Det blir ett idag och ett imorgon, som ni över har sagt! 
Tack för alla fina kommentarer! ♥
Här är dagens kapitel!
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 57
Kimberlie
Jag kunde knappt hålla styr på mina tårar. Här stod jag, med armarna runt den jag älskade mest i hela världen, och ändå kunde jag inte kyssa honom. Och inte bara det; han hade någon hemsk stor hemlighet han inte ville berätta. Litade han inte på mig?
Oj, jag glömde nästan! Han hade också gjort slut med mig.
Det var som att en kniv om och om igen högg in i mitt hjärta i takt med mina hjärtslag.
Nicholas tog ett skälvande andetag, som att göra sig beredd. Jag tittade in i hans nervösa, smärtfyllda, mörka ögon.
De var så vackra.
Han stirrade desperat omkring sig, som om han letade efter något eller någon som kunde avbryta oss. Men han återvände till att titta på mig, och ren förtvivlan speglades i hans ögon.
”Kimberlie, jag-” Började han.
Nicholas fick inte ut mer, så han började på nytt.
”Dödsätarna-”
Jag kände hur blodet frös till is i mina ådror. Vad hade Dödsätarna gjort med min Nicholas?! Han hade ju offrat sig till de för min skull, men mirakulöst sluppit undan de. Han ville aldrig prata om det, och jag pressade honom aldrig. Varje gång ämnet kommit på tal såg hans ögon vilda ut; som om han sett något han bara inte kunde acceptera.
Men Nicholas sa inget mer. Jag klarade inte av det länge, jag kunde inte hålla band på mina känslor längre.
Jag kysste honom, intensivt och hårt. Det kändes så fantastiskt att ha hans läppar tryckta mot mina. Först verkade han vara i chock, men sedan besvarade han kyssen lika hungrigt som om han saknat mig lika mycket som jag saknat honom.
Vi kysstes för en lång stund, och jag ville inte sluta. Men Nicholas lutade sig tillbaka.
”Jag kan inte-” började han plågat, men vi blev avbrutna.
Klockan på väggen slog halv tolv. Alla höjde sina bägare och skrattade, ivriga inför tolvslaget.
Mina fingrar trevade runt halsgropen tills de fann smycket. Det var verkligen vackert, och det visade att Nicholas faktiskt brydde sig om mig.
Men ingen relation kunde bygga på ett smycke, eller en kärlek som de båda förnekade. Ingen relation kunde bygga på lögner.
Hänget var iskallt under mina fingrar.
”Varför?” frågade jag, och lyckades hålla rösten stadig utan ansträngning. Jag kände mig lugn och allvarlig. ”Vad är det som tynger dig, som fick dig att göra slut med mig i första taget? Och varför är du så nervös?”
Nicholas såg ut som om han skulle börja gråta.
”Snälla Kimberlie, jag kan inte-inte nu.” Hans ögon var fyllda av plågsamhet. ”Inte nu, okej? Efter tolv... Då kommer du förstå.”
Det han sa gav mig inte några svar, men jag kände hur mitt huvud nickade. Vad det än var kunde vänta.
Jag tvingade fram ett snett leende.
”Kan vi vara ihop till tolv, också?”
Nicholas min var förvånad, men sedan log han ett leende som fick mitt hjärta att göra en dubbelvolt.
Han böjde sig fram och kysste mig mjukt. Varje molekyl i min kropp hotades med att brännas upp.
Vi kysstes en lång stund, och inget avbröt oss den här gången. Jag kände mig så lycklig, så glad, att jag trodde jag skulle börja sväva. Nicholas såg också lycklig upp, även om en glimt av smärta fortfarande fanns i hans ögon.
Jag ville så gärna att den skulle försvinna.
Vi dansade vidare, och jag kände att den pinsamma stämningen som hängt mellan oss var borta. Vi valsade till lugna kärlekslåtar, vi dansade bugg till glada låtar. Och så skrattade vi.
Men plötsligt förändrades allt.
Ett högt ljud skar genom luften, ljudet av en klocka som slog tolv. Nicholas stelnade till, och hans ögon mörknade. Leendet som lekt på hans läppar den sista halvimmen smälte av honom och jag kände hur mitt hjärta sjönk.
Något var fel, jag kunde känna det. Temperaturen verkade sjunka. Alla andra på balen tittade nervöst runt omkring sig. Nicholas grepp runt mig hade först varit lätt och ledigt, men nu blev det krampaktigt och hårt. Han drog mig till sig, och viskade tyst:
”De kommer.”
Jag visste inte ens om han talade med mig. Jag visste bara att något hemskt var på väg att hända, det Nicholas pratat om.
Plötsligt slocknade allt ljus i salen. Förskräckta skrik ekade i salen. Men plötsligt hördes en hög röst.
”Tyst!” Även om jag inte kunde se Dumbledore, hörde jag honom klart och tydligt. ”Jag ska bara-”
Jag kunde nästan se framför mina ögon hur Dumbledore försökte tända sin trollstav. Men det var något med mörkret, det kändes som om det kvävde allt annat.
Jag var riktigt glad att Nicholas hade armarna runt mig.
”Svart magi.” sa Dumbledore med en röst full med avsky. ”Alla tar fram sina trollstavar och är beredda. Ingen panik! Bara vi är på vår vakt, så går allt-”
Ljudet av porten som slogs upp bröt den rädda tystnaden. Ljuset återvände och de flesta elever blinkade förvånat, letade med blicken efter orsaket till ljudet.
Jag kände hur paniken inom mig vällde, och snörde ihop min strupe. Nicholas såg inte rädd ut, bara dyster och mörk.
I porten stod minst ett dussin Dödsätare i svarta mantlar, alla med samma ondkefulla leende munnar. Vi i balsalen hade inte hört det förut pga den höga musiken, men utanför hördes förskräckta skrik, farliga trollformler, och ljudet av saker som krossades.
En av Dödsätarna vände sig rakt mot mig och Nicholas. Huvudet var gömt i en huva, men de spindelliknande händerna hade långa, vita fingrar som lekte med en trollstav.
”Jag har väntat länge på detta tillfälle.” sa han.
Rösten var lika kall som is och samtidigt väsande. Om en orm kunde tala, skulle den låta som den Dödsätaren.
Just då drog han tillbaka huvan, och små kvävda skrik hördes över hela salen.
Huvudet var lika vitt som händera, helt flintskalligt utan ett enda hårstrå. Det var så magert att man kunde se alla ben tydligt. Näsan var bara två springor, som en orms. Munnen hade inga läppar, och det var vridet i ett omänskligt ont leende.
Men värst var ögonen. De röda, hemska ögonen med smala streck som pupiller. De var fästa på Nicholas, med en road glimt.
”Tom.” sa Dumbledore. Hans blåa ögon bakom de halvmånsformade glasögonen var mörkare än vanligt.
Jag visste inte varför Dumbledore tilltalade ormmannen med namnet ”Tom”, men det var självklart vem han var.
Voldemort.
Men Voldemort struntade tydligen i Dumbledore. Hans ögon var fortfarande fästa på Nicholas. Jag kunde inte förställa mig att ha den där hemska blicken vilandes på mig, ögonen var paralyserande att bara se på.
Nicholas såg inte rädd ut, bara arg. Han såg ut som om Voldemort stört honom i något väldigt viktigt.
”Vad gör du här? Han släppte ju inte ens in dig!” sa Nicholas, och jag beundrade hur hård hans röst var. Men jag kände honom för väl. Bakom rösten fanns en enorm rädsla och nervositet.
”Ah, men Nicholas, hade vi inte ett avtal?” frågade Voldemort och försökte se undrande ut.
”Nej.” sa Nicholas med skälvande röst. ”Jag vägrade.”
Voldemort tittade på Nicholas med någon sorts nyfikenhet, som om han läste en intressant bok.
”Nåja.” sa Voldemort till sist. ”Det spelar ingen roll. Jag dödar både dig och flickan.”
Nicholas ögon vidgades, och allt blod lämnade hans ansikte. Precis när Voldemort höjde sin trollstav i riktning mot oss skrek han:
”DU RÖR HENNE INTE!”
”Det behöver jag inte, Avada Kedavra kräver bara en trollstavsviftning.” sa Voldemort retsamt.
”Du rör henne inte.” sa Nicholas med skälvande röst. Jag kunde inte urskilja om det var av ilska eller rädsla den skälvde.
Min hjärna, som borde ha varit för paralyserad för att tänka, lade ihop två och två. ”Flickan” Voldemort pratade om, som Nicholas så desperat ville skydda...
Var det jag?!
”Vänta lite.” sa jag, och struntade i att alla förskräckta elever och lärare i hela salen vände sig mot mig. ”Pratar ni om mig?!”
Jag ångrade att jag sa något så fort Voldemort riktade sin blick mot mig.
”Så här har vi jungfrun i spelet.” väste Mörkrets Herre och log ett hemskt leende. ”Vilken söt kärlekshistoria. Synd att den inte kommer sluta lyckligt.”
Jag förstod ingenting. Vad pratade Voldemort om? Varför ville han döda mig och Nicholas?
”Du rör henne inte.” sa Nicholas igen, och jag beundrade hur kylig och säker röst han hade. Samtidigt kände jag hur hans kropp faktiskt darrade.
Det konstiga var att jag inte alls var rädd. Jag skakade av mig Nicholas armar och tog ett argt steg mot Voldemort.
”Vad händer egentligen?!” frågade jag ilsket, och visste inte riktigt vem jag pratade med. ”Hur kom du ens in? Och Nicholas,” jag vände mig om, ”vad i helvete har du med saken att göra?”
Voldemort såg milt road ut.
”Så flickan vet inte om det? Det här kan bli kul.” Han vände sig mot Dumbledore. ”Vet du om det? Jo, jag kan se det.”
Dumbledore var tyst, men hade sin trollstav beredd. Han gav mig en blick som tydligt sa: ”Inte än. Snart.”
”Så, får jag äran att berätta för Black?” frågade Voldemort och log med sin läpplösa mun. ”Okej, vet du vad som egentligen hände, Black, när Nicholas skulle ’offra’ sig för din skull?”
Jag ville inte lyssna, jag visste att Voldemort skulle förvränga historien så att jag vände mig mot Nicholas, men jag var nyfiken. Nu skulle jag äntligen få veta varför Nicholas vägrade prata om det.
”Han slapp undan.” sa jag.
”Till ett pris.” Voldemort skrattade hest, ett skratt som fick hjärtat att nästan sluta slå av rädsla.
Nicholas ögon var stora, rädda, och han tittade vädjande på mig.
”Snälla, lyssna inte på honom.” vädjade hans blick. ”Snälla.”
”Din käre Nott började jobba för oss. Han var vår spion, den som gav oss information innefrån.”
Mitt hjärta frös verkligen till is. Jag tittade på Nicholas med stora ögon, men han såg ner i golvet.
”Han skulle aldrig göra det.” sa jag med skälvande röst. ”Nicholas är god.”
Alla andra i salen, flickor i balklänningar och pojkar i frackar, stirrade andlöst på oss. Jag had nästan glömt bort att de var där.
”Det var genialiskt.” sa Voldemort och spred ut armarna. ”Den perfekta täckmanteln, ingen skulle misstänka att ett barn jobbade för Mörkrets Herre.”
Jag ville skrika att han hade fel, att Nicholas aldrig skulle gå med på att jobba för den ondaste trollkarlen som någonsin funnits. Men en liten del av mig visste att mannen med de röda ögonen framför mig talade sanning.
Jag var tyst i kanske en minut. Voldemorts hemska blick svepte över folkmassan som stod tysta och rädda.
När min hjärna slutligen accepterat Mörkrets Herres ord så ersättes chocken av ilska.
”Varför berättade du inte för mig?!” sa jag ilsket åt Nicholas. ”Vi ska ju vara vänner, och vänner LITAR PÅ VARANDRA. Och du,” sa jag och vände mig mot Dumbledore, ”du visste hela tiden! Varför berättade inte du för mig? Tydligen har ju detta något med mig att göra, jag hade rätt att veta!”
Dumbledores klarblåa var sorgsna, men jag struntade i det. Jag stirrade envist, och inbillade mig att mina ögon sköt blixtar.
Men Dumbledore sa inget, han böjde bara på huvudet.
”Där ser du, flicka.” väste Voldemort. ”Ingen litar på dig nog för att berätta.”
Jag visste att Voldemort inte fick komma in under skinnet. Jag fick inte ge med mig. Men jag hade en hemsk känsla av att han visste exakt vilka knappar han skulle trycka på för att få mig att börja gråta.
”Nicholas var med mig hela tiden.” sa jag stelt. ”Vem släppte in dig?”
Voldemorts ansiktsuttryck förändrades till... oro?
”Din vän Nott hade halvt rätt.” sa Voldemort. ”Den andre skulle släppa in oss, men vägrade i början. Men med lite övertalan gick allting fint...”
Ur den svarta massan av elakt flinande Dödsätare kom en välbekant kille i min ålder, med tomma ögon och uttrycktslöst ansiktsuttryck.
”Pete?!” sa jag misstroget.
Nicholas stirrade på mig.
”Hur vet du vem han är?” frågade han.
”Har inte du med att göra, lögnare.” snäste jag åt honom och återvände uppmärksamheten åt Pete Cam.
”Är Pete den andre spionen?” frågade Nicholas Voldemort.
Voldemort skrattade hest.
”Det är inte bara då som får äran att jobba för mig. Eller hur, Cam?”
”Ja, sir.” svarade Pete med tonlös röst.
”Varför ser han ut så?” frågade jag oroligt. ”Och hans röst...”
”Imperiusförbannelsen.” sa Dumbledore bistert. ”Det var väl så du övertygade honom att hjälpa dig fast han vägrade, Tom?”
”Du börjar lära dig, Albus.” flinade Voldemort mot Dumbledore. ”Men nu är han onödig, eller hur, Cam?”
”Ja, sir.” sa Pete igen.
Försent insåg jag vad Voldemort tänkte göra. Trollstaven i hans vita händer riktades mot Pete.
”Avada kedavra!”
I en grön blixt ramlade Pete till golvet. Några av de andra eleverna skrek, men tystnade snabbt när Voldemort vände sig mot de med ett hotfullt leende.
”Någon annan som vill prova?” väste han.
Eleverna såg skräckslagna ut. Jag och Nicholas rusade till Petes livlösa kropp.
”Du,” sa jag till Voldemort med rösten skälvande av ilska. ”Du är inte mänsklig. Du förtjänar inte att behärska magi.”
Voldemorts leende ändrades till förvåning och sedan till kyligt hat på en sekund.
”Hur understår du dig att förolämpa Mörkrets Herre, flicka?!” sa han och gick mot mig. Nicholas gjorde en ansats till att ställa sig framför mig, men jag knuffade iväg honom.
”Du har gjort tillräckligt.” sa jag kallt.
Nicholas såg förkrossad ut. Han öppnade munnen för att säga något, men ett högt klappande avbröt honom.
”Jag uppskattar din attityd, Black.” sa Voldemort och klappade sina händer. ”Du skulle vara användbar.”
En våg av ilska och avsky sköljde över mig. Utan att egentligen veta vad jag gjorde höjdejag trollstaven och skrek:
”Expelliarmus!”
Voldemort avvärjade besvärjelsen innan jag ens sagt hela ordet.
”Lektion 1; om du vill bli Dödsätare, är det mycket oklokt att försöka avbeväpna din herre.”
Jag stirrade ilsket på honom. Jag ville kasta någon hemsk förbannelse över honom, men vi visste både att han var för stark. Det var inte för inget Voldemort var så mäktig.
”Jag vill inte bli Dödsätare.” sa jag argt.
”Lektion 2; ta alla bra chanser du får.”
Mitt ansikte hettade till.
”Kallar du att bli erbjuden en plats som Dödsätare en bra chans?!”
Voldemort ryckte på axlarna.
”Bättre än det andra alternativet; bli dödad.”
Dumbledore bröt sig fri från folkmassan runt honom, och ställde sig bredvid mig. Han la en arm på min axel.
”Det här är inte din kamp.” sa han tyst.
”Jo, det är det faktiskt.” sa jag argt med ögonen fokuserade på Voldemort. ”Det har varit min kamp sedan första början, men det visste jag inte då. Vissa lögnare lät mig inte veta.”
”Kimberlie-” började Nicholas.
”Flickan har rätt.” sa Voldemort. ”Men det är inte bara hennes kamp, för att hon var involverad. Dödsätare, attackera.”
Dom e suprfina 
))
Mugglarportalen