prs eragon

Andas. Bara Andas. Intalar jag mig själv.

"Mår du bra?"
Frågan snubblar ut ur min mun innan jag hinner hejda den. Genast ångrar jag mig

"Som om du skulle bry dig!"

Jag rycker till.
"Jag önskar att jag inte skulle göra det."
Jag viskar fram orden. Rösten är bruten

Jag ler inombords åt att han visar sig så svag, det är något man bara inte gör, inte i sällskap av mig i alla fall. Han är så sorglig. Så ynklig. Jag får lust att skratta högt. Fast egentligen föraktar jag inte svaghet, det är en del av storheten, att veta var gränserna går, men att vara svag mentalt är en skillnad, Svag mentalt funkar inte med folk som kan läsa dina tankar hur lätt som helst. Men vad kan jag göra åt det, utom att läsa av alla hans känslor och tankar. Och jag tror inte att vare sig han eller Faor skulle uppskatta det...

Utan att jag kan hejda det rullar en tår nerför min kind. Än en gång är jag tacksam att Anya sitter framför mig och inte kan se mitt ansikte. Jag andas djupt.
"Vi kommer få umgås med varandra ett tag framöver. Har du någon idé hur du ska stå ut med... Jag menar hur vi ska kunna stå ut med varandra under tiden?"
Rösten är plötsligt grov och kall.

"Nej" muttrar jag stillsamt. "Men ett tips, dölj inte om du ska gråta, man vet det endå!"

Med alla förvirrade känslor och allt jag oroar mig för tar jag mycket illa upp.
"Förlåt så mycket ers höghet!" fräser jag.

"Käft" fräser jag tillbaka

"Som ers höghet önskar"
"Shari, sluta provocera henne"
"Låt mig vara korkade ödla. Det är hon som provocerar mig." Jag flämtar och rycker till.
"Faor, snälla förlåt mig. Jag menade inte... Det var inte... Jag är så ledsen."
Jag får inget svar