
"Vad skall han göra?" frågade Simon och Isis ryckte på axlarna.
"Vill du veta?" frågade hon.