We are left, they disappeared. (Rollspel)

Thomas föser sig undan en liten bit och sätter sig i skräddarställning. "Japp, det gör du verkligen" skrattar han han lågt och kollar upp mot taket igen.
Han hade nästan glömt vargen som nu hade hoppat upp i Nikkis knä.

"Det är inte meningen, jag vet inte ens varför jag kysste dig men det kändes liksom...ja rätt" sa han lågt säger han och ser på Tom. Nikki klappar Mokona lite och lägger sedan huvudet i Thomas knä, han vet verkligen in eller ut längre

Thomas ler diskret med den sidan av ansiktet Nikki inte ser och kollar sedan ner för att se vad det var som nyss hamnade i hans knä. "Gillar du mitt knä?" frågar han och hör hur konstigt det låter. Tom skrattar åt sitt dumma ordval även om frågan skulle bli helt fel om man bytte ut något av orden. Han smeker sedan hans hår bakåt med fortfarande en bekymrad min.

Nikki log roat men nickade sedan
"Det känns tryggt" svarade han även om det var ett konstigt svar. han ryste till av Thomas beröring, men inte av obehag, utan välbehag. han såg upp och mötte Toms blick och log svagt. det var kanske inte så dumt att bli fast i huset ändå

Thomas nickar roat och försöker hålla sig för skratt åt hans svar fastän hanvar allvarlig. "Om du tycker att ajg känns trygg, kan inte du sova med mig då? Jag får alltid mardrömmar nuförtiden" undrar han med ett svagt leende till Nikki.

Nikki såg på Tom "jag vet inte om jag är rätt person att hålla mardrömmarna borta" sa han lågt och tänkte på hur dåligt han själv sov men sedan såg han på Tom och log "men jag kan ge det ett försök" sa han och kramade om hans hand

Thomas vaggar långsamt fram och tillbaka och lägger huvudet på sned. "Det fungerar bra på dagarna i alla fall" säger han och besvarar kramningen.

Nikki ler lite
"Vad är det för drömmar då?" frågade han försiktigt och smekte tömmen över Toms hand

Thomas skakar till av smekningen över handen och ler smått åt det. "Vill du verkligen veta det?" frågar han utan att ändra tonfallet. Tom tar ett djupt andetag och väntar några sekunder innan han svarar. "Skratta inte nu då. Jag drömmer den här drömmen varje år. Den går nite över innan jag har 'klarat av den' om du förstår. Den längsta gången har jag haft den i tre veckor innan jag slutade drömma den för året. Jag drömmer den dag efter dag. Jag kommer in i ett hus där det är fullt av nallbjörnar med ett avrivet öra och öga. Jag är skiträddför det, men i alla fall, då ska jag hitta utvägen från det huset och när ajg gör det kommer jag till nästa nivå liksom. Jag vet att jag nästan är klar när jag kommer till bossen som är en röd stor djävul. Det är kokhett i hans hus. Dem jagar mig förresten också." säger han och ändrar ansiktsuttryck efter nästan varje mening. Tom suckar och kollar ner på Nikki igen med ett konstigt leende.

Nikki bara stirrar på Tom och reser sig sedan sittande upp och drar in honom i en omfamning
"Jag skulle aldrig skratta" sa han låg och höll om honom "du skrattade inte åt mig när jag grät, och varför skulle jag skratta åt dig?" frågade han lågt