När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

Fai såg förskräckt på henne "det får du inte! Du kan ju inte skada dig själv för att jag gör det" sa han lågt. Han undrade om hon visste att han gjort det förut inte så allvarligt men ändå. "jag vill inte att du ska skada dig bara för att jag måste tänka på annat eller stra..." han tystnade i meningen och tittade rakt fram och såg sen allvarligt på henne "han har inte ljugit för mig förut och han är min morfar jag ville väll lita på honom. Du hade väll velat lite på dina morföräldrar också" sa han lågt

- Tror du inte jag gjort det förr?, sa hon lågt och såg på honom.
- Varför ska du straffa dig själv?, sa hon undrande och såg på honom.
- Tro mig jag har skadat mig förr, och tänker göra det igen om du gör det, sa hon allvarligt och såg på honom.
- Ja, det hade jag väll, eller jag hade velat ha dem i livet.
Men alla är dödade av dödsätare, liksom min far, sa hon och suckade lätt.

Fai såg shockat på henne "har du? Men Xenia jag vill inte att du ska skada dig själv" sa han och strök henne över kinden och slog sen ner blicken "för saker som är mitt fel, som att jag gick med Draco när jag var liten" sa han och skakade på huvudet
"jag vet och jag är ledsen för det, hade jag kunnat hade jag sätt till att du fått träffa dem" sa han och höll om henne "men som sagt så trodde jag aldrig Voldemort kunde göra nått sånt mot mig" s han

- Men det hjälper, när man mår dåligt, det vet du ju själv?, sa Xenia och drog upp ärmarna där massa skärsår syntes.
- Jag är inte stolt över det, men ibland måste man bara, sa hon och drog ner ärmarna och såg på honom och nickade.
- Ja, jag förstår, men som jag sa, det är inte ditt fel, men du tror mig inte, sa hon lågt och log.
- Jag vet, och det är lungt, jag har ju mormor, även fast hon inte är min riktiga, sa Xenia lätt.

"ja det hjälper för stunden" sa han och såg på hennes ärr och strök fingrarna över dem "men jag gillar det ändå inte. Jag vill inte att du ska skada dig själv" sa han ömt och skrattade sen torrt "Xenia det spelar ingen roll vad du säger, det är svårt att ändra på något man intalat sig själv hela sitt liv men jag ska försöka för din skull" sa han och gav henne ett leende
"jag gör allt för dig det vet du och ja du har tur" sa han leende

- Klart jag vet att det hjälper för stunden, Fai det här är inget nytt för mig, sa Xenia och log.
Och såg på honom.
- Gör inte allt för mig, inte nått korkat du får ångra.
Och sen vill jag faktiskt göra lite saker själv med, sa hon roat och såg på honom.

Fai såg på henne "du vet varför jag har gjort mina men varför har du gjort dina?" sa han undrande
"jag gör inget korkat och du förstod vad jag menade och jag vet att du klarar av att göra saker själv. Jag tänker inte hindra dig" sa han leende mot henne. Han visste bättre än att försöka hindra Xenia från att göra saker

Xenia undvek hanns blick och sågut genom ett av de stora fönstren.
- Nej, det är inget Fai, inget att bry sig om, sa hon undvikande och log sedan.
- Men så bra då, skulle inte trivas med att inte göra någonting, sa hon lätt och log glatt.

Fai vände hennes ansikte mot honom
"jo det är det. Även om du spelat bättre hade jag genomskådat dig. Jag vill dela dina problem precis som du delar mina" sa han och smekte henne över kinden
"jag vet det Xenia det är därför jag inte gör sakerna åt dig" sa han

- Nej, det är väll inget egentligen, sa hon och suckade sedan.
- Ja, du bör väll få reda på det då, sa hon och log lite och såg på Fai.
- Jag har aldrig berättat för någon om hela min barndom.
Som jag har berättat var den mycket tråkig, jag fick aldrig skratta, leka eller springa runt.
Jag skulle uppföra mig som en vuxen, ja och gkorde jag inte det...........sa Xenia och avslutade inte meningen.
- Sen så är det väll allt på Hogwarts, jag trodde du inte älskade mig, jag hade svårt att visa mina känslor och jag förstod inte varför ingen ville vara med mig eller varför ingen ville ha mig, sa Xenia och slog ner blicken.