Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Det är inget att skämmas för. Jag lovar att de flesta segrarna är rädda för att sova" säger Johanna lugnt. Vilket var mer eller mindre sant. Annie skulle vara livrädd dygnet runt om det inte vore för Finnick som var där för henne. Blight höll sig vaken så mycket som möjligt eftersom han verkade ha värre mardrömmar än de flesta tillsammans. Johanna hade också någon sorts fruktan för sömnen, men hon hade alltid hittat något sätt att få de att inte vara lika jobbiga. Det hade varit att bokstavligt talat gå ut och göra något fysiskt ansträngande. I sjuan hade hon ägnat sig åt att hugga ner träd, eftersom hon inte kunde visa sig på stan utan att få konstiga blickar. Vilket hon inte stod ut med när hon faktiskt växt upp med fler än hälften av allihopa som stirrade som mest.

"Hur överlever ni? Hur orkar ni?" säger Thalia och kryper ihop på sängen och slänger en blick på den liggande Johanna. Thalia drar upp benen till hakan och slår armarna om dem. "På dagen går allt bra och när jag öer vaken, men jag klarar inte av att sova." mumlar Thalia fram.

Johanna rycker på axlarna.
"För att vi måste helt enkelt. Är man den enda mentorn så kan man inte bara lämna sina spelare. Och har man folk kvar som är värda att leva för gör man allt för att få stanna hos dem. Sen finns det vi som bara fortsatt för att det finns ett hopp om att det kan förändras" säger Johanna. Det sistnämnda var i alla fall anledningen till att hon har stannat kvar levande. Annars hade det varit enkelt att arrangera ett självmord.

Thalia nickar, hon var ledsen för Johannas skull, att inte ha någon kvar i livet, inte någon att leva för, hur kunde hon klarat sig? "Johanna...jag är glad att du är här, finns här, du är den bästa, ja och den enda vän jag har haft. Tack för allt." ler Thalia, och det var sant. Okej, nu hade hon vänner i distrikt 14 men i 11an hade hon inge. De flesta tyckte nog att hon var konstig, och de var rädda för henne och Thresh. De var båda starka och Thalias skicklighet med växter gjorde dem på sin vakt. Och hon och Thresh var inte den som var rädd att säga vad de tyckte.

Johanna ler.
"Det är skönt att vara till nytta" säger hon och ler. "Du är nog den första 'icke-segrare' vännen jag haft sedan mitt första spel." Vilket var sant. I 14 hade hon visserligen vissa hon kallade vänner som inte varit med i spelen, men hur mycket får hon träffa dem nu? Inte alls alltså. Thalia och delvis Thresh var de enda hon faktiskt umgicks med nu för tiden. Eller ja, mestadels Thalia.

"Vadå icke segrare?" skrattar Thalia till och knuffar på Johanna. "Trodde jag var segrare, men jag hade visst fel. Jag kanske bara var på en liten fin utflykt?" flinar hon och låtsas vara förnärmad på skämt av det Johanna hade sagt.

Johanna skrattar.
"Men när jag lärde känna dig och blev din vän så var du ingen segrare. Du var så liten och oförstående på den tiden" säger Johanna, som om det var ett lyckligt minne från när de var små. Trots att det såklart inte var det.

"Liten och oförstående?" säger Thalia roat, vilket hon inte riktigt kunde hålla med om. Visst hade hon förändrats en hel del, men liten och oförstående hade hon väll ändå inte varit? Okej, hon kunde inte hantera ett enda vapen, men det var inte hennes fel och hon hade ju lärt sig det i 14.

"Jag skojade" säger Johanna. Thalia hade aldrig varit liten, men hon hade inte förstått hur det verkligen var att befinna sig i en arena och mörda oskyldiga barn. "För du vet, du hade inte riktigt mördat någon på det sättet då" sade hon sedan. Fast Johanna hade gärna fått ha det kvar så. Thalia hade inte varit värd en runda i spelen. Definitivt inte. Fast det gjorde ingen egentligen, kanske Snow och de andra ledarna i Huvudstaden, men inga andra.

Thalia nickar, det var sant, hon hade inte det. Fredsväktarn som hade försökt våldta henne hade bara varit självförsvar och mormor hade bett om det för att hon inte orkade leva längre och visst flera till gammla, skadade, sjuka eller barn som ändå inte skulle kunna överleva, hon hade gjort deras lidande kortare genom örtblandningar. Men det var inte samma sak, hon hade alltid gjort det för människans bästa och inte gjort det kallblodigt som nu.