Livet efter livet

Yey

^
^
Det är helt okej! Att skolan har börjat gör ju också att vi har lite mindre tid att läsa

Oroa dig inte HarryPotterr jag har precis börjat åttan och jag känner direkt. "Omg hur ska jag ha tid till att skriva". xD

Men om man har älskvärda läsare så kan man ta sin tid! Längtar dock efter en del! ;D

Hallåj!
Jag har skrivit klart ett kapitel nu, världens dåligaste och tråkigaste. Det kanske är mest för att ni inte ska glömma bort hela storyn när jag inte skriver på ett tag.. Menmen. ÄSCH.
Jag har lite väldigt lite mycket idétorka just nu, så om ni har någon idé på saker som kan hända innan FFen tar slut så skicka dem gärna till mig i ugglepost.

12 - En oändlighet
En timme senare lämnade Snape huset och Tonks, Lupin och Fred satt ensamma kvar.
”Vad är det Snape ska göra egentligen?” frågade Fred Lupin. Han kunde inte hejda sin nyfikenhet.
”Jag är ledsen Fred, men Severus är väldigt känslig när det gäller sånt. Jag tror han skulle slå ihjäl mig om jag berättade.”
Fred höll nästan på att protestera med att säga att Lupin faktiskt inte kunde bli ihjälslagen, men han hejdade sig själv. Han måste sluta vara så nyfiken.
”Apropå ingenting, jag och Remus tänkte ta en liten promenad och se vad som finns där vi inte har varit”, sa Tonks efter ett tag. ”Har du lust att hänga med?”
”Självklart!” svarade Fred, och en kort stund senare var de på väg åt det hållet Fred aldrig hade gått åt förut. Det fanns inte jättemycket att se, men vissa saker var nya. Fred fick till exempel syn på den lilla affären där man kunde handla lite mat och sådant. Affären såg mycket liten ut och på baksidan av den fanns ett mysigt litet fik där några människor satt. Fred råkade känna igen en av dem som Colin Creevey. Han såg mycket förvirrad ut, han satt helt ensam och Fred blev helt iskall inombords. Han puttade lite på Lupin och Tonks och nickade mot Colin. Tonks verkade inte alls förstå, men Lupin kände igen Colin och svarade Fred med en sorgsen min. De bestämde sig för att låta pojken vara och gick istället vidare.
”Hur stort är det här stället egentligen?” frågade Fred när de hade gått en bra bit längre än till affären.
”Ingen aning”, muttrade Lupin, ”men hur skulle egentligen slutet se ut om det nu fanns något?”
Ingen svarade. Fred tvekade på om det ens fanns något slut på det här konstiga stället, det kändes som om det var gigantiskt.
Men när de hade gått en tid som Fred i livet skulle uppskattat som en timma kom de fram till någonting som mycket riktigt verkade vara slutet på det här stället. Det var lite kusligt hur raderna av hus, områden och lekparker helt plötsligt bara upphörde. Det man såg rakt framför sig var vitt, vitt, vitt och vitt. Den vita substansen de stod på sträckte sig ut så långt ögat kunde nå, och man kunde inte se någonting annat förutom lite dimma och den klarblå himlen.
”Stackars den som bor i det sista huset”, mumlade Fred och nickade mot huset som fanns alldeles bakom dem.
”Verkligen”, sa Tonks. ”Det här stället är läskigt. Ska vi gå tillbaka eller?”
”Det tycker jag”, sa Lupin.
De kastade en sista blick ut mot det oändliga och vände sedan ryggarna mot det.
När han, Lupin och Tonks var på väg tillbaka hade Fred fått en liten uppfattning om hur fler av områdena och husen såg ut här bland de döda.
Det fanns endast tre olika sorter på hus: de små stugorna för en person, de lite större husen för två personer och ett par mycket stora hus som måste vara till för hela familjer.
Tanken på att hela familjer skulle behöva komma hit gjorde dock Fred ledsen. Allt med det här stället gjorde rättare sagt Fred ledsen. Han hade inte varit sig själv sedan han kom hit, det kunde han sätta flera tusen galleoner på. Han hade blivit så mycket stelare och mycket mindre öppen, han hade inte dragit ett endaste litet skämt och han var helt enkelt inte glad. Hans ena halva var borta, och den gick inte att klara sig utan.
Utan George var Fred inte Fred. Utan George var Fred en otrygg och förvirrad person som inte kände sig hemma ensam.
Utan George var Fred halv.

BRAWSOME

AMAZING!

Åhh du skriver SÅ bra! Älskar allt, särskillt det sista med George ♥ Åh det går inte att förklara! Du skriver helt.. Fantastiskt.. Undebariskt.. BÄST! (En av dem bästa ) Det går inte att säga hur bra den här fanfictionen är. Jag menar det ♥

Du är en FANTASTISK ff skrivare. Din ff är FANTASTISK. Ditt sätt att skriva är FANTASTISKT. Hela du är FANTASTISK!!!

AHH ALLTSÅ TACK BÄSTASTE NI, JAG FÖRTJÄNAR INTE ALLA DESSA KOMPLIMANGER ♥

Jo,det gör du